En natt vid sjön
Slutsignalen ekade över gator och torg. Arbetare och villaägare förenade. Stadens son blev utnämnd till lagets MVP. Trotjänaren Gabriellonis tårar. Fredagen den tionde maj 2024 kommer att gå till historien som en av de största dagarna i Comos fotbollshistoria.
Efter pyspunkan på Stadio Alberto Braglia i Modena var det dags för matchboll nummer två. Nu fick de chansen att avgöra på hemmaplan. På Stadio Giuseppe Sinigaglia. Nittiosex år efter att den invigdes av “il duce”, Benito Mussolini (som faktiskt blev avrättad i Como av partisanen Walter Audisio, men det är en historia för ett annat tillfälle). Det var upplagt för att “i biancoblù” skulle klara av det. Det var ett motstånd i Cosenza som inte hade någonting att spela för samtidigt som att konkurrenterna Venezia skulle resa till Ligurien och möta Spezia som slogs för deras Serie B-kontrakt. Proseccon låg på kylning och cigarrer hade lagts i humidorer. En slutsåld arena sedan veckor tillbaka var redo när domaren blåste igång den viktigaste matchen i klubbens moderna historia. Dessvärre verkade inte spelarna vara det. Det var bortalaget som tog kommandot och höll i taktpinnen. De var överallt på Comos planhalva. Till slut fick de också den utdelningen som de förtjänade. Vad är det som händer? Trots baklängesmålet förblev hemmalagets elva spelare likbleka. Passiva. Lamslagna. När domaren blåste av den första halvleken kunde vi också notera att Venezia hade tagit ledningen nere i Ligurien. Hade vi levt i en dröm? Har det varit för bra? Var det den här kvällen som fotbollsgudarna skulle ta ner oss på jorden? Tänk att det inte var det.
Osian Roberts gjorde ett dubbelbyte som gav effekt direkt. Tre minuter in i den andra halvleken hade både Patrick Cutrone och Simone Verdi skapat Comos första målchanser i matchen. Publiken började att få upp röststyrkan. Nu var spelarna och arenan enade. Allt kändes mycket bättre. Och bättre skulle det bli. Tio minuter in i den andra halvleken hade Spezia kvitterat. Ytterliggare fem minuter senare hade de tagit ledningen. Med en halvtimme kvar av båda matcherna var Como i Serie A för första gången sedan 2003. Skulle den passivitet som straffade dem i Modena skölja över dem nu? Var ögonblicket för stort? Nej, det var det sannerligen inte. De fortsatte att trycka på och pressa högt. Sjuttiominuter in i matchen stod det fortfarande 0-1. Men det kändes som att målet låg i luften. Efter att Cutrone fälldes i straffområdet pekade domaren på straffpunkten. Två minuter VAR-granskning senare var straffen ett faktum och Simone Verdi klev fram. Curva ovest stod stilla. Staden stod stilla. I ungefär sexton sekunder. Verdi var iskall. Eufori. Nu var det mycket som skulle behöva hända för att festen skulle ställas in. Det hände egentligen bara två saker till. “I lariani” fortsatte att dominera matchen. Och i Ligurien fick Venezia en man utvisad. Efter nittiotre minuter blåstes matchen av på Sinigaglia. Blickarna riktades mot telefoner och mötet i La Spezia. För alla utom Alessandro Gabrielloni. Mannen som har varit där sedan Serie D. Mannen som har spelat över tvåhundra matcher för klubben. Han satt kvar på bänken. Och grät. Tårarna sprutade. Lagkapten Alessandro Bellemo omfamnade honom i den vackraste kram jag hade sett på länge. Matchen slutade 2-1 till Spezia och festen kunde börja.
Planen stormades. Drömmen blev sann. Det var cigaretter, öl och mer tårar. Vi fick se Osian Roberts le för första gången. Bara en sådan sak. På ett sätt kulminerades kvällen när Patrick Cutrone blev utnämd till lagets viktigaste spelare. Stadens son. Born and raised. MVP. Ett rätt beslut och ett viktigt sådant. Det väntar tider av kritik ifrån fotbollsromantiker. De kommer att kritisera ägarskapet. Cigarettmogulerna från Indonesien. Kritik som skulle vara helt obefogad. Tillsammans med president Dennis Wise har satsningar på akademier gjorts. Vi ska undvika det historiska problemet att bli av med våra lokala förmågor till Bergamo och Milano. Satsningar på sjuka barn på sjukhusen i hela regionen. Men kanske framför allt har man försökt att ena klubben. Klassklyftorna i Como är stora och har ökat rejält de senaste femton åren. Det har alltid varit en arbetarstad och det har alltid varit en arbetarklubb. Hur skulle det gå ihop nu? Alldeles utmärkt. Sinigaglia kryllar fortfarande av de hamnarbetare som har byggt staden. Folk som har följt laget sedan tidigt sextiotal. Det är fortfarande de som dominerar supporterskapet. Numera finns det även ett litet inslag av andra typer av människor med en annan bakgrund. Men trots allt som har hänt de senaste fem åren är Como 1907 fortfarande den röda arbetarklubben som den alltid har varit. Identiteten är intakt. Klubben är till för alla. Såväl hamnarbetare som villägarna från Milano.
17 november 2019. Como-Pro Vercelli. Serie C. Det var en historiskt regnig höst i norra Italien. Det var så illa att man tog på sig regnjackan innan byxorna. Den här söndagen var inget undantag. Jag tog min dåvarande flickvän till Stadio Giuseppe Sinigaglia för vår andra dejt. Den första var på Terrazza Duomo så jag tyckte det var rimligt med fotboll den här gången. Vi tog på oss regnjackor och de blåvita halsdukarna och tog tåget in till Como. På promenaden mot arenan kunde man inte ana att det skulle spelas fotboll. Det var någon gubbe här och någon far och son där. Utanför arenan tog vi varsin öl, delade på en cigarett och pratade med ett par supportrar. Min dåvarande är lika ointresserad av fotboll som Carl Bildt och efter att “i lariani” hade förlorat fyra raka matcher ställde hon ett par frågor i lite för positiv ton med ett alldeles för brett leende. Eftersom det var vår andra dejt kunde jag inte säga att jag skämdes, men i den stunden var jag inte långt ifrån att begå just det misstaget. Vi gick in på en ekande tom arena en kvart före matchstart. Jag tror publiksiffran låg på strax under tvåtusen. Den regniga hösten hade också tagit fram en gräsplan som inte hade varit värdig i division 4. En leråker likt en vinterdag i Vellinge kommun. Det som ofta ser så glamoröst ut på instagram med den vackra sjön och glamorösa Hollywoodkändisar kändes den här söndagen mer som en allsvensk försäsongsmatch i Jönköping. Efter trettiofyra minuter hade Pro-Vercelli gjort tre mål. Como hade inte gjort ett enda. Den femte raka förlusten på hemmaplan var ett faktum. Min blöta hand tog tag i hennes och vi lämnade arenan till synen av femtiotalet arga män som yttrade sin besvikelse på ett minst sagt hotfullt sätt mot både spelare och ledare. Klockan 22.30 i fredags tänkte jag på den matchen och den dagen. Kvinnan är borta. Regnet likaså. Men de arga männen är kvar. Och nu är de glada. För att fem år senare ska det spelas Serie A fotboll på Stadio Giuseppe Sinigaglia.
