Firenze, la mia città
Fiorentina är så mycket mer än bara fotboll. Fråga bara en "gammal" invånare, som spelade en av huvudrollerna i lagets vändning. Om ni inte visste det...
Vy över Florens med kupolen på världens största basilika.
Firenze är en otrolig stad. Den är så mycket och man får så många intryck att den ofta kan kännas lite för mycket och svårsmält och det tar lång tid att insupa allt det vackra och underbara staden har att erbjuda.
Jag har hört det så många gånger, både från italienare och turister, "florentinare är inåtvända och tråkiga". "De bjuder aldrig till och man vet aldrig var man har dem."
Florentinarnas problem, om man vill kalla det så, är att de är otroligt stolta. De är stolta över sin stad och dess skönhet, sitt unika kulturarv, att bara vara Florentinare och givetvis över sitt fotbollslag. De är trötta på att varje år invaderas av miljontals turister som egentligen inte bryr sig ett dugg om staden och invånarna i den.
Jag hade också denna uppfattning när jag först kom till staden som en turist, utan att kunna språket och utan att känna en enda person. Jag brottades med italienskan dag som natt och under de första månaderna sov jag inte mycket. Det var först när språket började lägga sig och jag genom fotbollen började skaffa mig vänner som jag förstod florentinarnas sätt att tänka och kunde sätta mig in i deras situation. Fortsatt stärktes dessa känslor och jag förvandlades mer och mer till en av dem. Desto mer italienska jag lärde mig och desto mer jag öppnade mig för befolkningen desto mer florentinare blev jag.
Florens låg länge i krig med de andra städerna i Toscana och det har satt sina spår ända in i benmärgen hos florentinarna. Än idag finns rivaliteten mellan städerna märkbart kvar, inte minst inom fotbollen. När Siena nämns är det ofta i nedsättande ton. Jag har besökt staden en gång. Det var en obehaglig upplevelse. Siena är otroligt vackert och till skillnad från Florens, som är byggt i en dal, är Siena byggt på några av Toscanas vackra kullar och från stadens höga punkter har man en unik utsikt över det bedårande landskapet. Många förälskar sig i staden när de kommer till Piazza del Campo, ofta beskrivet som världens vackraste torg, och när de ser Sienas vackra domkyrka, som skulle ha blivit världens största om inte pesten tagit med sig 80 % av invånarna. Jag blev inte förälskad. Tvärtom kände jag mig som en förrädare, där jag gick och höll med om hur vackert allt var. Överallt vajade de svartvita senesiska flaggorna och runt om gick nöjda turister och njöt av staden. För mig blev det för mycket och liksom mina kära landsmän en gång gjorde år 1265 tog jag till flykten och återvände till Firenze.
Det blir så när man sätter kvarteret före staden och staden före landet. Man kan kalla det för stadspatriotism.
Senare kom jag att försvara det dåliga Florens har att erbjuda när vänner var på besök och om någon hade mage att tala illa om Florens eller jämföra staden med Siena och säga att de tyckte bättre om den sistnämnda blev jag ofta förbannad.
När man blev bestulen sitt namn, sina troféer och hela sin historia för tre år sedan var det som ett dråpslag för den stolta befolkningen i Florens. För florentinarna var det en skam att nu få tampas med lag som Aglianese och Grosseto.
Det gick dock vägen första året och med Di Livio som ledare och Riganó som outstanding målskytt lyckades man vinna serie C2 och ta sig, förtjänstfullt, till serie B. Även här såg man ner på motståndet och det är tydligt att ingen i Firenze är nöjd förrän man spelar i serie A.
Den svenska flaggan som hängt i Curva Ferrovia från och med att vändningen kom för Fiorentina i mars.
