Parma - La Storia
Det här är historien om den lilla klubben som startade som ett kompisgäng men som, nästan över en natt, lyckades erövra Europa!
Året är 1913, och det är tolv år sedan den store italienske kompositören Giuseppe Verdi gått ur tiden. Det är sommar och i den italienska hettan i staden Parma, i Emilia-Romagna området startar en grupp fotbollsälskare upp en fotbollsklubb. Namnet på klubben blir Verdi Football Club, till minne av kompositören. Men ett halvår senare, närmare bestämt den 13 december, byter laget namn till Parma F.C. Föga kunde upphovsmännen ana att den här lilla klubben en dag skulle bli ett aktat namn och erövra den europeiska kontinenten!
I början spelade laget vänskapsmatcher mot andra lokala lag men inför säsongen 1919-1920 bestämde man sig för att börja spela tävlingsmatcher. Under den här tiden hade varje region sitt eget mästerskap, och Parma var tvunget att kvala för att ta sig in i turneringen för Emilia-Romagna. Redan första året var man nära att ta sig dit, men förlorade kvalfinalen och fick nöja sig med andra plats. Inte förrän säsongen 1924-1925 lyckades man kvala in till division ett i mästerskapet. Man lyckades hålla ställningarna väl fram till 1928-1929, då Parma lyckades vinna division ett och flyttades upp i det nystartade Serie B.
Under början av 30-talet höll Parma för trycket och lyckades hålla sig kvar i Serie B. Det var också under denna tid som laget bytte namn till A.S. Parma. 1932 var det så dags för seriebyte igen, men tråkigt nog var det inte uppflyttning det handlade om. Man flyttades ned till Serie C, där man höll till under en lång tid.
Andra världskriget hade brutit ut 1939 och fotbollen hade varit tvunget att ta en paus, då alla pojkar och män var ute i krig. Säsongen 1941-1942 drog seriespelet igång igen och vilan tycks ha haft god inverkan på laget. Parma flyttas upp till Serie B direkt, och där höll man till i ytterligare några säsonger innan man till slut fick åka hissen ned en våning, till Serie C igen, efter att ha förlorat ett playoff mot Spezia med 4-1.
Det blev Serie C-spel i fem säsonger innan klubben tog steget upp i Serie B en tredje gång säsongen 1953-1954. Detta blev också starten på några riktigt framgångsrika år för klubben. Klubben lyckades placera sig på den övre halvan av tabellen och man debuterade också i Europa-spelet, där man slog Bellinzona i ett dubbelmöte i Coppa Delle Alpi.
1964-1965 var det roliga slut för den här gången och klubben åkte ner i Serie C, än en gång efter att ha hamnat sist i tabellen. I slutet av 60-talet gick det till och med så uselt att man ett tag fann laget i Serie D. Under klubbens riktiga kräftgång bytte man flera gånger namn, tills man till slut, inför säsongen 1967-1968 bestämde sig för Associazione Calcio Parma (Fotbollsföreningen Parma), förkortat A.C. Parma. Ett år senare slogs klubben ihop med ett annat lokalt lag, A.C. Parmense, i hopp om att en dag få skörda stora framgångar.
Klubben tog genast klivet upp tillbaka i Serie C och säsongen 1972-73 tog man ännu ett steg upp, till Serie B. Tre säsonger senare lyckades laget med bedriften att nå sin högsta placering någonsin, då man hamnade på femte plats i Serie B. Glädjen varade bara en säsong; klubben var tillbaka i botten säsongen efter och det var Serie C-spel som gällde, än en gång.
Säsongen 1978-1979 hade laget Cesare Maldini (Paolo Maldinis far) som tränare och man lyckades ta klivet upp i Serie B igen. Detta gjordes möjligt efter att man besegrat Triestina i ett playoff, där bland andra en viss Carlo Ancelotti gjorde två mål. Än en gång blev glädjen kortvarig och man var nere i Serie C igen, den efterföljande säsongen. 1984-1985 var man uppe i Serie B igen, för att än en gång få vända ner i Serie C igen.
Säsongen 1986-1987, under Arrigo Sacchis coachande, tog A.C. Parma klivet upp i den italienska fotbollens näst högsta serie, och den här gången sade man adjö till Serie C - för alltid! Arrigo Sacchi lämnade dock klubben, och hamnade i Milan. Detta efter att Milan-presidenten Silvio Berlusconi, blivit mäkta imponerad av spelet som den lilla klubben visade upp, i Coppa Italia.
Den 27:e maj 1990 är ett datum, som för evigt kommer vara stämplat i klubbens historia, då man lyckades med den - dittills - omöjliga bedriften att ta sig upp i den italienska fotbollens finrum; Serie A! Bedriften gjordes möjligt genom en seger mot Reggina med 2-0. Historiska målskyttar för laget var Marco Osio och Alessandro Melli.
