Resekrönika: Olimpico
Det rådde ännu ett underbart söndagslugn i det helt fantastiska vädret som borgade för en härlig upplevelse i detta fotbollstempel. Med mina nyfunna vänner och den ständigt tillströmmande skaran violafans började jag känna adrenalinet rusa.
Söndagen den 16 oktober hände det som bara inte fick hända. Trots ett förnyat regelverk, striktare än någonsin, och en pågående debatt om säkerheten på italienska fotbollsarenor.
Det hände i Ascoli Piceno, men egentligen kunde det ha hänt varsomhelst. En 16-årig supporter tar sig in på arenan strax innan matchens slut och avfyrar en raket i riktning mot bortakurvan. Raketen slår ner i läktaren och det börjar brinna, folk rör sig bort från nedslaget men strax ovanför fångar tv-kamerorna upp en pojkes desperata gestikulerande. Några äldre herrar rusar till och börjar även de att vifta, spelarna på planen vänder sig mot bortakurvan. Utslagen på läktarens övre rad ligger den 57-åriga Sampdoria-supportern Ambretta Piergiovanni, blodig, halvt medvetslös. Hennes son fortsätter med sitt frenetiska gestikulerande, utom sig av rädsla. Sampdoria-kaptenen Francesco Flachi inser att något riktigt allvarligt har hänt och rusar mot kurvan samtidigt som hjälpen når den splitterskadade kvinnan.
Tyvärr börjar den här krönikan så här, med bakgrunden av en helt vanlig fotbollssöndag i Italien. En hemsk och skrämmande händelse som lyckades undvika ett tragiskt slut med några millimeters marginal.
Nästa gång kanske någon annan inte har samma tur.
”Ponce alla livornese”
Min resa mot Rom och mötet Lazio-Fiorentina hade sin första anhalt i Livorno. Hamnbusen vid det Tyrrenska havet, som efter mer än 50-års fotbollsmässigt dunkel åter har ett lag i den högsta serien. Tåget skulle gå om en dryg timme när bussen släppte av mig någonstans i ett nästan öde centrum. Mitt på dagen och bara ett fåtal turister som njöt av sensommarhettan. Livorno är en stad med en viss charm men en stad där kvantitet och storlek verkar ha vunnit över det annars så pittoreska och kulturrika som präglar Toscana. Gigantiska boulevarder och stela palats, där torgens ytor är mycket väl tilltagna.
Så jag vandrade under jättearkaderna mot en station som skulle visa sig vara lika majestätisk som allt annat i denna stad, och började känna mig alltmer som Gulliver.
Livornos stora idol och flaggskepp Cristiano Lucarelli har nyligen kommit ut med en bok om sitt val att förbli sin stad trogen. I ”Ni kan behålla era miljoner” beskriver han i ett stycke en livornesisk specialitet, ett slags ”spetsat” kaffe, ponce, som jag mot inrådan bestämde mig för att prova. Baristan tog emot min beställning med ett sånt där leende som döljer orden ”du är inte klok”, och skred till verket med att blanda ihop en riktig häxbrygd där en skiva citronskal samsades med rom, cognac (uppvärmt) och starkt espresso-kaffe. Klockan var strax efter två på eftermiddagen, klarblå himmel och 25 grader i luften när jag sippandes på min ponce fick frågan vad jag tyckte. På svaret ”märklig” kom snabbt repliken ”jo, men den dricks bara på vintern eller mycket sent på kvällen”. Jag tvingade i mig det sista i glaset, kanske av respekt för mina livornesiska bröder, och lade in en hederlig svensk prilla för att utjämna den enorma kulturchocken.
Vilken underbar dag
Nu var söndagen här och himlen var fortfarande klarblå. Jag var gäst hos min flickväns syster och hennes man, på en av kullarna i Rom på bekvämt avstånd från Stadio Olimpico. Förmiddagsaktiviteten var beachvolley i ett tält med Luca och hans vänner, lugnande för nerverna, då det tog bort tankarna från eftermiddagens begivenhet bara några timmar senare. Och när Luca släppte av mig en bit från bortakurvan rådde ännu ett underbart söndagslugn i det helt fantastiska vädret som borgade för en härlig upplevelse i detta fotbollstempel. Reglerna har, som nämndes i ingressen av artikeln, blivit stenhårda i Italien utöver de personliga biljetterna och innan jag var inne på läktaren krävdes tre lika rigorösa säkerhetskontroller; av väska, banderoll och den i dessa sammanhang (om än oumbärliga) något pinsamma företeelsen snus.
