Det är nära nu
Parmas kännetecken har de senaste åren alltid varit våren. Den starka våren har lyft upp oss från tvivelaktiva placeringar under Serie A:s nedflyttningsstreck till en godkänd placering, i fjor kom aldrig våren. Tillsammans med Empoli, Livorno, Catania och några andra var kampen hård för fortsatt kontrakt. Nån omgång från slutet blir Livorno klar för nerflyttning, och inför sista omgången ska det stå mellan Parma, Empoli och Catania om den sista platsen för fortsatt Serie A-spel. Resten är, som det så fint heter historia.
Parma spelar hemma mot Serieledande Inter, som tappat i form på slutet, Catania möter Roma, som även de kämpar om titeln. Empolis enda chans är att både Parma och Catania förlorar. Det hela är egentligen rätt enkelt, vinnaren i Catania och Parma matcherna vinner antingen Serie A eller klarar sig kvar. Parma spelar rent ut sagt skitbra, och det verkar som om hela laget knutit näven i fickan för att verkligen ge det hela ett sista tappert försök. Roma leder, och hoppet tänds. Ni vet hur de gick, en viss malmöit kom in och nätade, medans Roma tappade till ett - ett. Zlatan sätter ett till, och när bollen rullar in i målet, sticker det till i hjärtat. Bilderna har alla sett, de har vevats om och om igen i svensk tv, på idrottsgalor med mera. Parma flyttas ner till Serie B, ord jag aldrig trodde jag skulle få ta i min mun, plötsligt var det verklighet.
Ny säsong, ny tränare. Mannen som ska ta Parma tillbaka till Serie A är Gigi Cagni. Inledningen är sämsta tänkbara, och efter sex matcher med lika många poäng byttes Cagni ut mot Guidolin. Det såg mörkt ut Parma låg på en 14:e plats, långt ifrån direktuppflyttning, och de mörka tankarna kom, hur det skulle gå om det inte gick vägen ville ingen tänka på. Klubbens ekonomi är inte den bästa, och har inte varit det sedan Parmalat-tiden. Guidolin tog som sagt över laget, och klättringen började sakta men säkert, och i omgång 19 låg Parma äntligen där man skulle göra, på en andraplats. I januari blåste de runt klubben igen, Lucarelli hoppade av kaptensjobbet och avbröt träningar. Det var även diverse galor i januari, där Zlatans mål mot Parma visades frekvent. Oron kom krypande.
Men äntligen kom våren, den varma sköna våren, Parmas starkaste tid. Ny kapten blev Morrone, som växte i sin roll. McDonald ”Big Mac” Mariga växte till en jätte, och när Paloschi började göra mål, ja då började saker och ting se riktigt bra ut igen. En svit utan förluster inleddes, och i takt med att den förlängdes blev Parmas position i tabellen allt bättre. Idag ställdes allt på sin spets. Parma låg sju poäng före Livorno, som skulle stå för motståndet. Vinst skulle innebära att en topp två placering i princip var bärgad, medans en förlust skulle komplicera det mesta.
Dessvärre missade jag stora delar av matchen pga ett släktkalas, och när jag väl kom hem, fick igång datan, och på streamen, som för en gångs skull visade matchen (kanske de värsta med Serie B), stod det 2-1 till Livorno. Med nerverna utanpå tittade jag på klockan, och det var femton minuter kvar att spela. Ångesten kryper fram, och jag dras mellan hopp och förtvivlan. Plötsligt kommer någon, jag minns inte vem, och går på skott. Returen går till en fristående Paloschi, som smäller in 2-2, och jag välter datastolen i mitt glädjefnatt.
Det är fortfarande sju poäng ner till tredjeplatsen, med lika många matcher kvar att spela. Väntan kan snart vara över. Parma är på väg tillbaka till Serie A. Det är nära nu, riktigt nära.