Inför Serie A-debuten 1990-1991 anställdes Nevio Scala som tränare, och med värvningar som Claudio Taffarel och en viss Tomas Brolin, visade de nytillträdda ägarna, familjen Tanzi, att Parma skulle vara ett lag att räkna med. Premiären spelades hemma på Ennio Tardini, den 9:e september 1990. Laget som stod för motståndet, stavades Juventus - som idag är en av klubbens största rivaler (anledningen finner ni att läsa nedanför). Alessandro Melli öppnade målskyttet för Parma och gav dem en överraskande 1-0-ledning på straff, men Juventus vände och vann med 2-1.
I den tredje omgången kom dock klubbens första seger; Napoli med Diego Maradona i laget, besegrades på hemmaplan med 1-0, efter att Marco Osio slagit in det enda målet. Sedan flöt det på i serien och laget lyckades med att sluta på sjätte plats - en enorm skräll! - och nästa säsong skulle man få spela i UEFA-cupen.
Tyvärr för Parmas del blev inte det europeiska äventyret långvarigt och man åkte ut mot CSKA Sofia, redan i den första omgången. På den italienska halvön gick det desto bättre; Parma vann sin första stora titel då man besegrade Juventus med 2-0 i Coppa Italia-finalen. I maj, samma år kallades Di Chiara upp till det italienska landslaget, som första Parmaspelare någonsin. I ligan hamnade laget på en sjunde plats och det skulle bli spel i Europa, än en gång.
Parma hade nu gjort sig ett namn i Italien men det var först säsongen 1992-1993 som Europa för första gången fick smaka på fotbollslaget Parma. Laget tog den tolfte maj, 1993 sin största triumf då belgiska Antwerpen besegrades i finalen av Cupvinnarcupen. På Wembley Arena fick kapten Minotti lyfta bucklan, en syn som får en att bli tårögd än idag. I ligan placerade sig laget på tredje plats.
Säsongen 1993-1994 startade med final i Europeiska Supercupen mot Milan. Parma vann med 2-0, efter förlängning och framgångarna fortsatte. I Cupvinnarcupen åkte man dessvärre ut mot Arsenal och i ligan placerade man sig än en gång på den övre halvan. Ennio Tardini fick för första gången besök av Gli Azzurri (det italienska landslaget), då de blåa vänskapslandskampade mot Finland, inför det stundande VM-slutspelet i USA.
Säsongen 1994-1995 blev Parmas bästa; Parma placerade sig på tredje plats i ligan och i Coppa Italia besegrades Juventus i finalen. Ute i Europa hade man också framgångar; i finalen i UEFA-cupen detta år mötte man Milan. Väl där vann man med totalt 2-1, efter att Dino Baggio målat båda gångerna. Detta blev också Nevio Scalas sista triumf med laget. Klubben hade större mål, man ville vinna Scudetton och Carlo Ancelotti anställdes som ny tränare. Och Ancelotti var mycket nära att lyckas ta hem Scudetton redan under sitt första år, 1996-1997. I ligan hamnade Parma på andra plats efter en lång kamp mot Juventus.
I Europaspelet var Parma för första gången med i Champions League, säsongen 1997-1998. I kvalet slog man ut polska Widsew Lódz med totalt 7-1 och laget hamnade i samma grupp som regerande mästarna Borussia Dortmund, Sparta Prag och Galatasaray. I gruppspelet hamnade man på andra plats med nio poäng och lyckades inte ta sig vidare till kvartsfinalen - endast de sex gruppsegrarna och de två bästa tvåorna gick vidare - efter att bland annat onödigt kryssat mot gruppens båda strykpojkar Sparta Prag och Galatasaray. I ligan, samma år hamnade Parma på sjätte plats och fick "nöja" sig med en plats i UEFA-cupen.
Och väl där hade man bestämt sig för att gå hela vägen. Under ledning av Alberto Malesani och med ett lag beståendes av spelare som Hernan Crespo, Fabio Cannavaro och Gianluigi Buffon vann man UEFA-cupen, efter att ha slagit Olympique de Marseille med 3-0 i finalen i Moskva. I ligan hamnade Parma på en andra plats, efter Juventus. Några omgångar från slutet möttes lagen, i en match som kom att bli avgörande i kampen om Scudetton. Parma hade ledningen med 1-0 men matchen slutade 1-1 efter att man kvitterat på en mycket tveksamt dömd straff. Nicola Amoruso föll lätt i straffområdet och domare Collina gick på filmningen, och Del Piero kunde rulla in 1-1. Genom åren hade lagen mötts ett flertal gånger men det är först efter denna match som Juventus för evigt klassats som Parmas, kanske största rivaler.
Samma år vann man också Coppa Italia, efter att ha slagit Fiorentina i finalen. Säsongen 1998-1999 var Parmas i särklass bästa säsong, sedan uppflyttningen 1990.
1999-2000 startade med en seger i den europeiska Supercupen, över Milan, men i klubbens andra CL-äventyr gick det sämre. Glasgow Rangers blev för svåra och laget hamnade än en gång i UEFA-cupen, där det inte gick lika bra som föregående säsongen. I ligan hamnade både Parma och Inter på fjärdeplatsen, med samma poäng och ett playoff fick avgöra vilket av lagen som skulle få äran att representera Italien i Champions League. Inter vann med 3-1 och Parma fick än en gång nöja sig med UEFA-cupspel.
