Är Roberto D'Aversa rätt man att ta Parma framåt?
Roberto D'Aversa har gjort ett fantastiskt jobb på tränarbänken i Parma men nu är klubben på väg in i ett nytt territorium med ökad kravbild som resultat.
Supportrar vill ofta se saker och ting i klara och bestämda former. Det är inte ovanligt att när man tar till sig av utlåtande från supporterled så är det oftast ståndpunkter av den mer extrema och definitiva sorten. Den spelaren och den tränaren är usel oavsett vad trots att fotbollen alltid bevisar att särskilda omständigher kan ha en enorm betydelse för en tränares och en spelares framgång. Det var trots allt ingen som hävdade att Gian Piero Gasperini var fotbollens sanna profet och Rinus Michels och Vic Buckinghams spirituelle arvtagare när han tränade Genoa. Och varför inte det? Han predikade ju trots allt samma typ utav fotboll då. Jo, för att i Genoa var det den tokige Preziosi som satt på tyglarna och hans galna och spontana infall hämmade arbetet för Gasperini som ändå gjorde ett bra jobb måste man säga i efterhand. I Atalanta däremot är det den fenomenale Giovanni Sartori som sitter ovanför Gasperini och han har gett 62-åringen från Turin bästa tänkbara förutsättningar för att lyckas, en lyx man knappast kan säga att han hade i Genua.
Dio mio Enrico, vad gör du?
Vissa tränare kan fungera utmärkt i mer begränsade miljöer med. José Luis Mendilibar är årets tränare i Spanien säsong efter säsong på grund av den mirakelövning han sysslar med i lilla Eibar som han år ut och år in tar till stabila mittenplaceringar. Och detta trots att deras budget är i paritet med den genomsnittliga allsvenska fotbollsklubben. Men tidigare under karriären misslyckades han rejält i Athletic Bilbao som var nära på att åka ur på grund av honom. Vissa tränare kan alltså vara kanon under vissa omständighter och mindre kanon under andra.
Under de omständigheter som rådit för Parma så har Roberto D'Aversa varit helt rätt man de senaste åren. Han tog Parma upp från Serie C till Serie A och under de två första åren åter i Serie A har nytt kontrakt bärgats. Det är ett riktigt bra jobb som utförts som helhet, inget snack om den saken. Men nästa säsong kommer omständigheterna vara annorlunda vilket såklart kan fresta en till att fråga om den 44-årige tyskitalienaren fortfarande kommer vara rätt man under de nya omständigheterna som väntar?
Återkomsten i Serie A bättre än känslorna där och då antydde
Parma avslutade förra säsongen på ett väldigt antiklimaktiskt sätt med endast 2 segrar på de 14 sista matcherna. Detta resulterade i att Parma gick från att vara helt obekymrade gällande nedflyttning till att känna sig en aning svettiga kring sluttampen. På förhand hade man tagit Parmas säsong utan att blinka men på grund av den fina hösten man gjorde så lämnade den usla våren en bitter eftersmak i munnen. Men det tar inte bort att det var imponerande att fixa nytt kontrakt. Parmas comeback i finrummet präglades av svåra omständigheter och begränsade förutsättningar. Emanuele Calaiòs sms-härva hade ju lett till att Parma inte kunde värva spelare förrän i slutet på sommaren. Detta tvingade Daniele Faggiano och resten av Parmaledningen till att plocka in en massa nödlösningar. Parma kom till premiären med ett lagbygge som doftade silvertejp och panik. Roberto D'Aversa hade heller inte lyxen att kunna lära känna sitt spelarmaterial under en försäsong, det var verkligen "baptism by fire". Men det var inte så det kändes under hösten. Tvärtom flög Parma fram utan större bekymmer, D'Aversa mer eller mindre maximerade poängskörden under den första halvan av säsongen och det var tack vare detta som nytt kontrakt i slutändan kunde bärgas.
