Hur bra kan Parma bli? - Del 1 av 3
I dessa dagar pratas det mycket om hur Parma är ett s k säljande lag och om hur det förmodligen alltid kommer att vara så. Jag vill genom denna artikel ge en motbild till denna uppfattning och peka på ett antal faktorer som jag anser pekar på att en helt annan utveckling trots allt är möjlig.
Först och främst vill jag påpeka att allt jag skriver i denna artikel är högst personliga teorier om hur Parma skulle kunna uppnå samma status som t ex Deportivo La Coruna. Jag säger alltså inte att det är så det här saker ligger till och att det är så här det kommer att bli.
Parmas nuvarande situation - och hur man hamnade i den
Som alla vet har Parma sålt många välkända spelare de tre senaste åren. Buffon, Thuram, Crespo, Cannavaro, Chiesa, Veron, Amoroso, Conceicao är bara några av de namn som spelat för Parma under den här tiden. Jag vågar dock påstå att inte alla av dessa såldes på grund av att spelaren ville flytta eller att klubben ens behövde pengarna.
Innan sommaren 1999 hade Parma faktiskt aldrig sålt en spelare som ansågs vara viktig för förstaelvan. Zola då? Undrar kanske någon. Han såldes faktiskt på önskemål av Milan nuvarande tränare, Carlo Ancelotti, som säsongen 96/97 var ny i Parma. Zola var redan då 30 år gammal och sågs som en spelartyp som inte skulle passa in i Carlos ganska hårt styrda 4-4-2, där han föredrog Chiesa och Crespo på topp. Dessutom var Parma även vid den här tiden ett ganska ungt lag. Buffon, Thuram, Cannavaro, Dino Baggio, Chiesa och Crespo var alla kring 25 år eller yngre och bildade tillsammans den stomme som hela laget vilade på. Zola var däremot, redan då, en mycket rutinerad herre som hade bestämda åsikter om hur saker och ting skulle skötas och som absolut inte kunde acceptera en plats på bänken.
Tillbaka då till sommaren 1999. Parma hade då en mycket stark position inom fotbollen. Både i Europa och i Italien. Man hade under Malesanis första år i klubben spelat en fantastiskt fin fotboll som gjort att Parma hyllats av många experter. Man ansågs bland annat vara Italiens bäst spelande lag, trots att man till slut inte orkade med mer än en fjärdeplats i ligan. Det som förmodligen gjorde att Parma inte orkade fullfölja i ligan var att man vann både Coppa Italia och UEFA-cupen, och därför fick spela fler matcher än laget kanske orkade med, det här året.
Allt var dock inte frid och fröjd i Parma vid den här tiden. Tränaren Alberto Malesani hade visserligen skapat ett fantastiskt lag som stundtals spelade en bländande fotboll, men han hade också visat prov på en brist som senare skulle leda till hans fall. Den bristen var hans oförmåga att få de största stjärnornas fulla respekt. Men i och med Parmas framgångar så spelade detta inte så stor roll. Men det skulle komma att få en avgörande roll bara ett drygt år senare. Men mer om det senare.
Malesani hade trots den fina säsongen ett par idéer om hur Parma skulle kunna bli ännu bättre. I Udinese hade en viss Marcio Amoroso storspelat och vunnit Serie As skytteliga under säsongen 1998/99. Malesani såg i honom det perfekta komplimentet till Hernan Crespo i Parmas anfall. Efter en sommar där Parma gav allt för att köpa Amoroso lyckades man till slut binda honom till sig för ca 250 miljoner kronor, där Stefano Fiore gick som delbetalning till Udinese. Amoroso har senare erkänt att han nobbade AC Milan i sista stund för att istället flytta till Parma. Detta trots att Milan var nykorade mästare och att hans före detta anfallskollega Bierhoff och hans före detta Udinese-tränare Zaccheroni nu återfanns i Milanoklubben.
Med Amoroso i laget sågs nu Chiesa som ett potentiellt problem. Enrico har aldrig varit blyg av sig och hotade redan året innan med att flytta om Parma värvade Roberto Baggio från Milan. Detta ledde till att Baggio istället flyttade till Bologna. Eftersom Chiesa ansågs bli andraval till Amoroso valde man att ta det säkra före det osäkra och sälja honom till Fiorentina för att undvika interna stridigheter.
Den andra idén Malesani hade var att istället för den relativt långsamme Veron använda en kvickare och mer dribblingssäker spelare bakom de två topparna. För denna roll ansågs Ortega vara perfekt. Sagt och gjort, Veron såldes till Lazio och Ortega inhandlades från Sampdoria. Ortega och Amoroso kostade ungefär lika mycket som man fick för Chiesa och Veron så ekonomiskt vann man inget på detta. Däremot var man övertygade om att Parma skulle spela en ännu bättre fotboll. Föga anade man att detta var början till Parmas nedgång. Amoroso skadade sig allvarligt i knäet under spel med brasilianska landslaget under sommaren och Ortega skulle aldrig komma att lyckas i Parma. Tvärtom, Ortega bänkades ganska snart. Med de tänkta frälsarna Amoroso och Ortega på skadelistan respektive bänken saknades nyckelspelarna från föregående år, Chiesa och Veron, ännu mer.
Utan Veron och Chiesa gick Parmas spel helt plötsligt på kryckor och man fick lita till Crespo för att skapa mål och vinna matcher. Defensivt var man fortfarande starka men det började knaka i fogarna även där. Malesanis tidigare så starka ställning undergrävdes. Både från ägarfamiljen Tanzis sida och från spelarnas sida. Framförallt saknade man kvalité på mittfältet. Man hade ju inte bara sålt Veron till Lazio, man hade ju även nästan gett bort Fiore till Udinese.
Sommaren 2000 fick man ett jättebud på Hernan Crespo från Lazio. Ett bud som faktiskt skulle göra Crespo till världens dyraste spelare, men framförallt var det ett bud som gjorde att Parma såg chansen att få tillbaka lite kvalité till det så svaga mittfältet eftersom man lyckades förhandla till sig både Almeyda och Conceicao. Så här i efterhand var det inte ett så genomtänkt val från Parmas sida eftersom både Almeyda och Conceicao inte valde Parma för att dom ville det själva utan därför att dom mer eller mindre kände sig tvingade att acceptera budet.
Crespos flytt var även ur andra avseenden en mycket olycklig händelse. Kanske värre än vad klubbledningen insåg. I efterhand har det nämligen framkommit att Crespo, tillsammans med Buffon, Thuram och Cannavaro hade en pakt. Dessa fyra spelare hade helt enkelt lovat varandra att stanna i Parma tills man vunnit Lo Scudetto. Nu bröt Crespo den pakten och därmed gick luften ur dom andra också. Thuram var mest upprörd och ville även han nu flytta. Det fick han inte utan han blev erbjuden kaptensbindeln och därmed stannade han en säsong till. Som ersättare till Crespo inhandlades Savo Milosevic. Vid den här tidpunkten var han en mycket eftersökt spelare efter att ha storspelat i spanska ligan under två säsonger samt vunnit skytteligan i EM 2000. Liksom Amoroso så kostade Savo stora pengar. 260 miljoner kronor närmare bestämt. Och liksom Amoroso skulle även Milosevic floppa i Parma.
Slut del 1.
