Elva gladiatorer
I Parma finns inga Robbens, Ronaldinhos eller Nedveds. Det finns heller inga Perezar, Berluscionis eller Abrahimovichar. Det enda som finns är olojala spelare och två produkter med riktig kärlek. Nu står inte produkterna i centrum, som dom gör i Roma eller Milan, nu hänger klubbens framtid på Dom utan lojal.
Det sägs att Crespo brukade pendla dom många milen mellan Rom och Parma för att se på någon enstaka Parmamatch när han var ledig från Lazio. Gripande och troligen sant. Vid presskonferansen efter övergången till Chelsea sa Crespo att Parma var ett av lagen i hans hjärta, och som Parmasupporter kände man både stolthet och lycka. Han såldes mot sin vilja - och mot sin vilja såg han Parma falla efter hans avsked. Inget har varit sig likt sedan mannen med fotbollvärldens mest kända lockar flyttade från skinkstaden och lämnade en stad i sorg. Varken för han eller klubben.
För Crespo har klubbytena avlöst varandra, för Parma har stjärnor lämnat på löpande band. Klubbens ekonomi har körts i botten och tider då klubbar fruktade Parma är över. Nu är Parma ett "lätt byte". Man ska ha tre poäng där, allt annat är ett fiasko. Askungesagan fick ett slut, ett som dock inte regiserats av Hollywood.
Parma äger inget idag. Varken stolthet eller någon Crespo. Man spelade högt, man satsade allt man hade, och man förlorade allt man hade. Chanserna att få tillbaka det är inte stora, men hur mörkt den än är finns det alltid hopp. Det måste man ha, utan hopp kan man lika gärna lägga sig ned och dö. Människor i allmänhet och framförallt fotbollsfans lever på hopp. Hoppen i Parma är Rosina och Roupolo. Två hopp som misshandlats och fortfarande misshandlas. Långt bort från centercourten fortsätter dom spela på fotbollens bakgårdar. En av dom är en känslomänniska, den andra är en spelare som kan gå hur långt som helst.
Roupolo har under denna säsong lidit mer än vad Gilardino, Bonera och Bovo gjort tillsammans. Där han bränt chanser har han i slutet på matcherna fällt tårar över Parma kritiska situation. Där andra spelare går och kör sina dyra sportbilar och roar sig tränar han säkert extra för att nästa gång sätta dit den chansen. Den chansen som kan bli avgörande för vart Parma spelare nästa år. Han har inte haft det lätt, och han har inte behandlats rätt av Parma men kärleken har aldrig upphört. Han må kanske inte ha världens bästa teknik eller talang, men han har tro och vilja. Det är precis vad Parma behöver i det här skedet - tro och vilja.
Fick jag bestämma skulle jag ha elva Roupolos eller Rosinas på planen. Jag skulle inte klaga om vi åkte ned 5 divisioner, för jag skulle åkt ned med vetskapen att klubben verkligen gjorde sitt bästa. Rosina är ordinarie i U-21 landslaget, han har varit framträdande dom gånger han fått chansen. Men klubben har fortfarande inte gett det förtroendet till han, ett förtroende som han förtjänar.
På onsdag behöver Parma elva gladiatorer för att gå vidare i Uefacupen. Bortastastiken är bedrövlig, och inte mycket talar för att Parma går segrande ur striden. Stuttgart har en målvakt i världsklass, ett försvar som sällan bjuder till och ett anfall som gör oerhört ont att möta. Viker Parmaspelarna sig i närkamperna, och visar inte spelarna en vilja av stål kommer det att bli förlust. Men chansen finns att Parma kanske äntligen efter ett par års frånvaro från eliten gör comeback. Chansen finns att vi äntligen kan nå en final. Kan Alaves, Celtic och Porto kan Parma. Så stöd klubben, älska den mer än någonsin för den behöver det som mest nu. Både Parma och vi fans förtjänar detta efter allt vi gått igenom.
***
Parma har denna säsong hittat två guldkorn. Jag talar förstås om Contini och Simplicio. Dom har trätt fram och gjort fina säsonger hitills. Båda tack vare den gamle räven Sacchi. Sacchi har vaskat fram många okända fynd hitills, och med hans avsked till Real bör vi vara oroliga. Dags att satsa mer än någonsin på dom egna förmågorna. Vi måste undvika att fler försvinner som t ex Rossi. Vi slåss knappast om scudetton så det finns inget att förlora.
***
