Kungarna av Comosjön
Hur summerar man en 3-0 seger i ett derby? Den danska dynamiten? En fortsatt briljant Strefezza? Eller en försvarslinje som för en gångs skull inte släppte till någonting? Framför allt var det en kväll när David vann. Och Goliat fick se sig besegrad i ösregnet. Lillebror Lecco förblir just lillebror. “I lariani” förblir kungarna av Comosjön. Det var precis en sådan här tisdagskväll som Roberts mannar behövde inför de kommande ödesmatcherna. För om tio dagar kan en dröm vara krossad.
Den här derbysegern var absolut inte given. Trots lagens tabellpositioner. Det var ett Como som hade tagit en poäng på de senaste två matcherna. Bland annat en rejäl käftsmäll på Sicilien. Det var ett Renzo Barbera som kokade redan under uppvärmningen. Det fanns en känsla i luften av det skulle bli åka av. Och det blev det. Palermo körde över Como. I ordets rätta bemärkelse. De var snabbare, starkare och skarpare. Det var två lag som spelar i samma serie. Fast att det ena laget är mycket bättre på allt. När domaren blåste av matchen känndes det som att vakna ur en dröm. Är Como så här mycket sämre än sina konkurrenter uppe i toppen av serien? Är det nu verkligheten kommer ikapp? Är det nu Palermo och Venezia rättvist springer ifrån och lämnar Como där de hör hemma? Serie A var långt borta där och då. Det var en ömsesidig känsla som fotbollsitalien delade. Helgen efter studsade man dock tillbaka. Hemma på Sinigaglia stod man för en tapper insats mot serieledarna Parma. Trots en mardrömstart jobbade sig Como in i matchen och när nittio minuter fotboll skulle sammanfattas var nog de flesta som hade sett matchen ganska överens om att resultatet var rättvist. Med den uddlöse och extremt begränsade Gabrielloni på topp är det helt enkelt svårt att vinna fotbollsmatcher mot bättre lag. 200 matcher för klubben i all ära. Men om Como har några som helst ambitioner av att spela i Serie A till hösten så är det av stor vikt att Patrick Cutrone tillfrisknar snabbt. Det är “brådis” för att citera Vanheden.
Med den veckan i bagaget skulle man ta bussen till andra sidan sjön och spela ett derby. För första gången på ganska länge skulle man spela en fotbollsmatch med press på sig. Det var nödvändigt att vinna den här matchen om man ville haka på det frecciarossa tåg som Cremonese och kompani redan hade klivit på. Det krävdes ett påkopplat Como den här kvällen. Och det var gasen i botten från första sekund. Det dröjde inte ens hundra sekunder innan Goldaniga gjorde sitt första mål i i den blåtvita tröjan och det första målet i matchen. Och trots det tidiga målet släppte inte Como initiativet i matchen. Det var kontrollerat, strukturerat och disciplinerat i nittio minuter. Ett dansk distanskott och en “lagkaptensnick” senare kunde man skriva in 3-0 och lägga till tre poäng i tabellen. Biljetten var köpt i halvtid och man klev på efter slutsignalen. Regnet föll över både spelarna och fansen under hela matchen. Men det bekom ingen i bortalägret. Efter slutvisslan så dansade och sjöng laget med de drygt femtonhundra tillresta supportrarna. Jag har aldrig sett just det här laget så här glada. Jag har heller aldrig sett dem stå kvar och fira så länge med fansen Det behövde de nog. För både spelarna och fansen visste vad som komma skall.
Det är tätt uppe i toppen. Efter Catanzaros viktoria hemma mot Bari så är det nu fem poäng som skiljer fem lag. Bara ett lag kommer att få göra Parma sällskap och direktkvalificera sig för Serie A. De kommande tio dagarna kommer Como att möta två av de fyra lagen man bataljerar emot. På söndag tar man emot Venezia. Helgen efter ska man åka till Cremona. När man ska sätta sig på planet och flyga hem till Como den lördagskvällen kan drömmen om Serie A vara släckt. Det kan förbli en dröm. Men än så länge lever den. Och det ska spelas en match hemma vid sjön först. Mot jippolaget Venezia. Konstens hem. Filosofen Friedrich Nietzsche skrev en gång att Venedig är den enda synonymen till musik. Det kan vara något av det vackraste jag har hört. Förmodligen vänder sig tysken i graven över fotbollslagets kommersiella utveckling de senaste åren. Det är dags för Como att sätta ner foten. Mot Venezia och den moderna fotbollen. För ett steg närmare Serie A. Och för Friedrich Nietzsche.
