Where Hockey Rules: Del 1 - En tillbakablick
Linköpings HC – Ett köpelag utan traditioner och egna produkter. Så lyder ofta den hårda domen från de flesta ”hobbyexperter” i vårat avlånga land. Stämmer då detta? Det skall vi med en kort analys här försöka svara på i en artikelserie i fyra delar.
Linköpings Hockey Club är en relativt ung förening. Man bildades 1976, och var för första gången uppe i Elitserien år 1999. Då hette de bästa poängplockarna Uffe Söderström, Henrik Nordfeldt och Henrik Andersson. Intet ont om någon av dessa – men som ni märker rör dig det sig inte om några storstjärnor á la Mattias Weinhandl eller Tony Mårtensson. Det fanns helt enkelt inga pengar i föreningen, och LHC var heller ingen attraktiv klubb att gå till.
Den svaga spelartruppen kunde inte överraska och åkte med dunder och brak ur Elitserien, med endast nio vinster under hela säsongen. Den efterföljande sejouren i Allsvenskan blev dock ettårig och inför säsongen 2001/2002 var man återigen tillbaka i den högsta serien. Sponsorerna började ansluta och staden fick upp ögonen för LHC. Mycket duktige Pelle Eklund, som egentligen var LHC:s första ”stora” värvning, anslöt från den tyska ligan och Mikael Sandberg i målet spelade fantastiskt bra säsongen igenom. Det räckte till en överraskande tiondeplats och Elitserien hade nu fått ytterligare ett lag att räkna med.
Säsongen därpå, nämligen 2002/2003 blev mindre lyckad. Detta till trots att man hade förstärkt med spelare som Barry Ritcher, Mikael Håkanson och Brian Felsner. Hela laget underpresterade och man tvingades kvalspela för att hålla sig kvar. Det slutade dock lyckligt och man höll sig kvar. Det som sedan skulle komma att ta vid härifrån kan idag betraktas som ren och skär idrottshistoria.
Foto: Ulf Höjer
Ordförande Christer Mård och Johan Franzén firar återkomsten till Elitserien, år 2001
Viktiga spelarinvesteringar gjordes; Roger Melin, tidigare i bland annat Brynäs, blev utsedd till ny huvudtränare. Fredrik Norrena (guldmålvakt i Frölunda tillsammans med Henrik Lundqvist året tidigare), samt de finländska forwardspelarna Mikko Peltola och Jussi Tarvainen anslöt. Detta var också den sista säsongen i Stångebrohallen, då den nya multiarenan Cloetta Center skulle stå klar nästa säsong. 2003/2004 blev också en riktig succésäsong. Finnarna levererade från start och Tarvainen blev snabbt en stor publikfavorit med sin aviga spelstil, Fredrik Norrena ingav ett oerhört lugn och toppade flera av målvaktsligorna när säsongen var över, Johan Franzén producerade poäng som aldrig förr, backuppsättningen med Jyrki Välivaara och Thomas Johansson som fanbärare spelade stabilt säsongen igenom...
Ja, ni förstår. Detta ledde till en fantastisk fjärdeplats i serien och alla bitar hade fallit på plats. Att man sedan åkte ur direkt i kvartsfinalerna mot Timrå var en smärre besvikelse – men ett nytt topplag hade etablerat sig, Linköpings Hockey Club.
Mikko Peltola i aktion
NHL-lockouten 2004/2005 slog ned som en bomb i hockeyvärlden. Linköpings nye sportchef Johan Hemlin var snabbt ute och knöt till sig svenska landslagsspelarna Kristian Huselius och Henrik Tallinder, samt nordamerikanerna Brendan Morrison och Mike Knuble. Tidigare hade också också doldisen Tony Mårtensson, från den amerikanska farmarligan, och hemmasonen Magnus Johansson, från Schweiziska ligan, anslutit till truppen. Samtidigt hade man fått behålla i stort sett samtliga spelare från succésäsongen innan – Linköping hade nu ett dreamteam.
Jag minns också den där dagen så väl, när man klev in i Cloetta Center för första gången, för hemmapremiären mot Malmö i den nya arenan. Det var en mäktig syn för en liten pojke som mig. Uppvärmningen var redan igång, man kunde skymta de upphaussade nyförvärven på isen samtidigt som musiken dunkade högt ur de moderna högtalarna. Det kändes bra, precis som det skulle komma att göra fler gånger under den säsongen.
