Nico Paz - Guldpojken från Argentina
Augustinätter i Turin är lika kvava som de är tomma på liv. Mitt i den klibbiga hettan infann sig en känsla av uppgivenhet efter 3-0 förlusten mot Juventus. En vecka senare på Sardinien skulle en nittonåring från Argentina förändra allt.
Det var en sensommarkväll. Solen hade fallit mjukt över Juventus Stadium. Men det spelade ingen roll. Man vill inte vara i det instängda Turin under sommarmånaderna. Svetten rann intensivt över stora delar av min kropp, och det gjorde den även på de övriga femtonhundra tillresta comaschi. Vi hade börjat köa för att lämna arenan, och jag hade positionerat mig väl – jag var nästan längst fram. Vi hade stått där i en knapp halvtimme när folk började uttrycka frustration. Det började skrikas långt bakifrån: “Vi har barn här!” och “Vi är från Como, vi kommer svettas ihjäl om ni inte släpper ut oss nu.” Jag mumlade tyst för mig själv: “Jag är svensk, för fan. Hur tror du att jag mår?” När vi till slut fick lämna den mycket opersonliga och allmänt trista arenan noterade jag att jag hade en dryg timmes promenad hem till mitt vandrarhem. Jag såg fram emot promenaden genom ett dött Turin. Precis som man gör i Milano, Bologna, Rom och andra städer i inlandet vallfärdar man till Ligurien, Sicilien eller Sardinien. Och till min stora lycka insåg jag mitt i promenaden att de ännu inte hade återvänt. Jag hann fundera en hel del på matchen och på vår säsong. Frustrationen från arenan hade lagt sig, liksom besvikelsen över resultatet, värmen och logistiken. Nu började en känsla av uppgivenhet infinna sig. Vad är det här för trupp? Det har i princip inte hänt någonting. Det finns inte en chans att vi klarar oss kvar. Men en vecka senare hade de tankarna lämnat mitt inre. Då hade det blivit min tur att vallfärda till Sardinien.
Efter fyrtiofem minuters fotboll på Unipol Domus i Cagliari bytte Fabregas in en liten blond kille. Fyrtiofem minuter senare var en hel stad frälst. Vi kände alla precis samma sak: Vi kommer att spela Serie A-fotboll även nästa år.
Sardinien visade sig från sin bästa sida. Det blå havet glimrade som det bara kan göra i slutet av augusti. Sådant brukar jag aldrig notera, men Cagliari hade kopplat ett grepp om mig. Jag älskade det. Maten var gudomlig och vinet likaså. Stranden Poetto var extraordinär. Och matchpromenaden, åh matchpromenaden. Jag vill hävda med bestämdhet att det är europeisk fotbolls bästa matchpromenad. Du går längs vattnet i en knapp halvtimme, och sedan är du där, vid Unipol Domus.
Jag klev in på bortasektionen och ganska snabbt insåg jag att något hade hänt. Det var en speciell stämning. Jag försökte gå in på Twitter, men uppkopplingen svek mig. Jag släppte det och tog av mig tröjan. Står man på en bortasektion i Cagliari i augusti månad ska man inte ha en tröja på sig, det är sedan gammalt. Efter att spelarna klivit in på planen och Serie A-hymnen hade spelats såg jag att de ställde upp sig och gjorde sig redo för en tyst minut. Det var svårt att höra vad speakern sa, men till slut blev det ofrånkomligt. Ett par rader ner såg jag en man förklara för sin partner vem det var som hade avlidit. Hans blick var sorgsen och chockartad. Först då, under den tysta minuten på Stadio Unipol Domus i Cagliari, insåg jag hur stor Sven-Göran Eriksson var.
Under veckan hade det äntligen börjat hända saker på transfermarknaden. Sergi Roberto hade värvats. Raphael Varane hade ersatts av Marc-Oliver Kempf. Och två argentinare hade presenterats mindre än fyrtioåtta timmar före avspark, en från Manchester City och en från Real Madrid. Alla fyra kom in under den andra halvleken, och alla fyra var inblandade i den halvlek som skulle förändra allt. På fyrtio minuter lyckades de fyra få känslan att skifta från samma uppgivenhet som i Turin till hopp. När slutsignalen ljöd vände sig en person mot mig och sa: “C'è speranza.” Det finns hopp. Och visst, Roberto såg hur fin ut som helst och Kempf gav försvarsspelet en trygghet som inte hade funnits tidigare, men det var en nittonåring som stal alla rubriker. Folk var lyriska. Det var en nivå av fotboll som den vanliga Comosupportern inte är van vid att se, framför allt inte i den egna tröjan. Han är fostrad i Spanien och har en teknik därefter – gudabenådad. Men som den argentinare han är ger han allt han har ute på planen. Han springer oändligt. Och detta var efter bara en träning med laget. Nico Paz var någonting utöver det vanliga.
Han har spelat i princip varje minut sedan den halvleken, och laget har bara blivit bättre. Efter landslagsuppehållet i september har han vuxit fram till att bli den stora katalysatorn i Comos anfallsspel. Nästan allt som skapas är det han som ligger bakom. Efter att ha varit segerorganisatör både mot Verona och Atalanta fick han äntligen göra sitt första mål i lördags hemma mot Parma, bara ett par dagar efter att han debuterat i det argentinska landslaget. Hur det gick? Jo, på tio minuter hann han assistera självaste Lionel Messi till att göra 6–0 hemma mot Bolivia. Rapporter från Spanien gör gällande att Los Blancos redan är sugna på att värva tillbaka honom. Var ska detta sluta? Vi är alla överens om att det inte blir i Como.
Ikväll går bussen återigen till Turin, men med helt andra förutsättningar. Drygt två månader senare har sju elftedelar av startelvan bytts ut. Man har spelat ut både Atalanta och Napoli på bortaplan. Man är ännu obesegrade på hemmaplan. Men kanske framför allt har man en framtida världsstjärna i laget. En spelare som sannolikt kommer att bidra till att det kommer att spelas Serie A-fotboll på Stadio Giuseppe Sinigaglia även nästa säsong. Nico Paz kommer inte att bli långvarig i Como, det är en sak som är säker. Men just nu spelar han för oss, och han gör det väldigt bra. Det räcker för tillfället.
