Ambitioner som exalterar - och oroar
Tjugoelva nya spelare, ett arenaprojekt som äntligen presenterades, och en fortsatt begränsad poängproduktion. Det är omöjligt att inte låta de kraftiga vindarna föra fram en genom vardagen. Men verkligheten idag är inte riktigt sådan. Titta bara på tabellen.
Under tisdagseftermiddagen höll borgmästaren Alessandro Rapinese en presskonferens tillsammans med Como 1907:s president Mirwan Suwarso, där de presenterade planen för en ny arena. Faser, infrastruktur, parkeringsplatser och andra logistiska frågor diskuterades i nästan en timme med varierande underhållningsvärde. Men vi fick också det besked vi har väntat på i flera år: När tusan ska den här arenan, som det har pratats så mycket om, bli klar?
Jo då, när sommaren övergår i höst 2028 ska den nya Stadio Giuseppe Sinigaglia invigas. Under den sensommaren, när Italien är som vackrast, kommer blåvita flaggor att viftas, cigaretter att rökas, och Hollywoodkändisar att vallfärda till staden. Men tänk om det regnar? Det spelar ingen roll längre – nu har vi ett tak som täcker hela arenan. Prisa de indonesiska gudarna!
Det sista ordet är givetvis inte sagt. Delar av lokalbefolkningen ska först ifrågasätta och redogöra för allmänheten att det finns massvis med problem med detta projekt. Om en vecka, när de går runt i Esselunga, har de redan glömt detta, och arbetet fortsätter från klubbledningens håll med att realisera deras ambitiösa planer. Vi kan bara hoppas att de lyckas.
Januarimercaton har varit minst sagt intensiv. Under de sista dagarna var det så händelserikt att man kunde lägga undan telefonen i två timmar – för att gå in i ett Zoommöte eller för att gå på en mindre framgångsrik Hinge-dejt – och sedan upptäcka att sex övergångar hade genomförts, både ut och in. Det gick inte att hänga med. När Jonathan Ikoné byttes in borta mot Bologna hörde jag någon ett par rader ner vända sig om och genuint ställa frågan: ”Sedan när spelar han för oss?”
Vanligtvis föraktar jag ignorans (ett mycket ocharmigt personlighetsdrag), men i det här fallet kunde jag inte göra annat än att sympatisera med honom.
Hur bra var mercaton då? Jo, överlag mycket positiv. Serie B-fett fortsätter att trimmas, och det värvas en kombination av erfarna spelare och unga stjärnskott. Skadeproblematiken har varit nästintill deprimerande mot slutet, och även om det inte handlar om några långtidsskador känns det nu betryggande att truppen är både bredare och spetsigare. Mycket mer kan man inte begära av ett januarifönster.
Framför allt ska det bli mycket spännande att se anfallsduon Douvikas och Monzón. Gabrielloni och Cutrone är vackra sagor, och det finns mycket fotboll i båda två (i synnerhet Cutrone), men hur långt kan vi nå med dem som våra nummer nio? Kan de tillfredsställa klubbens långsiktiga mål? Det tror jag verkligen inte.
Om det är något Como har saknat den här säsongen, så är det en anfallare som kan stänga matcher, säkra segern eller sno med sig ett orättvist kryss. Det har krävts överkörningar från Comos sida för att poängen ska trilla in, och det räcker inte i en så taktiskt skicklig liga som Serie A faktiskt är.
I övrigt har säkerligen många noterat att en ny ”jippovärvning” gjordes: den gamle Spurs-spelaren Dele Alli, som jag inte har sett på en fotbollsplan på ett bra tag. I ärlighetens namn såg jag personligen aldrig storheten i honom. Upp och ner, otajmad, svag i försvarsspelet och så vidare. Det kändes alltid som att han levde på en extrem begåvning, och det har jag i regel extremt svårt för.
Men jag är bara människa. Jag minns mycket väl Tottenhams äventyr i Champions League våren 2019, med insatsen i Amsterdam som höjdpunkt där han gjorde två assist. Blir det så att han spelar en massa matcher för I Lariani och dessutom bidrar med poäng och kreativitet, blir ingen gladare än jag. Jag har dock mycket svårt att se det inträffa. Det lutar snarare åt att han gör Varane sällskap i facket, skadar sig i första matchen och sedan meddelar fotbollsvärlden att han avslutar sin spelarkarriär. Där lägger jag mina riksdaler i varje fall.
Ikväll väntar den gamla svartvita damen, och efter den veckan vi har bakom oss går det inte att känna något annat än genuin och renodlad optimism. Oberättigad? Både och.
Den här veckan symboliserar ambition, framgång, pengar – kanske till och med en segeranda. Men hur ser det ut i verkligheten? Det är två poäng ner till nedflyttning. De efterföljande tre matcherna är mot Napoli hemma och Fiorentina och Roma borta.
Den nionde mars möter Como Venezia på Sinigaglia. Med stor sannolikhet kommer det att vara en mycket obehaglig ”måstematch”. Strax därefter ska man ställas mot både Monza och Empoli – matcher som också kommer att vara mycket obehagliga att bevittna om man innehar ett blåvitt hjärta.
Det som händer runt klubben är givetvis mycket exalterande och kittlande. Det finns all anledning att vara lycklig över den här situationen.
Men först vill jag bara poängtera den obehagliga sanning som jag har noterat börja cirkulera även i italiensk fotbollsmedia: Det är långt ifrån självklart att Como spelar Serie A-fotboll nästa säsong. Förmodligen gör man det, missförstå mig inte, men det är definitivt inte givet.
Så låt oss nu ta oss över mållinjen. Låt oss införskaffa det så åtråvärda kontraktet.
Annars blir den där festen sensommaren 2028 inte fullt lika rolig.
Den kanske inte ens blir av.
