De främsta spelarna innan Parmalat-eran
En genomgång av de främsta spelarna som representerade Parma innan det glamorösa 1990-talet.
Parma är ju en märklig fotbollsklubb på många sätt. Man har de senaste 20 åren beskrivits som en "nyklassisk" klubb. Och vad just det begreppet innebär har jag tänkt att försöka förmedla. Den grova majoriteten av calcio-älskare skulle hävda att Serie A inte är Serie A om inte Parma deltar och detta är lite grann en märklig ställning att ha. Märklig eftersom Parma inte deltog i Serie A under de 60 första åren av seriens existens det vill säga under majoriteten av den tid då det spelats Serie A fotboll så har inte Parma varit där.
Så varför ses då Parma som en "måste-ingrediens" för att den italienska fotbollssoppan ska få sin eftertraktade smak?
Det har ju såklart sin koppling i att när Parma väl tog sig upp till högsta serien så var det inget snack om en långsam etablering. Parma flög fram som en galopperande enhörning med blodsmak från omgång ett. Man spenderade 14 raka säsonger på Serie A:s övre halva och var utöver de inhemska framgångarna också ett hot ute i Europa där man blev lite av ett flaggskepp för den stolta italienska fotbollen.
Men det var inte bara det att man var framgångsrika. Parma kom upp i en tid då den italienska fotbollen var väldigt defensivt präglad. Och Parma var tvärtemot ett ganska offensivt lag med en experimenterande och nytänkande tränare i Nevio Scala. Parmas offensiva trio med Marco Osio, hemmasonen Alessandro Melli och Näsvikens stolthet Tomas Brolin kunde straffa alla lag i serien. Man var ett estetiskt och roligt lag att kolla på och detta blandat med ens anonymitet gjorde att man snabbt förvandlades till varje calcio-älskares andralag. Kraftiga likheter med dagens Atalanta går att dras om man så vill.
Denna text kommer dock inte handla om det glamorösa 1990-talet. Det kommer inte skrivas om Lilian Thuram, Hernan Crespo eller Dino Baggio. Denna text kommer istället handla om de 77 åren som föranledde upptåget till Serie A och Parmalats uppköp utav klubben. Vilka spelare var framträdande för klubben under de första 7 decennierna av klubbens existens?
Rubriken ljuger lite grann bör sägas. För jag har valt att lägga gränsen vid 1985 och detta av en mycket logisk anledning. Många av de spelarna man förknippar med 1990-tals Parma hade tagit en plats på den här listan annars om gränsen gått vid 1990 då Parmalat köpte klubben. Minotti, Apolloni, Zoratto, Osio, Bucci, Melli, Pin, Mussi kom trots allt till klubben redan på 1980-talet.
Ett varningens ord är att detta bör enbart ses som en subjektiv tolkning av historien och ingenting mer än så.
11. Stefano Pioli - Den timida och ödmjuka försvarsgeneralen
När man hör Stefano Piolis namn yttras så associerar man ju det namnet med en habil men inte särskilt spektakulär italiensk fotbollstränare. Men en gång i tiden var detta en av Italiens mest lovande mittbackstalanger, ett framtida försvarsfenomen. Pioli har en fin spelarkarriär att blicka tillbaka mot med en rad tunga titlar och tongivande säsonger i det italienska finrummet. Men hans karriär nådde ändå aldrig den höjden man trodde när han kom fram. Och mycket av detta handlar om oturliga skador vid olyckliga tidpunkter. Pioli är en sann Parmason, född i staden och fostrad i klubbens ungdomsakademi. Han gjorde debut som 17-åring i klubben säsongen 1982/83 och spelade kort därefter till sig en ordinarie tröja. Men det var säsongen efter det verkligen tog fart för Pioli. Trots sin ringa ålder blev han Parmas stora försvarsgeneral och ledare i de bakre leden. Parma tränades av Marino Perani vars tränarkarriär är mest associerad till tiden han spenderade i Parmas rival Bologna. Detta var en framgångsrik säsong för Parma som gjorde upp med just Bologna om seriesegern i Serie C1. Och det var i just sista omgången som den segern bärgades när man besegrade Sanremese med 1-0. Vem var det som gjorde Parmas segermål i den matchen? Stefano Pioli givetvis. Piolis framträdande säsong och ringa ålder gjorde honom dock till ett hett villebråd och redan innan säsongen var färdigspelad var det dessvärre klart att han skulle lämna för Juventus. En intressant historisk detalj kring denna upplaga av Serie C är att en 15-årig(!) Roberto Baggio gjorde debut för Vicenza under säsongen och stod även för sitt första professionella mål under säsongens sluttamp.