Malesani lämnade rodret och Arrigo Sacchi övertog tränarrollen. Men det blev en kortvarig sejour för Sacchi, då denne drabbades av hjärtproblem. Renzo Ulivieri fick ersätta och ledde laget, framgångsrikt till fjärdeplatsen och ännu ett Champions League-äventyr. I Coppa Italia gick laget fram till finalen, där Fiorentina dock blev för svåra.
2001-2002 började "raset"! I Champions League-kvalet fick Parma ta sig an det franska överraskningslaget Lille. En lätt match för Parma, trodde många men fransmännen visade prov på stor vilja och lyckades ställa till med en stor skräll, vann med 2-1 och gick vidare till gruppspelet i Champions League. I ligan gick det uselt och Ulivieri fick sparken redan i oktober månad. Argentinaren Daniel Passarella tog över, men då han inte lyckades ta en enda poäng under två månaders tid, fick också han sparken. I december tog Pietro Carmignani över och lyckades föra laget upp på säker mark. Dessutom vann Parma sin tredje titel i Coppa Italia, efter att ha besegrat Juventus med 2-2, men med fler bortamål.
Inför säsongen 2002-2003 anställdes Claudio Cesare Prandelli som ny tränare för A.C. Parma och med unga fräscha talanger som Adriano, Matteo Ferrari och Adrian Mutu såg framtiden ljus ut för laget. I ligan lyckades laget ta en stabil sjätteplats men i UEFA-cupen blev det sorti mot polska Wisla Krakow i den andra omgången.
2003-2004 inleddes även denna med stor optimism! Adriano hade stort ansvar i offensiven efter att den egenkära Mutu låtit pengarna tala och lämnat klubben för Chelsea. Laget startade fint och var med i kampen om fjärdeplatsen, som leder ut i Champions League. Men vintern 2003 blev ett stort bakslag för klubben. Det uppdagades att ägarna Tanzi, som även äger Parmalat-koncernen (motsvarande Sveriges Arla) hade förskingrat flera miljarder kronor, varav en del genom A.C. Parma, och hade enorma skulder. Detta drabbade även Parma, och klubbens framtid var mycket oviss. Skräckscenariot var att klubben skulle tas ur Serie A och relegeras till Serie C1, men den italienska staten gick in med ekonomiska förvaltare och räddade klubben. A.C. Parma bytte namn till F.C. Parma och laget spelade vidare i serien. Inter köpte loss Parmas halva av Adriano (spelaren var delägd klubbarna emellan) i januari och många trodde att klubben skulle rasa i tabellen.
Det var då en ung herre vid namn Alberto Gilardino började sin stora show. Efter att ha suttit på bänken en stor del av säsongen tog han steget in i startelvan och smällde in 23 mål och på nästan egen hand räddat kvar Parma i toppen. Parma var kvar i kampen och Champions League och ett möte mellan Inter och Parma kom att bli avgörande för vilket lag som skulle ta fjärdeplatsen. Matchen slutade 1-0 till Inter och ironiskt nog var det Adriano som smällde in målet på frispark. Parma hamnade på femte plats, och missade chansen till friska och välbehövliga CL-pengar.
Om 2003-2004 startade med optimism så var den efterföljande säsongen dess absoluta motsats. Prandelli hade lämnat klubben och även ett flertalet klasspelare. På tränarsidan var Silvio Baldini det nya namnet och man hoppades att han skulle kunna leda laget till en stabil mittenplacering. Det blev fiasko och efter 15 omgångar fick Baldini sparken. In kom Pietro Carmignani, ännu en gång och skulle även den här gången försöka rädda klubben kvar i Serie A. Seriespelet var bedrövligt men i UEFA-cupen gick det unga laget fram som en ångvält och skapade bragder på löpande band. I semifinalen mot CSKA Moskva tog det dock stopp, efter 0-0 hemma och 0-3 borta, men detta var ändå mer än vad man hade räknat med.
Pietro "Stålmannen" Carmignani lyckades få laget över nedflyttningsstrecket och Parma hamnade på en delad 17:e plats tillsammans med bittra rivalen Bologna. Ett playoff-spel fick avgöra. Dubbelmötet inleddes på Ennio Tardini i Parma och laget var tvungna att spela utan flera nyckelspelare. Matchen vanns av Bologna med 1-0 efter att albanen Igli Tare nickat in matchens enda mål. På Renato Dall'Ara krävdes Parmavinst, annars skulle den 14 år långa eran i Serie A få sitt slut. På en hörna nickade lagkaptenen Giuseppe Cardone in 1-0 och några minuter senare gjorde målkungen Alberto Gilardino 2-0, vilket också blev slutresultatet. De flertalet tusen tillresta Parmasupportrarna jublade ikapp med spelarna och härliga scener utspelades efter matchen.
Fotbollsklubben Parma har aldrig åkt ur Serie A och förhoppningsvis kommer man aldrig att behöva göra det heller!
Forza Parma!
