Vad har hänt med Parma AC?
Gianluigi Buffon och Lilian Thuram är ej längre Parmaspelare... Ja, säg den lycka som varar för evigt. Nu har det i alla fall hänt. Parma har mist sina två största profiler, och kanske två bästa spelare under fjolårssäsongen, till Juventus. Samma Juventus som laget vann mot i finalen av Coppa Italia 1992 och i UEFA-cup finalen 1995. Samma Juventus som snuvade Parma på Lo Scudetto säsongen 96/97.
För alla rättrogna gulblåa själar har detta givetvis varit en oerhört jobbig sommar. Men nu när tårarna torkat och ögonen ser klart igen så skulle jag vilja påstå att allt ändå inte är förlorat. Här följer nu ett försök till att åtminstone ge en liten inblick i hur Parma säsongen 2001/2002 ter sig genom ett par gulblåa ögon.
Som vi alla vet var fjolåret väldigt mycket upp och ner för Parma. Från att ha varit en väldig besvikelse i inledningen tog sig laget i kragen och vann hemma både mot Milan och Lazio i ligan. Utskåpningen av Inter i cupen icke att förglömma. Men efter dessa korta, men ack så vackra, veckor i solen så bar det återigen av neråt i tabellen. Detta är dock något som vi vant oss med i Parma under senare år då tränare Alberto Malesani skapat ett lag som var fullt kapabelt att vinna övertygande mot vilket lag som helst men som också kunde förlora mot vilket lag som helst. När som helst. Hur som helst. Det gick aldrig att helt lita på laget. Efter några synnerligen svaga resultat fick till slut fick Parmas ägare, Calisto Tanzi, och hans son, klubbpresidenten Stefano, nog och beslutade sig att för första gången under Tanzis ledarskap i klubben sparka en tränare mitt under pågående säsong.
Istället anställdes en viss Arrigo Sacchi. Denne Sacchi gjorde som bekant stor succé i AC Milan i början av 90-talet, innan han blev förbundskapten och ledde Italien till VM-finalen 1994 i USA. Vad som är mindre bekant med Sacchi är att han hade en mycket lyckad sejour i Parma i mitten av 1980-talet.
Tillbaks till fjolårssäsongen. När Malesani sparkades befann sig Parma i ett ytterst prekärt läge i undre halvan av tabellen och spelarnas moral var väldigt låg. Sacchi tog dock tag i laget och ett visst hopp väcktes. Tyvärr fann sig Arrigo tvungen att avbryta sitt arbete hos Parma på grund av sin vacklande hälsa. Något som medförde en stor besvikelse inom laget, där många sett Arrigo som en frälsare. Det är nu som Renzo Ulivieri stiger in i Parma. Det är Parmas mörkaste stund sedan inträdet i Serie A 1990.
Ulivieri hade tagit Bologna från Serie C till Serie A tidigare i sin karriär men efter det också fått sparken från Cagliari och Napoli. Renzo fick ett kontrakt som sträckte sig över resten av säsongen. Han blev dock på ett tidigt stadium mer eller mindre lovad att få fortsätta med laget i ytterligare ett år om han lyckades föra laget upp till en placering i topp fyra, och därmed en kvalplats till nästa års Champion’s League. Något som få trodde var möjligt vid denna tidpunkt.
Nåväl, Ulivieri visade direkt var skåpet skulle stå. Stjärnor som Amoroso, Fuser och Conceicao bänkades till förmån för mindre glamorösa spelare som Di Vaio och Sartor. Laget byggdes upp av spelare som hade mycket att bevisa. Både för sig själva och sin omgivning. Till saken hör att det ryktades om att Malesani alltid tog ut de elva största namnen till sin startelva, oavsett i vilken form spelarna var och hur väl de passade in i Parmas spelsystem. Detta ska ha skapat en väldig frustration och uppgivenhet hos reserverna samtidigt som en spelarna i startelvan inte kände det flås i nacken som de kanske behövde känna för att prestera på topp. Det var, bland mycket annat, detta som Ulivieri ändrade då han förde Parma från en elfte plats till en fjärde under den andra halvan av säsongen. Ulivieri lyckades också få laget stabilt mot lite sämre motstånd. Något som Malesani aldrig lyckades med under sina 2,5 år i klubben.
Tittar man på vilka spelare som klubben sålt och vilka spelare som klubben köpt så ser det ju förstås aningen tveksamt ut. Viktigt att komma ihåg är dock att bara Buffon och Thuram hörde till förstaelvan sedan Ulivieri kom till klubben. Givetvis ska man dock inte nedvärdera Buffons och Thurams betydelse för laget. Men å andra sidan så är ersättarna Frey och Djetou knappast några medelmåttor heller. Om spelarens värde är nåt att gå efter så torde Freys övergångssumma på ca 220 miljoner kronor indikera att den unge fransmannen är en exceptionell målvaktstalang. Även Djetou kostade Parma en ansenlig summa, runt 140 miljoner, vid sin övergång från Monaco. För att sätta detta i ett perspektiv så kostade Zlatan Ibrahimovic 80 miljoner när han gick från Malmö till Ajax.
Parma har även sett till att skaffa sig en riktigt bra spelfördelare i japanen Nakata, som anslöt från mästarklubben AS Roma i somras för ca 300 miljoner kronor, samt inte färre än tre italienska U-21 landslagsmän. Dessa är: Emiliano Bonazzoli, stor och kraftfull anfallare som spenderat fjolårssäsongen på lån hos Verona. Matteo Ferrari, lovande försvarare från Inter. Marco Marchionni, ytterst talangfull högerytter och enligt många italienare det största yttermittfältslöftet i Italien sedan Donadoni.
Andra nyförvärv är Jonatan Bachini, som kom från Juventus i affären som såg Buffon lämna det Parma han spelat för sen han var 14 år gammal, och Roma-duon Mangone och Gurenko. Bachini är en yttermittfältare med bra defensiva egenskaper och kan spela både till vänster och höger på mittfältet. Han spenderade andra halvan av fjolårssäsongen i Brescia där han hjälpte Roberto Baggio & Co att klättra uppåt i tabellen.
Nog om förändringar i spelarmaterialet. Tittar man på startelvan ifjol och startelvan i år så ser man att inte mindre än sju spelare finns kvar. Även Stefano Torrisi finns kvar i klubben men är avstängd för nandrolon-doping tills mitten av november. De förändringar som gjorts är alltså dessa. Alltså inte alls den revolution många tror. Sedan är också Almeyda och Boghossian tillbaka efter skadebesvär och spelare som Junior, Lamouchi och Milosevic är nu vana vid spelstilen i Serie A redan från första matchen. Vilket ju är nog så viktigt.
Även de två argentinarna, Sensini och Almeyda, har, tillsammans med Djetou, övertygat inledningsvis. Vilket förstås gör mig mindre oroad över hur försvaret kommer att uppträda då alla tre är viktiga för Parmas defensiva spel.
FORZA PARMA!