10. Paolo Erba - Den milanesiske måltjuven
1950- och 60-talet kommer att dominera den här listan och av en väldigt uppenbar anledning. Det var mellan åren 1954-1965 som Parma hade sin klart mest framgångsrika period innan det häpnadsväckande 1990-talet med bland annat 11 raka säsonger i Serie B. I början på 1950-talet hade Parma etablerat sig som ett topplag i Serie C där man slutade på 2:a plats två säsonger i rad innan serieseger och uppflyttning bärgades säsongen 1953/54. Säsongen därpå rustade man och det stora affischnamnet som tillkom var måltjuven från Milano Paolo Erba. Första säsongen åter i Serie B kom att bli historisk för klubben då man slutade på 9:e plats vilket var det bästa man någonsin hade åstadkommit. Paolo Erba var lagets stora målkung och kom även att vräka in mål under de nästkommande två säsongerna. Säsongen 1956/57 blev den bästa för honom individuellt då han klev av som hela Serie B:s skyttekung och Il capocannoniere. Detta resulterade dock i att det blev hans sista säsong för klubben då andra mer profilstarka aktörer fick upp ögonen för honom och han lämnade för Serie A och Bari. Paolo Erba fortsatte med sitt fruktade målskytte även i högsta divisionen och är än idag Baris näst främsta målgörare i Serie A, endast slagen av den legendariska Igor Protti.
9. Carlo Ancelotti - Mittfältsgeniet som definierade en hel fotbollsgeneration
Jag har haft tankar om att skriva om vad som ledde till Parmas enorma framgångar på 1990-talet. Detta därför att jag tycker det är alldeles för vanligt förekommande att folk förenklar och närmast minimerar det hårda jobb som alltid är kärnan till framgång. Man ser det ofta än idag när nya ägare med djupa fickor dyker upp och supportrar agerar som att framgången nu är garanterad. Om jag skrev om historien bakom Parmas 1990-tal skulle jag inte börja år 1990 när Parmalat köpte klubben utan startpunkten skulle bli 1976 när Ernesto Ceresini klev in som president för klubben. Ceresini var en djupt engagerad man som hade en dröm och en vision att etablera Parma i Serie A. Och det var hans hårda arbete under 14 långa år som gjorde hela 1990-talet möjligt från början.
