Krönika: E... quindi?
Hur blev vin till vatten och fotbollsspelare reducerade till nostalgiska minnen?
Ibland tänker jag att jag gick i Luca Ariattis skor.
Sjukt som det verkar, men det är faktiskt så. "Ariattis skor och jag på väg mot evigheten, mot Scudetton. Den Tredje."
Och som man skulle sagt i Firenze; e poco ci manca (inte mycket saknas).
Men det här var aldrig tänkt att bli en krönika tillägnad Luca Ariatti, kapten i dagens ACF Fiorentina (de stunder då Di Livio tar sig en välförtjänt rökpaus), utan till dagens Fiorentina. Fjärran det lag många av er som läser det här lärde er att älska på nittiotalet med Toldo, Rui Costa och Batistuta (signaturen "Anselmo Robbiati", du är ej glömd).
Det eviga hoppet, den odödliga kärleken, återuppståndelsen - den här krönikan är tillägnad detta. Varken mer eller mindre.
Och lördagen 2 april kommer de på besök.
Minnena kanske är det bästa av allt
När jag tänker på den där tiden, ser jag framför mig en boll som spelas ut på högerkanten.
Ut mot Angelo Di Livio. Bollen når den lille högermittfältaren och senare in i straffområdet till en kille som heter Riganò: MÅL!
Nicken sitter perfekt, förspelet är som förrätten för den som söker upplevelsen. När bollen når nätmaskorna och alla ställer sig upp och kramar om varandra på läktarna är det som huvudrätten för den som gått hungrig och nu fått sina allra mest primitiva behov tillfredställda. Mål. Riganò. Och vi börja inse att minnena kanske är det bästa av allt.
Christian Riganò kom till Florentia Viola som obestridbar skyttekung i serie C1 med Taranto. En hjälte, en myt, en fruktad anfallare på dessa nivåer landade i Florens och sköt praktiskt taget på egen hand (även om han själ skulle hävda annorlunda) sitt lag till överlägsen serieseger i serie C2/C med trettio fullträffar på 32 matcher. "Un bomber di razza" (en målskytt av rang), som tidningarna då skrev.
Han skulle ha spelat i serie C1 med det lag som äntligen återfått rätten att kalla sig Fiorentina. Inte "AC" utan ACF Fiorentina. Men Viola, Florentia eller Fiorentina vad det nu än må heta i papprena, kallades upp i serie B tack vare Catanias långdragna tvist med det italienska fotbollsförbundet. Projektet Fiorentina hade givits en fribiljett, staden Florens hade fått en viss upprättelse för gamla oförrätter och Christian Riganò och Luca Ariatti skulle debutera i serie B. Med dessa debutanter fanns Angelo Di Livio, alla kommentarer är överflödiga.
Vad hände sedan?
Detta blev trion som fanns med när det "nya Fiorentina", efter en minst sagt tuff början, så småningom lärde sig stå på egna ben. Kapten Di Livio, slitvargen Ariatti och måltjuven Riganò. Den sistnämnde debuterade i serie B med att göra 24 mål på 44 matcher, Di Livio (två oförglömliga frisparksmål) och Ariatti höjde sina röster i omklädningsrummet när uppförsbacken var som brantast och det ledde till slut till ett avgörande kvalspel mot Perugia. Vi vet alla hur det gick - "No Fantini No Party" blev säsongens odödliga banderoll alla kategorier och Fiorentina återvann serie A samtidigt som Florens fick sin heder igen.
Men vad hände sedan?
Vad hände med alla mål, alla hjältemodiga insatser och alla löften? Vad hände med Riganò, Ariatti, Di Livio? Varför kunde vi inte få fortsätta hoppa, dansa och sjunga som om vi var på väg mot evigheten? Mot Scudetton. Den tredje.
Hur blev vin till vatten och fotbollsspelare reducerade till nostalgiska minnen?
Natten mellan den 20:e och 21:a juni 2004 var då världen förändrades. Det var då Diego Della Valle badade bassängbad tillsammans med Mondonico och himlen färgades lila.
När blodet pumpade i våra ådror, lila som färgen vi aldrig sett på riktigt. Drömmen om det Fiorentina vi en gång lärde oss att älska. En gång, som inte var en het natt i juni men någon helt annan gång, någonstans då förstod vi att Fiorentina var något speciellt.
Och vi dansade och sjöng, och jublade - grät när det behövdes - då som nu. Nu och för alltid.
Vi ska också få le en dag
Känslan av frihet lade sig och efter ett tag började våra tankar vandra vidare. Mot det som komma skulle, och det som skulle komma i vår väg.
Det blev svårare än vi trodde, och Fiorentina gav oss ingen lycka längre.
Lyckan, den innersta, fanns där men vi ville skrika ut till världen att vi fanns där. Att Fiorentina var något äkta, efter alla strumprullare av Riganò på planer du inte visste fanns och Di Livios mod och Ariattis mognad.
Men mognaden fanns inte längre där. Målen, modet och ibland ens viljan fanns inte där.
På läktarna sjöng de "Forza Violalé" som om detta fortfarande var vi, men vi - Fiorentina - hade blivit något större. Och på planen blev Fiorentina något mindre.
Fråga vilken fotbollsspelare du vill och denne skall svara dig att "tabellen tittar vi på först när säsongen är slut". Och det sjöngs, det dansades och det jublades. Det gräts.
Hos en supporter finns inga divisioner. Det finns ett lag. För oss finns Fiorentina.
Och vi ska gråta för henne, men vi ska också få le en dag.
Som du som aldrig gick i Luca Ariattis skor.
