Resekrönika: San Siro
En skämtsam kommentar hänvisade till Udinese-anfallaren Iaquinta och hans kontraktsproblem. Stämningen i bussen lättades upp något medan fler och fler bilar svischade förbi där lila halsdukar hängde ut genom fönstrena som serpentiner.
I söndags representerade jag Viola Club Scandinavia på Stadio Giuseppe Meazza i Milano. Men innan jag börjar berätta om min resa, känns det på sin plats att hedra den 22-åriga violasupporter som tragiskt avled natten mot måndagen då bilen han färdades i tillsammans med två kamrater voltade. Fiorentina inkasserade sin första förlust för säsongen, men det är i stunder som dessa det är viktigt att komma ihåg att det finns saker i livet som är viktigare än fotboll.
Onore a Francesco Caselli.
Firenze 11.14
Söndagen var äntligen här. Solen smekte Florens med sina strålar och otroligt mycket människor spatserande omkring på stadens gator. Många turister, som vanligt, och de centrala delarna med Piazza Signoria och gatorna omkring var nästan omöjliga att ta sig fram på i hyfsad takt. Inte för att jag hade speciellt bråttom. Tack vare vår alltid lika pålitlige president Thomas och en hel del goodwill från ACCVC hade jag lyckats klämma in mig på den sista platsen på en av de många bussar som 14.30 skulle avgå från stadion. Så, med biljetten i säkert förvar bestämde jag mig för att njuta och gick en egen liten väg mot stationen Campo di Marte för att där lätt kunna navigera till arenan.
Viale Manfredo Fanti 12.47
Lugnet härskade ännu mitt emot ingången till ACCVC, eller ”Centro Coordinamento” som det heter i folkmun, där det ännu såg ut precis som en helt vanlig veckodag. Med det menas att gubbarna i basker kan föra sina diskussioner i lugn och ro på Bar Marisa, ”fotbollsuniversitetet” i Florens. Så jag gick in på en restaurang vid hörnet för att börja ladda inför matchen med trippa (komage) samt en och annan öl, i väntan på att saker och ting utanför skulle ändras.
Mycket riktigt hade supportrarna i halsduk och med flaggor nu börjat ta över på gatan utanför baren och gubbarna var nu i minoritet. Nu var det bara att ta plats och vänta tills motorerna startade.
På väg till Milano 14.38
Hamnade bredvid Simone, en korpulent ung man med en stålmannen-tröja där S-et bytts ut mot en lilja. Tillsammans började vi läsa sporttidningarna och diskutera lite av varje, han verkade vara en av de som fortfarande lever med tron att det knallar runt isbjörnar på gatorna i Stockholm så vi bytte samtalsämne och jag frågade honom: ”Vilken är den häftigaste bortamatch du varit på?”. Svaret kom lika fort som polisbilarna framför oss körde långsamt: ”Wembley.”
Han berättade att den där historiska kvällen, mot Arsenal i Champions League, när Batistuta avlossade sin kanon, hade de varit omkring tiotusen violafans. Han hade minnen med Fiorentina jag bara kunde drömma om att någon gång få, men vad jag visste var att den här kvällen – för mig – skulle bli något alldeles extra.
Norr om Modena 17.17
Två polisbilar hade eskorterat oss hela vägen från arenaområdet i Florens och de saktade ner farten hela vägen. Folk på bussen började snart bli otåliga och när hastigheten på motorvägen var så låg som 70 km/h började busschauffören få det hett om öronen. Men det skulle visa sig vara en kille med glimten i ögat och plötsligt tog han upp mikrofonen och sade: ”Non posso mettere la quinta. È fuori rosa” (Jag kan inte lägga i femmans växel. Den är utanför truppen). En skämtsam kommentar som hänvisade till Udinese-anfallaren Iaquinta och hans kontraktsproblem. Stämningen i bussen lättades upp något medan fler och fler bilar svischade förbi där lila halsdukar hängde ut genom fönstrena som serpentiner.
Dock skulle stämningen komma att få sig en riktig bottennotering när det visade sig att vi hamnat i en gigantisk kö strax utanför Modena. På radion höll fotbollen på att ta slut och snart kom meddelandet alla bävade för; svår olycka utanför Fidenza, stillastående köer på en mil.