Men dags att återvända till ursprungsbanan igen. Parma hade haft ett brokigt 1970-tal där man gång på gång misslyckades med att få ett riktigt fäste i Serie B som man hade haft under det tidigare decenniet. 1978 var tanken att detta skulle förändras. Ceresini spände bågen rejält och plockade in storprofilen Cesare Maldini som ny tränare och han skulle leda återtåget till andra divisionen. Maldini tog sig en titt på Parmas spelargrupp och blicken fastnade på en specifik pojke. Och det var en pojke med en framtoning som präglades av sådan självsäkerhet och lugn att det lätt kunde misstas för ren arrogans och nonchalans. Den pojkens namn var Carlo Ancelotti. Ancelotti var inte en i mängden av talanger, han var kanske den främsta begåvningen som kom fram på 1970-talet i italiensk fotboll. Trots sin ringa ålder(han var fortfarande bara tonåring) så var hans begåvning såpass uppenbar att Cesare Maldini tvekade inte att bygga hela spelet runt Ancelotti, han blev motorn, navet och hjärtat i Parma. Säsongen 1978/79 kom att hamna inom den målramen som Ceresini tidigare hade satt upp. Parma bärgade avancemang genom seger i playoff-finalen mot Triestina. Bäst på plan i överlägsen stil var Carlo Ancelotti som inte bara styrde hela Parmas spel, han stod även för de två matchavgörande målen. Efter en sådan otrolig säsong iscensattes det en dragkamp om unge Carlo mellan alla Italiens stora drakar. Romas dåvarande president Dino Viola gav sportchefen Luciano Moggi ett så kallat carte blanche-kort vilket översätts till att Ancelotti skulle värvas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Och kort därefter lämnade Ancelotti Parma för den eviga staden i vad som kom att bli den överlägset dyraste försäljningen i klubbens historia. Men trots pengarna från Ancelotti försäljningen så blev sejouren i Serie B ettårig även denna gången. Maldini hade byggt hela spelet kring sin unge supertalang och klarade inte av att finna lösningarna och fylla det stora hål som hade bildats när han lämnade. Ancelottis karriär efter Parma behöver jag knappast gå in på då den är väldigt väldokumenterad. En av Italiens främsta fotbollsspelare genom alla tider och förmodligen den främsta talangen som kommit fram i Parma och mer än så behöver jag inte skriva känner jag.
8. Fabio Bonci - Den hemmastadde skyttekungen
Sagan om Fabio Bonci kan från Parmaögon tolkas som något charmig. Han lyckades alltid prestera väldigt bra i korsfarartröjan och dessa prestationer ledde till att större klubbar återkommande knackade på dörren men väl utanför stadens gränser slutade det ofta i misslyckanden vilket i sin tur alltid resulterade i att Bonci vände hem till Parma för att återfinna självförtroendet och lyckan. Bonci spelade för Parma under tre olika sejourer. Första sejouren skedde i början på 1970-talet och blev väldigt lyckad. Bonci klev av som Serie C:s Il capocannoniere med imponerande 20 fullträffar. Och detta ledde till att Serie B-klubben Perugia köpte honom. Efter två halvdana säsonger i Perugia och senare Atalanta så återvände Bonci till Parma säsongen 1974/75. Parma hade nått uppflyttning säsongen innan så det var Serie B som stundade. Trots att Parma stod för en mardrömssäsong och slutade som jumbo så stoppade inte detta den häpnadsväckande trollförbindelsen som var runt Bonci varje gång han drog på sig korsfarartröjan. Trots att laget som helhet presterade uselt så klev Bonci av som Serie B:s främsta målgörare och skyttekung. Bonci skrev därefter på för storsatsande Serie B-klubben Genoa. Och säsongen som kom därefter är väl egentligen den enda lyckade säsongen Bonci hade utanför Parma. Han stod för 15 mål i Serie B i ett Genoa som vann serien. Ett Genoa som bland annat innehöll en ung Bruno Conti som var på lån från Roma den säsongen. Trots Boncis fina debutsäsong för Genoa så såldes han till Cesena nästföljande år och där blev det två svåra år. Cesena blev en slagpåse i Serie A och slutade tvärsist och följde upp detta med en medioker säsong i Serie B där Bonci inte ens tog plats i laget. Med ett återigen sargat självförtroende återvände nu en ålderstigen Bonci till Parma för ett tredje äventyr. Och även om han inte längre var på samma nivå som tidigare så lyckades han även denna gången stå för många viktiga mål i den svartvita tröjan som på något magiskt vis alltid lyckades få fram det bästa ur honom.
