Adjö, Champions League
Atalanta är utslagna ur Champions League efter dubbla förluster mot Club Brugge. Underläget från det första mötet, som sedan drygades ut redan i den andra minuten i returen blev för svårt att hämta sig från. I en milt sagt stökig tillställning blev slutresultatet 1–3 på hemmaplan.
Jaha. Mina kära vänner, alla som är här av skadeglädje och de som undrar: vad fan hände? Vi börjar väl från början.
Inför returen mot Club Brugge på hemmaplan var det blandade känslor hos Atalanta-supportrarna. Å ena sidan låg det kvar en slags besvikelses filt efter förra veckans resultat. Å andra sidan en känsla av att ”det här kan vi ändå ta”. Mola mia, ge aldrig upp, som man säger i Bergamo. Låt oss återkomma till det…
Som brukligt nu för tiden kom delar av uppladdningen också att handla om… skador. Känslan är att så fort det finns en återkomst att glädjas åt, finns det ännu ett avbräck att oroas av. Den här gången var det Ademola Lookmans comeback i truppen följt av nyheten om Isak Hiens skada. Lyckligtvis skulle det visa sig att även Sead Kolasinac var tillbaka. Två steg framåt och ett steg bak, eller något.
Om förra matchen var tuff, startade returmötet på hemmaplan med totalt mörker. 0–1 efter två minuter. Därefter blev det inte helt oväntat lite ös från hemmalaget, för vad fanns det annars kvar att göra? Efter en kvart spelad gjorde Mateo Retegui mål, men från fel sida av offsidelinjen.
Inte ens halvtimmen var spelad när kvällsmörkret blev nattsvart. 0–2, och här kändes det som att det skulle kunna rinna i väg både långt och snabbt. När 0–3 kom strax innan paus var det efter att Atalanta haft flera lägen, däribland ett stolpskott, men som alltså resulterade i baklängesmål på kontring. Det här med att inte ge upp? Det började vid det här laget kännas ganska svårt. Och då var det drygt halva matchen kvar att spela.
Andra halvlek fick sedan en rivstart. 36 sekunder. Det var den tid Ademola Lookman behövde på sig för att göra mål i comebacken. Sedan blev det forcering från hemmalaget. Ett mål bortdömt. En VAR-koll för straff. En tilldömd straff. En missad straff. Dubbla lägen från Retegui och Lookman. Skulle det till en vändning hade några av de här sekvenserna behövt sluta med mål. Club Brugge backade av naturliga skäl hem och Atalanta forcerade, ända in på slutsignal. Men, den här matchen blev vad den blev och slutade 1–3. Och ja just det, Rafael Toloi skulle hinna få ett hjärnsläpp i matchens slutskede också, när han gick till bokstavlig attack mot en motspelare och fick syna det röda kortet. En sista krydda på en match som innehöll det mesta.
Kvällens Atalanta var för enkla att kontra sig igenom och känslan var att hemmalaget, speciellt i den första halvleken, inte behärskade sitt eget spelsystem. Man pressade högt och sen fanns där ingen plan för att täcka upp bakom det. I efterhand går det att fundera på om det verkligen var rätt att starta både Juan Cuadrado och Rafael Toloi på samma kant. Samtidigt fanns det inte så många andra alternativ. Sen kan man såklart fundera på om man skulle ha gått på så hårt från början, men det är lätt att sitta hemma på kammaren och vara efterklok.
Klart är att i en match där man måste vinna för att gå vidare, blir det tungt om man släpper in mål innan publiken ens har hunnit sätta sig till rätta. En snopen start på matchen som man inte kunde hämta sig från. Även om andra halvlekens forceringar i alla fall visade att man var villiga att ge det ett försök. Under tilläggstiden stod supportrarna ändå upp och sjöng, med halsdukarna mot skyn, för ett lag som faktiskt aldrig gav upp. Tyvärr var laget bara inte tillräckligt bra.
Nu är europaäventyret över för den här gången och det finns ingen tid för att sörja. Närmast väntar bortamatch mot Empoli i Serie A. Med tanke på den riktigt svajiga formen, får man se det ljusa i att bara vara kvar i en tävling och kunna lägga krutet där. Med flera lag som kommer krypande underifrån i ligan, är det viktigt att börja vinna lite igen.