Var det av otrolig intuition eller bara för de klagande ropen från de yngsta killarna längst bak i bussen som skrek ”Pisciààà” (kisspaus), hade vi stannat vid sidan av vägen bara fem minuter tidigare och detta räddade oss av det manliga könet. För tjejerna på bussen, som nästan var lika många som vi grabbar, blev de närmaste två timmarna en enda lång pina innan polisen – som lämnat oss innan köerna började – kom och ledde oss framåt i filen för nödfordon.
Autogrill 18.16
Busschauförren tvekade om tid fanns för att rasta, men även han insåg att det var tvunget. En knapp kvart för att uträtta behov och inhandla de sista ölen och – för florentinarna – vinet innan vi tog oss de sista 9-10 milen mot Milano. ”Grabbarna grus” på platserna framför mig och Simone tog fram eftermiddagens andra flaska, efter att ha bjudit på ett smakprov av ett utsökt sardiskt vin var det nu dags för det sicilianska. Dessa två var ena riktiga profiler, i 35-40 års åldern, den ena med solglasögon och den mest släpande accent du kan tänka dig och den andre med sömniga ögon och en lila tröja där det stod ”Enoteca Gruppo Briachi, amanti del Gallo Nero” (ungefär: vinälskarna). Det började sakta skymma och rädslan som kommit krypande under timmarna i kön hade bytts ut mot stor entusiasm av att vi med största sannolikhet skulle hinna i tid till matchen. Något många tvekade starkt på tidigare, när de i desperation började håna folk i bilarna bredvid vår buss (där många Inter-fans dock syntes).
San Siro 20.06
Den nya nolltoleransen inom italiensk fotboll gör gällande att biljetterna är personliga och måste styrkas med giltig legitimation. Risken fanns därför att, med över femtusen violafans som ungefär samtidigt skulle invadera arenan med anledning av köerna, det skulle bli kaos vid insläppet och att vi skulle bli stående i köer även där. Men, ritsch-ratsch var biljetten klippt och strålkastarna kunde lysa upp vägen till den sista etappen på resan och San Siros magiska innandöme färgades allt mer lila. Jag hade tidigare på resan frågat Simone om hur vi skulle bli placerade i kurvan och han hade då svarat att det säkraste var om vi fick två sektioner, en övre och en undre. Jag skrattade då och sa att det nog var bäst så för att inte få en moped i skallen, och han instämde.
San Siro 20.25
Det tog lite tid innan alla var på plats, och trots allt hade vi givits plats på hela den nedre sektionen av kurvan. Vi var några av de sista in och min uppgift var nu naturligtvis att snabbt som attan få upp banderollen med texten ”Tifosi Viola Scandinavia”. Fick maka lite på publikvärdarna och knöt fast den bakom ena hörnflaggan, inte arenans bästa plats men vid den tidpunkten den enda. Lagen hade då kommit ut på banan och matchen blåstes igång medan jag justerade vår banderoll, utan att ha någon koll på vilka som spelade eller åt vilket håll rusade jag upp till en mer central plats längre bort i kurvan och på min väg utbrister ett stort jubel; Inter hade gjort 1-0 efter bara 6 minuter. Nästan sex timmars bussresa för att komma hit och nu var det redan uppförsbacke. Med andra ord, nu var det bara att sjunga för allt vad halsen var värd.
Tyvärr gick det inte vägen denna gång. Från läktarplats kändes det lite som att killarna inte ens försökte, men så var det också en mycket svår match och Toni togs extremt hårt (ofta över gränsen) av Inters försvarare utan att domare Farina förstod att blåsa. Materazzi blev kvällens hatobjekt från violakurvans håll.
Resultatet stod sig matchen ut och det kändes aldrig nära en kvittering. De som vid avfärden från Florens fnyst åt tidningen STADIO och dess rubrik ”Andiamo a vincere” (Vi åker för att vinna). Fiorentina kom ner på jorden efter 7 förlustfria matcher (cup och liga) under säsongsupptakten.
Bussen rullade ut från parkeringen ungefär en timme efter matchens slut och runt 4 på morgonen nådde vi ett folktomt Florens. Som redan börjat tänka på kommande match mot Livorno, liksom jag, i minnet av Francesco Caselli.
