San José - Anaheim
2 - 1

Palermo - Parma 2-1: En viskning från förr

Historiens vingslag gjorde sig påminda när Fábio Simplicio avgjorde Parmas match på Sicilien, men denna gång mot Il Gialloblu, inte för.

Det var lördagsmatch för Parma och Palermo stod på agendan. På förhand väntade jag inte mig någon poäng, och precis som väntat blev det en tuff match.

Den första halvleken var jämn och tråkig, Palermo styrde spelet, men Parma hade en hög press, och tempot var lågt. Att Parma spelade någon form av 3-6-1 bidrog även det till att första halvlek i princip inte hade en enda målchans.

Det enda som hände i den första akten värt att nämna är Blerim Dzemailis skada. Dessvärre rapporteras det idag om att det är knät som är illa åtgånget. Säsongen kan vara över för vår mittfältare, mycket tragiskt om så är fallet.

Den andra halvleken började inte mycket bättre än den föregående, och spelet var relativt dött fram till minut 62 då Cavani snyggt styrde en Miccolifrispark i mål. Hyfsat rättvist, men surt ur Parmaögon. Men jag är trots allt benägen att hålla med kommentatorn om att målet var bra för matchen.

Parma var tvunget att spela för ett mål, och man ryckte upp spelet direkt efter avspark. Det hela mynnade i att Castellini på en kontring efter en tilltrasslad situation utanför Parmas straffområde lyckades få fram en fin passning till Jonathan Biabiany som gjorde processen kort med Sirigu i Palermomålet. Vackert av Il Turbo.

Efter målet var det istället Palermos tur att stå för kvalitén i matchen och man radade upp chanser som Mirante klarade med andan i halsen. Men Parma verkade rida ut stormen de gångerna, och ett litet hopp om poäng tändes.

Bytet i minut 81 var som en viskning från förr för oss Parmigiani. Mark Bresciano byttes av mot Fábio Simplicio, och jag undrade om jag blivit förflyttad bakåt i tiden, till en tid då UEFA-cupen fanns, och Parma deltog. Både UEFA-cupen och Parmas deltagande i Europa är historia nu.

Men det var inte länge man fick le åt de gamla Parmaspelarna, för en av dem, brasilianaren Simplicio var istället lojal mot sin nya klubb och pricksköt in 2-1 för Palermo, helt omarkerad. Efter sitt mål föll tårarna från Simplicios kinder, och min besvikelse över Parmas förlust lindrades. Att gråta efter att göra mål mot sin gamla klubb det är klubbkänsla det, och hade det inte varit för att jag har Hernan Crespos återkomst på näthinnan hade jag skrivit att tårarna är något unikt i en tid som denna.

Simplicios mål blev matchens sista, och Parmas segerlösa svit förlängdes ytterligare. Inter är nästa motstånd, och jag ser inte ljuset i tunneln. Det enda jag kan glädja mig åt är Crespo och Simplicios respektfyllda hyllning till Parma. Efter matchen kommenterade han sitt mål med orden:
”Det var en underbar känsla för mig att göra det avgörande målet. Men det var ännu mer känslosamt eftersom jag gjorde mål mot laget som öppnade dörrarna till Världen för mig. Det var också en besvikelse, för Parma har fortfarande en plats i mitt hjärta”.