Gilardino och måltorkan
Fiorentina är ett lag med en av fotbollsvärldens bästa anfallare, som för tillfället verkar vandra i en ändlös öken av utebliven nätkänning. På förekommen anledning tänkte jag filosofera kring Gilardinos uteblivna målproduktion, hur djupt hålet går, samt dela ut en sedvanlig känga.
Att Gila inte längre ser till att bollar hamnar i nät med önskvärd frekvens borde nästan vara uppenbart för även den måttligt intresserade bevakaren. Men för att driva hem poängen så har jag grävt lite i statistiklådan, och resultatet blev en aning deprimerande även för mig, med mitt dödgrävaruppsåt.
– Sedan vinteruppehållet förra säsongen har Gila gjort åtta mål på 27 spelade matcher. Hälften av dessa kom i mötena mot Siena 6/1 och Napoli 13/3, han nätade mot Livorno och Milan i februari, satte en straff mot Genoa 20/3 (den han stal av JoJo), och det sista och senaste var returen han rakade in mot Udinese 28/3.
– I dessa 27 matcher har alltså Gila gått mållös från planen 21 gånger. Det är alldeles för många för en anfallare med det målsnitt som han har presterat sedan genombrottet i Parma.
– De enda matcher där han gjorde något avgörande mål var mot Livorno 21/2 (2-1) och de två han satte 13/3 mot Napoli (3-1). I övriga matcher vann vi med tre eller fler mål och var i full kontroll över händelserna när Gila nätade. Siena (5-1), Genoa (3-0), Udinese (4-1).
Allt ska självklart inte värderas i mål, och Gila gör en ofantlig mängd annan nytta på plan, men i ett spelsystem med en ensam anfallare behöver man ingen examen i raketvetenskap för att förstå vem som måste göra målen. Allt annat är sekundärt. Så när vi nu har en bättre förståelse för hur dammig Gilardinos fiol faktiskt är, så ska vi självklart spekulera i orsakerna.
Jag är knappast den ende som haft anmärkningar på den i vissa stunder riktigt usla kreativiteten i anfallsspelet, och det är ingen osanning att Gila förlitar sig mycket på att få rätt bollar att jobba med. Där har vi en del i det hela, men en spelare som Alberto borde göra mål oftare än han gjort enbart genom att stå och löpa rätt, samt sätta de chanser han får. Enligt mig är det lika gångbart att påstå att Gila sviker genom att inte konvertera de chanser han får, som att skylla allt på de uteblivna ”rätta” bollarna. Faktum är ändå att han inte gör mål på de (om än få) chanser som bjuds. Både mot Napoli och nu senast mot Lecce kommer han en mot en med målvakten, vilket ska vara mål och en vanlig dag på kontoret. I nuläget finner jag det svårt att ens kalla målvaktsprestationerna på de lägena för räddningar. Det var samma visa i slutet på förra säsongen.
Min teori till den negativa spiralen pekar mot det icke-existerande konkurrensmomentet på hans position. För det första så innebär det att han i princip aldrig får vila, och dels så har det möjligtvis en motivationssänkande effekt. Man spelar inte fotboll på internationell toppnivå utan en karaktär som törstar efter utmaningar och konkurrens. Ok, spelare behöver även stöd och förtroende, men alla vet att Gilas ställning i klubben är odiskutabel. Särskilt målgörare anser jag må extra bra av att smaka bänk då och då för att få känna lite flås i nacken. Vilken aspekt som är viktigast av övermatchningen/bristen på stimulans spelar ingen roll, för orsaken är den samma – frånvaron av alternativ.
Gilardinos överlägset bästa period i viola så här långt är första halvan av säsong 08/09, då han hade Pazzini att tampas med, och då öste violinisten in mål så till den grad att Pazzo blev tvungen att lämna klubben. 18 stycken fullträffar, gentemot de 8 han gjorde efter uppehållet. Förra säsongen blev det 11 mål före uppehållet, 8 efter. Detta säger mig för det första att Gila inte håller en hel säsong utan att få stå över då och då, vilket två säsongers siffror inte på något sätt bevisar, men det går också att se i hur han agerar ute på plan. Gila efter årsskiftet är inte samma spelare som den innan. För det andra säger det att han presterade som bäst när hans avbytare hette Pazzini och inte Bonazzoli, Castillo eller Keirrison. I jämförelse med Pazzo är de efterföljande självfallet inte mer än skämtgubbar.
Nu är hans enda rival om startplatsen 17-årige Babacar som precis har börjat matchas in på seniornivå. Den killen har talang i drivor för sin ålder, men det är inte ett seriöst alternativ om ambitionen är att ta oss ut i Europa igen. På sin höjd så är det en extrem chansning. Jag tycker det är ganska uppenbart att det behövs en etablerad backup för att då och då trycka på original-Gilas resetknapp, och alternativen på marknaden saknades inte heller denna gång, däremot viljan. Om Mihajlovic har för avsikt att fortsätta med det här spelsystemet så behövs det en riktig vice.
Jag ifrågasätter inte Gila på något sätt, för när allt kommer omkring är han ändå en av Europas främsta och mest notoriska målskyttar. Han kommer säkert att stänka in sina 15 ligabaljor i år med, hans kvalitet ger inte utrymme för något mindre än det. Min poäng är att med en redig backup skulle de där 15 möjligtvis kunna vara 20, minst. För att inte tala om att det kan vara gångbart att ha en avbytare som kan ge oss åtminstone 5-6 mål till när violinisten behöver stämma om sitt instrument. Att Corvino och Co. inte verkar dela den uppfattningen är för mig oförståeligt, men jag hoppas innerligen att laget, och i synnerhet Babacar, steppar upp och bevisar att allt jag påstår bara är hjärnspöken. Om inte så förväntar jag mig att klubben öppnar börsen och skaffar en riktig ersättare i vinter – och ingen skämtgubbe den här gången.
