Hur bra kan Parma bli? - Del 2 av 3
Här fortsätter min artikelserie om Parmas nuvarande situation, hur man kommit i den och hur man, enligt mig, bör gå vidare för att etablera sig i den absoluta toppen återigen.
Nu var bollen i rullning eftersom stjärnorna helt enkelt hade tappat tron på Parma, och Malesani. Under hösten 2000 gjorde Buffon, Thuram och Cannavaro näst intill myteri och Malesani hade stora problem att få sina stjärnor att göra vad han ville. Detta ledde till svaga resultat och till sist till det oundvikliga. Malesani fick sparken. In kom istället Ulivieri, som med sin betydligt mer auktoritära ledarstil och högre ålder fick mer respekt av stjärnorna. Under andra halvan av denna säsong höll Parma faktiskt samma poängtakt som de absoluta topplagen och klarade till slut ganska enkelt en fjärdeplats, som innebar kvalplats till följande års Champions League.
Thuram krävde dock att han skulle få flytta och eftersom Juventus lade ett bra bud så fick Lilian gå. Vad Parma inte räknade med var att Juventus även skulle lägga ett bud på hela 500 miljoner på den unge målvakten Buffon. Detta bud var helt enkelt omöjligt att säga nej till. Särskilt som Parma insåg att ekonomin i fotbollsvärlden var på väg att vända neråt. Men Parma hade fortfarande inte gett upp jakten på de stora namnen. I och med Fiorentinas kris lade man ett bud på ca 700 miljoner kronor på Toldo och Rui Costa. Fiorentina accepterade men spelarna vägrade. Varför skulle dom spela för en klubb som precis sålt stjärnor som Crespo, Thuram och Buffon? Det kan man faktiskt förstå. Parmaledningen hade ju sig själva att skylla.
När man inte kunde värva vare sig Toldo eller Rui Costa värvade man istället Frey från Inter för 180 miljoner kronor samt Nakata från Roma för 300 miljoner kronor. Även den i Parma olycklige Sergio Conceicao såldes till Inter. Att inte kunna värva Rui Costa och Toldo var en liten ögonöppnare för Parmaledningen. Man insåg att Parma kanske borde välja en annan linje. Man var helt enkelt trötta på spelare som inte satsade 100% på Parma. Det var tillbaka till ruta ett som gällde. Liksom under mitten av 90-talet valde man återigen att satsa på unga spelare med framtiden för sig, istället för att värva dyra misslyckanden som Conceicao, Almeyda, Amoroso, Milosevic och Ortega. Genom detta hoppas man även återskapa den klubbkänsla som trots allt gjorde att Parma under ett flertal år under 90-talet hade ett av europas allra starkaste lag.
Under sommaren som var tog man dom slutliga stegen till att skapa det nya Parma, "Il nuovo Parma", genom att sälja de spelare som inte var nöjda med att spela för Parma längre alternativt hade en alldeles för hög lön. Man sålde helt sonika ut resterna av det gamla Parma. Cannavaro, Almeyda, Sartor, Di Vaio... Detta beslut förenklades av det faktum att detta högavlönade lag hade svårt att ens klara sig kvar i Serie A. Under säsongen hade man haft inte färre än tre tränare och man klarade sig kvar med ett nödrop. Varför skulle då Parma behålla dessa spelare som klart och tydligt tappat tron på Parma och inte längre spelade för någon annan än sig själv.
Värt att nämnas är att dyra misslyckanden som Ortega, Amoroso och Milosevic till slut lämnade klubben för struntsummor. Milosevic ägs faktiskt fortfarande av Parma och är bara utlånad för tillfället. Amoroso såldes efter två mycket skadefyllda år till Borussia Dortmund för ca 70 miljoner kronor plus högerbacken Evanilson. Denne Evanilson lämnades dock kvar i Dortmund på lån. Ett lån som inför årets säsong blev förlängt med ytterligare en säsong. Ortega såldes till 50% till River Plate i Argentina för i princip ingenting. Inför årets säsong sålde man även den andra halvan av Ortega i och med hans flytt till Turkiet. Också denna gång fick man väldigt lite pengar för den spelare som man en gång i tiden betalat närmare 200 miljoner för.
Inför årets säsong har man också investerat ganska friskt i spelare som Bonera, Ferrari, Mutu, Adriano och Bresciano. Räknar man efter så inser man faktiskt att Parma köpt spelare för ungefär lika mycket som man sålt under de senaste 3 säsongerna. Det är faktiskt inte många som inser detta. Det har alltså kostat mer än det smakat de senaste säsongerna och misslyckandena har varit många.
En sak som är oerhört positivt med "utförsäljningen" är dock att man lyckats där så många andra klubbar misslyckats i dagens hårda ekonomiska klimat - att sänka spelarlönerna. Enligt omsättningssiffror publicerade i tidningen France Football har Parma lyckats sänka sin planerade omsättning från ca 870 miljoner kronor förra säsongen till ca 470 miljoner kronor denna säsong. Grovt kan man säga att Parma faktiskt lyckats spara ca 400 miljoner kronor på sina spelarlöner. Varje år! Detta gör att Parma nu står på en väldigt god grund att bygga vidare från. Man har ett bra och utvecklingsbart lag som inte kostar en förmögenhet i löner.
För ett par säsonger sedan hade detta i sig varit ett stort problem eftersom spelarna hade velat flytta av ekonomiska skäl. Nu känner dock nästan alla klubbar av den nya hårdare ekonomiska verklighet som klubbarna lever under, och nästan ingen är villiga att erbjuda en avsevärt högre lön vilket gör att Parma faktiskt har goda möjligheter att hålla denna nya lägre nivå även i framtiden.
Slut del 2