Förstakedjan med Mike Knuble – Brendan Morrison – Kristian Huselius var fantastisk. Jag kommer särskilt ihåg ett mål mot HV71 hemma, där man spelade klapp-klapp spel från egen zon in i mål. Allting rullade på bra, och när det var dags för det sista landslagsuppehållet innan slutspelet, runt omgång fyrtiofem, låg man i topp av tabellen.
Men, så hände det som förändrade det mesta, Kristian Huselius, Henrik Tallinder samt Moraspelaren Andreas Lilja förhördes misstänkta för våldtäkt i samband med en landslagsturnering i Stockholm. Detta slog ned som en bomb i hockeysverige och inte långt senare fick också spelarna sparken från LHC.
Ett lojt LHC förlorade sedan kvartsfinalserien mot Södertälje, utan storstjärnan Kristian Huselius. En stor besvikelse för föreningen.
Kristian Huselius och Brendan Morrison
Klubben tog nya tag med Tony Mårtensson som ny toppcenter. Truppen var i stort sett intakt ifrån fjolåret, NHL-spelarna borträknade, och man lyckades nå föreningens första semifinal. Väl där blev Frölunda för starka, efter att LHC haft övertaget från start. Linköping hade matcher tillgodo att avgöra serien på - en Frölunda vann samtliga tre och Linköping var utslagna.
De två efterföljande säsongerna, 2006/2007 och 2007/2008, blev det två raka finalförluster. Den första mot MoDo och den andra mot HV71. I båda finalserierna hade man övertaget, vilket gör att förlusterna fortfarande svider.
En av de stora anledningarna till dessa två förluster är, enligt vad jag tror, avsaknaden av en riktigt bra målvakt. Fredrik Norrena testade lyckan i NHL och ersattes av den på tok för stela Roman Cechmanek. Innan slutspelet, 06/07, anslöt dock Rastislav Stana. Han hjälpte LHC att nå två raka finaler, men var inte den där riktiga matchvinnartypen som exempelvis Karol Krizan i MoDo-kassen.
En av föreningens viktigaste investeringar, både då och även idag, är värvningen av Mattias Weinhandl. Han anslöt inför säsongen 07/08 och hann med en säsong i klubben. Nu inbringar han årligen miljoner till LHC i och med hans utlåning till KHL, tillsammans med Tony Mårtensson och senare även Magnus Johansson. Apropå ikoner, även Niklas Persson fick vara med om att förlora två finaler, innan han ifjol lämnade för spel i Ryssland. Joakim Eriksson är också en spelare som hjälpt LHC i strävan mot toppen. Niklas och Jocke blev några av de mer uppskattade spelarna i LHC under sina år i föreningen.
Mattias Weinhandl, t.v, & Tony Mårtensson firar ett av många mål
De senaste åren, har LHC haft det tufft i slutspel. Som ersättare till de flyktande stjärnorna anslöt tjeckerna Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac. Den sistnämnde blev rejält omskriven då han tydligen skulle bli bäst betald genom tiderna i Elitserien. Deras första säsong var godkänd, även om deras egentliga kvalitéer inte riktigt visade sig till fullo.
En värvningsbomb slog också ner när LHC förstärkte med den tidigare HV71-profilen Andreas Jämtin. Han hade under flera säsonger varit ett hatobjekt för LHC-fansen, men idag vet vi ju hur det är med det... Detta hjälpte dock föga i slutspelet och man blev utslagna i kvartsfinalerna mot ett hungrigt Skellefteå.
Ifjol återvände Tony Mårtensson efter en säsong i Ryssland. I övrigt gjordes inga större nyförvärv men med tjeckerna fortsatt i laget slutade det väl ändå. En fin tredjeplats i grundserien, med Jan Hlavac som mål- och Tony Mårtensson som poängkung, följdes upp av en skön vändning mot Frölunda i kvartsfinalserien. Djurgården blev dock för starka i semifinalserien mot ett LHC med en del skadeproblem.
Vad som kommer att ske denna säsong är fortfarande skrivet i stjärnorna. Efter en bra början gick det utför men på senare tid har man återigen spelat upp sig. Men, som sagt, trots denna askungehistoria om den lilla föreningen som blivit stor, har hockeysverige svårt att acceptera LHC i eliten. Hur ser framtiden ut för LHC i eliten? Det tar vi upp i nästa del.