Obesvarade förhoppningar
Rent poäng- och tabellmässigt har Parma motsvarat mina förväntningar inför säsongen. Jag tyckte en placering i mittenriket på förhand var en mycket rimlig kravbild. Men däremot har inte mina förhoppningar om förändringar i själva spelet besvarats. Parma har sett starkare och bättre ut i år än under fjolåret men mycket av detta kan i mitt tycke förklaras genom att Parma helt enkelt har bättre spelare att tillgå i år snarare än att det skett en positiv systematisk och spelmässig förbättring. Det är en ganska stor skillnad i individuell kvalité mellan Luca Siligardi och Dejan Kulusevski exempelvis. Jag skrev i en text innan säsongen att jag ville att Parma skulle bli bättre på att föra boll. Och inte av offensiva anledningar nödvändigtvis. Det är ju ett vanligt missförstånd man ser när folk diskuterar fotboll, att lag som har högt bollinnehav per automatik räknas som offensiva lag. Det finns en väldigt viktig defensiv aspekt med att kunna föra boll. Ett bollskickligt lag besitter förmågan att kunna vila på bollen och på så vis konservera energi under matcherna. Det är också ett väldigt effektivt verktyg att ta till för att befria sig själva från motståndarnas presspel. Parma har ju åtskilliga gånger den här säsongen hamnat i en tillbakapressad situation utan att till synes ha några som helst motmetoder att kunna ta till. Och detta resulterar i att baklängesmål i princip är oundvikligt. Säsongen är dessutom väldigt lång, det är inte en slump att Parma stått för två starka höstar i rad för att sedan falla som en skjuten fasan under vårarna. Roberto D'Aversas omställningsfotboll förbrukar väldigt mycket energi, både fysiskt som mentalt. Parma jagar väldigt mycket boll samtidigt som man hela tiden anfaller väldigt direkt och explosivt vilket innebär många maxlöpningar under matcherna. Att kunna spela lite mer varierat och emellanåt kunna ta till en långsammare speluppbyggnad kommer gynna laget långsiktigt över en hel säsong och är mitt tycke nödvändig om man har som ambition att klättra ytterligare i den italienska fotbollshierarkin. Dessutom har Parma lidit av återkommande skadeproblem som jag också har svårt att se som en slump utan det är nog även det en bieffekt av D'Aversas nuvarande fotboll.
Profeternas predikande
Jag minns en specifik presskonferens med Pep Guardiola när han tränade Barcelona. Detta var ju på tiden då Pep var ofiltrerad och på så vis påminde han mer om sin mentor Marcelo Bielsa. Kontrasten är tämligen stor mellan dåvarande Pep som kunde säga saker av värde och den fotbollspolitiska pajas vi ser nuförtiden.
Många har glömt bort det nu men Guardiola fick mycket kritik där och då för hur han hela tiden laborerade med laget trots att Barcelona var bäst i världen. Han provade nya konstellationer och tryckte in spelare på onaturliga positioner och detta var verkligen inte nödvändigt tyckte många. Och slutligen ställde en journalist frågan till Pep om han inte hade hört talats om det kända uttrycket att man ska inte ändra på ett vinnande lag. Pep svarade då på ett ungefär att om man endast påbörjar förändringar efter att man förlorat så är det redan för sent. För att bibehålla sin plats i toppen måste man hela tiden utvecklas, stagnation är lika med döden i fotboll. Detta påminner ju mycket om Marcelo Bielsas uttalande där han sade att det som skiljer de bästa lagen från de övriga är förmågan att kunna identifiera vilka områden som kan förbättras.
Tummen upp tillbaks till dig, El loco!
Parma har en starkare trupp i år än ifjol med bättre verktyg för D'Aversa men som det ser ut just nu kommer utgången bli på ett ungefär densamma. D'Aversa nuvarande fotboll har med andra ord ett begränsat tak. Det räcker till mittenträsket men inte längre än så. Och visst kan man vara nöjd med mittenplaceringar, Parma är trots allt ingen ekonomisk superklubb. Men samtidigt finns det ju ingen anledning varför Parma ska nöja sig med detta när lillebror Sassuolo satsar mot Europa och Atalanta ser ut att kunna växa ut och bli en framtida Scudetto-kandidat. För att kunna återerövra en plats på den övre halvan av Serie A så behöver Roberto D'Aversa vidareutveckla sin fotboll. Om han besitter den här förmågan eller inte är var frågetecknen befinner sig.
Jag förstår dem som backar D'Aversa fullt ut och vägrar släppa in ens en gnutta skepticism. Det finns ett romantisk element kring D'Aversa. Han är mannen som tog oss tillbaka till Serie A. Det bästa tänkbara scenariot är ju att han fortsätter ta Parma framåt mot nya äventyr. Men man bör också komma ihåg hur D'Aversa landade i Parma från första början. Det var den dåvarande Vicepresidenten Ferrari som tog det cyniska beslutet att sparka den älskade ikonen Luigi Apolloni vars fotboll hade kört fast till förmån för den okända Roberto D'Aversa. Cynism och romantik går med andra ord hand i hand. Du behöver vara lite cynisk i fotboll ibland för att nå framgång och starka romantiska element skapas via just framgång. Det är trots allt få supportrar som sitter och avgudar och älskar tränare och spelare som misslyckades stort i deras klubbar.
För att förtydliga är mitt önsketänk att utvecklingen fortsätter att vara positiv under D'Aversa och att han finner svaren att göra Parma till en mer utpräglad kandidat för övre halvan nästa säsong. Jag tycker D'Aversa som karaktär gifter sig väldigt väl med Parmas identitet och kultur. Han är väldigt sympatisk och jordnära som människa och stilfull på ett ödmjukt och simpelt sätt. Han ser ut och verkar som en riktig tränare för Parma. För i Emilia-Romagna sysslar man inte med meningslösa statusutsmyckningar och dylikt, det kan töntarna i Turin och Milano syssla med istället.
