LHC-bloggen: Var det här vändningen?
Först kommer inget. Sen kommer inget. Sen kommer inget. Sen kommer inget. Sen kommer inget. Sen kommer allt. 7-2 mot seriens just nu formstarkaste lag betyder precis allt - och samtidigt ingenting. Krisen är allt annat än över, MODO var i ärlighetens namn inte alls lika bra som när man körde över AIK i lördags och framförallt så var deras målvakt Mikael Tellqvist långt ifrån stabil. Jag tar mig dock friheten att för ett ögonblick lämna detta och istället fokusera på kvällens insats.
Redan i matchinledningen kändes det som att någonting var annorlunda. Alla spelare, från första till fjärde kedja, visade direkt med skridskoåkning och fysik att man inte tänkte förlora den här matchen. Knappt fyra minuter in i perioden händer det också: Robin Figren avlossar bössan, Tellqvist släpper retur ut mot en framstörtande Pontus Petterström som smaskar till på en studsande puck och hänger den i nät. I det anfallet blev känslan av att någonting var annorlunda betydligt mer konkret. För ett par matcher sedan skulle returen med största sannolikhet inte kommit ut till Petterström, och om den ändå hade gjort det så skulle pucken antingen studsa över bladet eller så skulle skottet gå en bra bit utanför. Inte ikväll. Ikväll briljade tredjekedjan.
Sen gör MODO både 1-1 och 1-2, men istället för att vika ned sig och tycka synd om sig själva så fortsätter man att trumma på. När kvitteringen sedan kommer så är det återigen ett mål som inte skulle blivit till om vi backat klockan en vecka eller två. En puck som hamnar precis framför Tellqvist, men i dag så var det inte bara en, utan två, LHC-spelare före MODO-försvaret och Hlinka kunde enkelt utöka sin hittills något skrala poängskörd. Ikväll briljerade importerna.
Efter ett snabbt ledningsmål så får vi se ytterligare ett tecken på att det var ett annat LHC på isen. Man fortsätter nämligen jaga mål istället för att bli passiva och försöka döda tid. Man vänder spelet snabbt, låter pucken gå mellan spelarna och fortsätter att åka skridskor även när man etablerat sig i anfallszon. När man blir av med pucken och MODO anfaller så åker alla spelare i full fart hemåt, och med alla så menar jag även spelare som annars har en otrevlig vana att spara på krafterna i hemjobbet (ingen nämnd, ingen glömd). Ikväll briljerade laget LHC.
Linköping spelar säsongens hittills kanske viktigaste match och just i den matchen, när spelarna borde vara som mest nervösa och spelet som mest tillknäppt, då bjuder man på en sällan skådad islossning. Hockey är fantastiskt. Kanske är det Harald Lückner-effekten, kanske är det bara insikten av att man nått botten och därifrån bara kan gå åt ett håll. Hur som helst så är det för första gången på mycket länge skönt att vara LHC-supporter.
Jag, spelarna och ledarna får suga på den här karamellen kvällen ut. Därefter är det ett mentalt tabula rasa som gäller, ett oskrivet blad. Linköping ligger på kvalserieplats med fler matcher spelade än de flesta av lagen ovanför. Läget är fortfarande mycket tungt och nästa match mot Djurgården är lika viktig som tre poäng mot MODO. Men just nu går det inte att låta bli att ställa sig den stora frågan: var det här vändningen?
