Como - Bologna2 - 2
Vägen är lång, vägen är lång min kära
Det började som en käftsmäll från den gamla damen. Sedan kom spelet. Dessvärre uteblev poängen. Comos hemmapremiär på en nyrenoverad Giuseppe Sinigaglia var som hela deras säsongsinledning i en och samma match. Bra spel, en käftsmäll och uteblivna poäng. I den ordningen.
Det blåste kraftigt i alla flaggor som viftades runt hela arenan. Till följd av den starka vinden var det för första gången på nästan ett halvår lite under tjugo grader. Det betyder att det italienska folket tar fram dunjackor och mössor. Själv behöll jag mina shorts, skåning som jag är. Det är väldigt sällan det sker (det har aldrig hänt under mina nio år då jag följt klubben), men inför matchen fick samtliga biljettinnehavare samma instruktion: ta med flaggor och halsdukar. Idag skulle det viftas vitt och blått. Och som det viftades. Hösten var kommen. Och för första gången på tjugoett år var Serie A kommen. Den slutsålda arenan hann knappt förstå att det var Bologna och inte Mantova på andra sidan innan Cutrone hade skickat bollen på Casale, som styrde bollen i eget mål. Comosonen sprang mot Curva Ovest och kysste klubbmärket. Där och då gick det inte att känna något annat än att den bilden skulle få representera den här matchen, och att det här skulle bli en minnesvärd eftermiddag.
Fàbregas hade stenkoll på Italiano. Det märktes direkt från start. Man var mer kompakt än vanligt och stängde av mitten, vilket Italiano historiskt sett har haft svårt för. Bologna hade dessutom förfärligt svårt i försvarsspelet. Med en så pass skicklig spelfördelare som Nico Paz kunde Como komma på omställning efter omställning, och det var endast oskicklighet från "I Biancoblu" som gjorde att det inte blev fler mål för hemmalaget. När lagen gick ut för andra halvlek var Como återigen påkopplade direkt från start. Mycket riktigt kom 2-0 på en omställning. Ännu en gång var det Patrick Cutrone som hittade in i målkolumnen. Målet följdes av ytterligare omställningar och målchanser. Men chanserna togs inte. Istället gav man bort initiativet och tre poäng. Domaren blåste av efter nittioåtta minuter. 2-0 hade blivit 2-2. Precis som i Cagliari kändes det som två förlorade poäng.
Det har som sagt varit en speciell inledning på den här säsongen för Como. Det började med en bussresa till Turin, där himlen var grå och tankarna tyngdes av verkligheten som väntade på Allianz Stadium. Juventus. De rullade ut som om det vore en rutinmässig avrättning. 3-0, precis som på beställning. Como försökte, men det var som att försöka skydda dig med ett paraply mot ett skånskt regn. Juventus var obarmhärtiga, men resan hem blev ändå en lektion i tålamod och självinsikt – den där branta, vindlande vägen till överlevnad i Serie A var lång. En vecka senare, på Sardinien, blåste vinden över havet när Cagliari tog emot. Här förändrades något, kanske var det havsluften, kanske en känsla av revolt. Como hade bestämt sig. Como var bättre. Det var inget snack om den saken. Men det blev ändå bara 1-1, ett orättvist resultat som lämnade en märklig känsla. En besvikelse över två tappade poäng. Men hopp. Ett spel som lovade mer. Nya spelare som visade upp sig. Argentinarna Nico Paz och Maxime Perrone hade skrivit på mindre än två dagar före avspark. Sergi Roberto skrev på ett par timmar senare. Alla tre fick speltid. Alla levererade. Sedan var det Udine. En stad som känns som tre länder. Eftersmaken av den 1-0-förlusten var än mer bitter. En känsla av hopplöshet infann sig. Och den lever kvar även efter gårdagens hemmapremiär. De frågetecken som fanns efter debaclet i Turin har delvis rättats till. Utöver de spelare som nämndes ovan värvades den tyska mittbacken Marc-Oliver Kempf och högerbacken Ignacio van der Brempt in. Varför det tog så lång tid innan truppen blev klar vet vi inte, men om vi ska vara hel ärliga hade det nog blivit förlust i Turin med eller utan Ignacio van der Brempt. Med det sagt finns det fortfarande orosmoln. Moln som i dagsläget gör det svårt att se laget klara sig kvar. Det krävs väldigt mycket för att Como ska göra mål. Det krävs väldigt mycket för att hålla nollan. Det krävs framför allt väldigt mycket för att vinna fotbollsmatcher. Det blev än mer tydligt igår.
Och så står vi här, efter fyra matcher. Med en känsla som ligger någonstans mellan frustration och förhoppning. Ett lag som visar glimtar av något större, men som fortfarande saknar den där sista pusselbiten. Fansen känner det, spelarna känner det. Serie A är ingen nådig plats, och vägen framåt kommer att vara krokig. Men i stunder som den där när Cutrone kysste klubbmärket inför Curva Ovest, är det svårt att inte tro på att det finns mer att hämta. Den här resan är långt ifrån över, och kanske är det just det som gör den så outhärdligt vacker.
