Att vara eller inte vara
Parma blir orättvist behandlade av institutionerna i Italien och utesluts från Europa Leauge, en plats som spelarna kämpat till sig på planen och inte bland massa byråkratiska papper! President Ghirardi kallar till ett pressmeddelande där han till en följd av konsekvensen väljer att sälja klubben.
I den sista omgången står Parma inför ett avgörande mot Livorno, där inte bara matchens utgång är viktig utan där även en annan match mellan Fiorentina - Torino skulle ha ett avgörande för mitt kära Gioalloblue's chanser om den sista, åtrovärda platsen i Europa Leauge, som just den dagen Torino placerade sig på. Vi vann vår match med 2-0 efter att Amauri gjort bägge målen. I den andra matchen var det desto mer nerver som stod på spel, som om det inte vore nog att Torino lyckas kvittera till 2-2 så skulle dem även få en straff i den 93:e minuten, ett mål där och våra drömmar hade gått helt förlorade men som en skänk från ovan missade Cerci och matchen slutade lika! Parma var klart för Europa Leauge. Trodde alla....
Jag förstår er bitterhet, er besvikelse, er sorg, jag delar den med er och jag lider verkligen med alla Parma fans i hela världen! Men sagan tar inte slut här, det är klart det känns oerhört tungt för en ägare att se sitt kära lag inte räcka till för spel i Europa Leauge p.g.a några klausuler som ingen riktigt vet hur dessa ska tolkas. När sedan presidenten kallar till presskonferens och talar ut om sin stora besvikelse och som följd av det, att laget ska säljas, är ren idioti! Varför ska laget drabbas så hårt, räcker det inte med att spelarna fått sina Europa drömmas att gå i kras eller ska man behöva gå på ännu en mina som en följd, där ägaren ger upp och sätter en prislapp på hela skiten, som om det vore en köttbit. Det är bra att man gör ett utlåtande, att man gör sin röst hörd, men man behöver inte agera i stridens hetta. Låt känslorna svalna, låt hjärnan tänka igenom allt och sedan samla ihop tankarna till något klokt som får alla att tappa hakan. Då gör du din röst hörd, det är då det ger ett eko världen över, nu lämnar du laget med svansen bakom benen!
Antingen älskar man Parma eller så gör man inte det, oavsett vad som än händer. Vem kunde ens tro när säsongen skulle inledas att man skulle vara däruppe och nosa på EL-platserna, vi har överträffat alla förväntningar denna säsong, livet går vidare med eller utan Europa, det gäller bara att ha en framtidstro på laget, en vision på vad komma skall. Jag vet inte om denna president någonsin haft det hjärtat för vårat lag eller om han bara sett det som en ren investering och sparat kärleken till sitt kära Brescia!
Att vara eller inte vara en sann Gialloblu supporter!