Så, när ”tullen” passerats var det dags att hitta plats för banderollen. Vilket inte var särskilt svårt då det återstod nästan två timmar till matchstart och bara några hundra violafans ännu fanns på plats.
Med denna första uppgift avklarad och efter att ha fått något i magen var det bara att ”mingla”. Lustigt nog träffade jag, representant för Europas nordligaste violaklubb ”Dano” – en av ledarna i Gruppo Sicilia – från en av Italiens sydligaste städer: Agrigento. ”Dano”, bosatt i Rom, berättade att detta var hans 50:e match med Fiorentina och att han spenderat hela morgonen med att hämta folk från tågstationen. På så sätt kom jag att lära känna Simone, från San Giuseppe Vesuviano i närheten av Neapel, Luca från Civitavecchia, Alessandro från Rom (som, anmärkte Luca, blev av med ”oskulden” denna eftermiddag då detta var hans första match) samt Sara från djupaste Della Valle-land i Marche.
Så, med mina nyfunna vänner och den ständigt tillströmmande skaran violafans började jag känna adrenalinet rusa.
Laget vek ner sig igen
Det inledande tifot från vår kurva var en heltäckande jättebanderoll som avbildade en figur från Calcio Storico och med hela kurvan täckt började sången på riktigt. En helt fantastisk känsla. Senare, efter matchens slut, förstod jag vilken gigantisk banderoll detta var då killarna från Collettivo tvingades bära den uppför trapporna som om det vore en kista. Den måste ha vägt en hel del.
Fiorentina spelade riktigt illa sett till hela matchen och det var egentligen bara efter Lazios mål som man skapade riktigt farliga chanser.
Den bästa perioden från Prandellis mannar var inledningen av andra halvlek, kanske hade man fått en liten utskällning av tränaren att inte uppträda så förskräckligt blygt och att glömma allt vad respekt heter. Prandelli sade själv efter matchen att han för första gången som tränare för Fiorentina blivit riktigt förbannad, eftersom ”spelarna inte gjorde vad som bestämts gemensamt innan matchen”.
Mittfältet var hopplöst intetsägande, medan det syntes på flera av spelarna ett visst slitage efter det hårda matchandet med landslagen.
0-0 i halvtid kändes ändå helt rättvist, även om Frey som vanligt fått agera räddande ängel vid ett flertal tillfällen när vårt darriga försvar sparkat snett.
Det syntes direkt under uppvärmningen i halvtid att vår danske stjärna Jörgensen skulle få chansen direkt, tyvärr var inte han mycket bättre än någon annan denna eftermiddag.
Målet, snöpligt nog mitt i en hyfsad period från Fiorentinas sida där Prandelli visat mod och vilja att vinna genom att skicka in Bojinov, gjordes av Zauri. Samme spelare som med sin hand nära nog skickade ner Fiorentina i serie B i våras. Bredvid mig kunde ”Dano” inte längre behärska sitt sicilianska temperament och kastade sin t-shirt all världens väg, medan han repeterade ”det är omöjligt, detta är ödet”.
Trots en massiv sista anstormning från Viola slutade det med ytterligare en tung uddamålsförlust, den andra raka på bortaplan.
Det får inte bli en tredje, nästa gång i Siena, om en dryg vecka.
Hursomhelst, kommer Skandinavien och dess färger finnas representerade även på landsbygdens ”Artemio Franchi”. På planen och på läktaren.
Spelarbetygen: Frey bäst trots kostad poäng
Frey 7
UFO 6.5
Di Loreto 6
Gamberini 5
Pancaro 5.5
Fiore 4
Brocchi 4.5
Donadel 5
Pasqual 6
Bojinov 6.5
Toni 6.5
Pazzini 5
Jörgensen 5.5
