Hernan Crespo - Uno di noi!
”Ciao Parma, ti portero per sempre nel cuore!” - "Farväl Parma, jag kommer för alltid att ha dig i mitt hjärta!"
Sverige, Umeå, Gammliavallen, 18 augusti 1998. Jag minns det som det var igår. Jag var tidig till match, ville inte missa en sekund av mina idoler som kommit på besök i min hemstad. Det regnar lite lätt medan jag plockar fram min matchtröja och halsduk ur ryggsäcken. Över timmen kvar till match.
Publiken hade börjat ramla in men de enda som är i sikte mellan löparbanan och den regntyngda gräsmattan är ett par funktionärer. Men så plötsligt hörs ett jubel när jag försöker rätta till min halsduk. Där står han. Han står där alldeles ensam och blickar ut över planen med sitt lockiga hår och sina nya joggingskor. Han vinkar glatt i ett par sekunder innan han böjer sig ner, knyter sina skor och spänstar iväg. Runt runt. 400 meter. Ensam.
Någon timme senare blåser domaren av matchen som tillslut slutade 3-1 till Parmas fördel efter att en viss Colombian vid namn Faustino ”Tino” Asprilla kommit in och retfullt enkelt dansat in två mål vid ställningen 1-1. De 8400 åskådarna lämnar Gammlivallen. Kvar är snart bara Hernan Crespo. Han springer fortfarande. Runt runt. 400 meter. Ensam.
Två år senare lämnar Crespo för Rom, Svennis och Lazio. Colecchio har aldrig varit sig lik efter den dagen enligt demontränaren Scala. Crespo var inte bara 62 mål på 4 säsonger och 3 titlar, ”Crespo var Crespo”. Hans mål gick att ersätta men hans öppna och ödmjuka personlighet och varma hjärta skulle bli svårare sades det. ” Ciao Parma ti portero per sempre nel cuore!” – Hernan Crespos slutord i sitt avskedsbrev i mittenupplagan av Gazzetta dello Sport. Månader efter sin övergång syntes Crespo fortfarande titt som tätt på Tardini under en spelledig dag. Crespo var Crespo.
Rom - London –Milano – London – Milano - och Genoa. Vart han än hamnade och hur han än presterade vann han ofta över de flesta supportrarnas trovärdighet vare sig det var en röd eller blå färg han bar med sitt varma hjärta. Mig veterligen aldrig utvisad, mig veterligen alltid ödmjuk vara sig han befunnit sig på Colecchio eller hållit ihop Inters lagsammanhållning med sina argentinska grillkvällar trots utebliven speltid.
”Jag hoppas att en dag få återvända”…
Italien, Parma, Tardini, 19 maj 2008. Jag minns det som det var igår. Det regnar, men likheterna stannar där. 0-2 - Serie B. 2-0 - Scudetto. ”Jag kan inte fira, inte än, det var min sista match i Inter och jag är överlycklig över Scudetton, men jag känner fortfarande för staden och klubben. Jag ska fira, men inte än”.
Italien, Parma, 29 januari 2010. Det regnar, det regnar glädjetårar!
SEI LA STORIA, BERTORNATO A CASA HERNAN, ORA IL CERCHIO E' CHIUSO.
Från djupet av mitt hjärta: Tack, och välkommen hem Hernan Crespo!
