Krönika: Positiva tankar om matchen
Ja, det kanske låter tjatigt med ännu en krönika. Men likt mycket annat så skriver man om det som är värt att nämnas. Grabbarnas heroiska insats ikväll är något som man kan använda till vilket syft som helst. Det är en match som borde visas till fotbollsspelande småbarn om hur lillen slår tigern. Det kan även användas i en lektion om samhället och hur de som sitter högst upp i hierarkin kan fatta förödande beslut mot lillen.
I den här krönikan struntar vi i domaren även om det finns mycket att säga. Här ska det talas om elva, nej förlåt, tolv hjältar på plan och en i sidlinjen. Parma vars försvar var skadedrabbat kom med ett vågat lag. Att spela med Marco Rossi var vågat. Zlatan mot Marco Rossi. Om man lyssnar på tv4sports kommentatorer så var Marco Rossi chanslös. Men folk som inte har Zlatan-glasögon på sig kunde se annat.
Visst var Zlatan riktigt bra men det var inget produktivt. Jag såg minst 3 tillfällen när Rossi satte stopp på hans finter. Marco Rossi, som var skadade i en månad kom tillbaka häromveckan och lyckades skada sig igen. Men han spelade ändå och med VILKET HJÄRTA! Prestationen var av yppersta världsklass!
Vi ska också vara stolta över vår gamle, men alltid aktive målvakt, Luca Bucci! Gjorde en enastående räddning och det är inte första gången han gör mirakulösa räddningar. Så otroligt skönt att han får avsluta karriären "hemma". Mer berömmelse går till Luca Cigarini, medan Intersmittfält spelade runt bollen utan nån aning om vad som ska göras så visste han exakt vad han ska göra i förväg. Hans långa passningar är något som görs med precision. Vilken kyla han har också när han har bollen.
Överlag var det en enastående prestation från laget och vi bör gå med huvuden högt. Vad jag tar med mig från den här matchen är mycket, men bland de viktigaste sakerna kan jag nämna här: Passionen, spelarstilen och en mycket lovande tränare. Vi har visat att vi kan spela fin fotboll, kontringsfotboll som hade tagit de flesta topplag på bar gärning. Det krävs inte många förstärkningar för att vi ska bli ett topplag igen. Och det var härligt att se, att kvalitén inte är så låg i Parma.
Det är en sånt här spel som gör att man hellre tittar på fotboll än är med flickvännen/frugan. Att man hellre kollar på en match än går ut och fikar eller ja nästan vad som helst. Jag tror nog de flesta tittare håller med om att matchen var av absolut högsta standard och mycket tack vare Parma. Inter förde spelet, visst och de var absolut inte dåliga heller. Bara att se Zlatan få bollen var skräck! Men Parmas snabba omställningar gick så fort att om man blinkade så missade man målchansen. Nåja, kanske en liten överdrift men.
För att inte tala om den kaxiga attityden. Våra spelare var överallt, vi pressade och gav inte vika. Det var heroiskt att se dem springa för varandra, om någon gjorde bort sig så kunde denne lita på sina lagkamrater. Därför kallas det LAGSPEL. Det vet vi alla, men med alla divor i dagens fotboll så är det värt att påminna folk om det. Vi har ingen som utmärker sig som Messi, Zlatan eller liknande, men vi har ett ungt ambitiöst lag med hjärtat på rätt ställe! Och det är något som jag tror att Di Carlo har verkligen fört in i gruppen
Di Carlos passion för sitt lag är något som bör tas med exemplar, säga vad man vill om hans utvissning men jag blev inte arg. Jag förstår honom helt! Trots det tragiska slutet så kan jag säga att: Det är härligt att vara Parmafan igen! Den slutsatsen drar jag utifrån Ghirardis agerande i transfermarknaden men också av dagens "moraliska" vinst!
Så, mina damer och herrar, låt oss njutta av att Parma inom kort kommer att vara tillbaka i toppen igen för det är något som vi alla har saknat!
Ps. Glömde jag nämna Marco Rossis otroliga spel?
