Como - Fiorentina0 - 2
Det måste vändå snart - annars väntar Serie B
Det var en höstkväll i Ligurien. Allt var precis som vanligt. Vi fick se ett Como på spelhumör, ett Como som tog ledningen. Sedan kunde Alessandro Vogliacco trycka in en kvittering på en hörna i den nittiotredje minuten. Ingen reagerade, vi hade sett det förr. Men fortsätter det så här, då kommer det inte att bli en långvarig sejour i Serie A.
Fiorentina har öppnat säsongen som ett lag i harmoni, med Raffaele Palladino vid rodret som en dirigent som lyckats skapa en symfoni av både disciplin och kreativitet. Offensivt har Moise Kean hittat formen som många trodde låg begravd i gamla löpsedlar. Och enligt mig har den briljante Richardson varit en av seriens bästa spelare så här långt och givit Fiorentina en spets man inte har haft på ett bra tag. En spets, kryddat med spelare som Colpani och Beltran, som skrämmer vilken försvarslinje som helst. Framför allt de vitblåa från Como. Det är ett väldigt frisk och harmoniskt lag som ska ställas mot ett stukat och handikappat dito.
Det började redan i Cagliari. Den underbara sensommardagen och den kanske ännu mer underbara insatsen. En insats som eliminerade den akuta ångesten som infann sig efter premiärsmällen i Turin. Trots det kraftigt spelmässiga övertaget så blev det bara oavgjort. Men det spelade ingen roll. Hoppet hade återvänt. Vi var på väg någonstans. Och en vecka senare var det dags att åka till Udine med den återvunna tron. De positiva tendenserna från Sardinien fortsatte och Como tog tag i taktpinnen mot ett lag som hade inlett säsongen med två raka vinster. Men en målvatstavla och straffmiss senare kunde vi föra ytterliggare en förlust till protokollet. Como låg sist när höstens första landslagsuppehåll skulle genomföras.
När det sedan återupptods fortsatte laget på precis samma inslagna väg. 2-0 blev 2-2 hemma mot Bologna. 3-0 var mycket nära att bli 3-3 hemma mot Hellas Verona. På John Cleese manér gav Mathias Braunöder Torino en 1-0 seger. Och Pepe Reina var Pepe Reina när Empoli stod för motståndet och lyckades således att vinna den matchen med 1-0. Vi befinner oss fortfarande i en relativt tidig del av säsongen. Det finns ingen anledning till att hämta ut diverse tabletter från närmsta apotek. Åtminstonde inte just nu. Och det finns mängder med positiva saker med den här säsongsinledningen (stjärnor som har tänts, topplag som har spelats ut osv). Men jag har sett tillräckligt med fotboll för att bli orolig. Jag kommer att springa till apoteket. Jag har redan sprungit till apoteket. För jag känner fotbollsgudarna. Jag har träffat dem. Jag hatar dem.
Det sägs att fotbollsgudarna vakar över varje match. Osynliga men närvarande, som oskrivna regler ingraverade i gräset. Deras närvaro känns, men de hörs inte. Deras domar är tysta men slutgiltiga. Och när de straffar, gör de det med en sorts poetisk grymhet som lämnar dig svettig, sömnlös och stirrande i taket natten efter.
För fotbollsgudarna älskar spelet – men förväxla inte det med att de älskar dig. Det finns eventuellt en respekt, men absolut ingen kärlek. När din spelare snurrar upp en senegales och träffar stolpen, varpå motståndarlaget kontrar in matchavgörandet istället, så ser de inte mellan fingrarna. Nej, de lutar sig tillbaka, ser på varandra och tänker: Här ska läras en läxa. Det är då de viskar sitt domslut till ödet. En slumpmässig studs. En feldömd straff. Eller kanske en motståndarspelare som plötsligt förvandlas till en Maradona-reinkarnation för exakt tio sekunder, eller endast sex, bara tillräckligt länge för att trycka in bollen i målet på det mest osannolika sätt.
Fotbollsgudarna har en speciell smak för ironi. De vet hur mycket det svider när du dominerar i åttionio minuter, skapar sjutton klara chanser, men ändå förlorar på ett snedträffsmål på tilläggstid. Du har lagt ditt hjärta, dina tårar och dina sista krafter på planen, läktaren eller hemma i soffan – och de belönar dig med... absolut ingenting. De skrattar inte åt dig, nej, det gör de inte. Men det finns en känsla av att de myser där uppe, som om frustrationen är en del av underhållningen.
Men kanske är det just därför vi älskar fotbollen. Det finns en sällsam tröst i tanken på att det inte är domaren som är inkompetent, bollen som är för rund eller våra spelare som har nerver som fiolsträngar. Det är fotbollsgudarna. De är de stora regissörerna, och vi är bara skådespelarna som försöker improvisera oss ur deras manus.
Så nästa gång din anfallare missar öppet mål och ert spelraseri vänds till tårar, lyft blicken mot himlen. Försök att möta fotbollsgudarnas blick, även om de gömmer sig bakom molnen. Och vet att de inte är onda. Bara rättvisa. På sitt alldeles egna sätt.