7. Alberto Rizzati - Emilianaren med den gyllene mustaschen
Jag hade lite svårt att avgöra vem som var bäst av Parmas två prominenta skyttekungar på 1970-talet. Men valet föll till slut på Rizzati framför Bonci men motiveringarna bakom detta beslut är av den ytliga sorten. Bägge två har emilianskt blod i ådrorna men Bonci gick genom Juventus ungdomssektion och detta resulterar i minuspoäng för honom. Sedan rockade Rizzati en respektingivande mustasch och jag är en simpel människa, svårare än såhär är det inte. Bonci hade som jag skrev tidigare lämnat Parma för Perugia efter sin målrika säsong i Serie C. Hans ersättare blev då Alberto Rizzati som var 27 år gammal när han anlände till Parma men han såg ut som närmare 50 plus och detta som resultat av hans mycket auktoritära mustasch och något tunna hårfäste. Han såg ut som en italiensk Ian Rush i sina glansdagar. Det var en kontroversiell övergång bör sägas. Parmas ärkerival Reggiana hade precis dansat hem Serie C med Rizzati som en absolut nyckelspelare och det framstod som ett märkligt beslut från Alberto att inte följa med Reggiana upp till Serie B utan istället stanna i Serie C och gå till Parma. Och det fanns en skepticism bland Parmas trogna att Reggianas hjälte skulle vara den som ersatte den omtyckte skyttekungen Bonci.
Men Rizzati osade av självförtroende vilket inte är svårt att förstå, en man som har förmågan att odla en respektingivande mustasch är kapabel till vad som helst. "Det sitter i mustaschen" lyder ju trots allt det kända och mycket sanna uttrycket. Rizzati tryckte in mål på beställning och spelade som i trans. "Det var som att han hade Kanon-Keens gyllene skor på sig" kunde man höra påhittade Parmasupportrar utropa. Och precis som i Reggiana året före klev han återigen av som den stora dirigenten bakom en serieseger i Serie C. Säsongen som sedan följde blev en historisk sådan för Parma och detta är den verkliga anledningen till att Rizzati hamnar före Bonci. Parma slutade på en mycket imponerande 5:e plats i Serie B till allas förvåning. Den bästa placeringen man någonsin hade lyckats med. Och glädjen bakom detta var enormt för att uttrycka sig milt. Och vem var den stora stjärnan? Givetvis Alberto Rizzati som var lagets givna målkung med 14 fullträffar under säsongen. Rizzati var dock inte endast värdefull på grund av sitt målskytte. Fabio Bonci var en klassisk italiensk måltjuv och därav väldigt beroende av självförtroende men Rizzati var en annan typ utav anfallare. Han beskrivs ha haft en elegant teknik och en fin spelförståelse där han likaväl kunde vara den som spelade fram till målen. Den överraskande fina säsongen ledde ju i vanlig ordning att större klubbar flög över Parmas som hökar och efter säsongen lämnade Rizzati till allas stora sorg för Atalanta där han skulle ersätta floppen Fabio Bonci som i sin tur återvände till Parma för att ersätta just Rizzati. Den gode Alberto gjorde helt okej ifrån sig och var Atalantas främsta målgörare men efter endast ett år i Bergamo började han lida av en grov hemlängtan och säsongen 1975/76 återvände han till Parma återigen för att ersätta Fabio Bonci och detta ledde till öppna fester på Parmas gator. Och historien höll på återupprepa sig sånär. Parma slutade på två raka 2:a placeringar under de nästkommande åren med Rizzati som den stora fanbäraren. Efter säsongen 1976/77 valde en 32-årig Rizzati att tacka för sig och då hade hans status kulminerat, han var nu en ikon och får nog summeras som klubbens främsta spelare på 1970-talet.
6. Aldo Silvagna - Den lojale vattenbäraren
Silvagna kom till Parma i slutet på 1950-talet och kom att vara en konstant närvaro på Parmas vänsterkant i 8 säsonger, 6 av dessa i Serie B. Var en viktig beståndsdel i den defensiva ryggraden som utgjorde nyckeln till Parmas relativt långvariga sejour i Serie B. När sedan de svåra åren inleddes efter nedflyttningen ur Serie B så var Silvagna en av få spelare som följde med klubben ned i djupet. Klubben startade om och bytte namn till A.C. Parmense men Aldo Silvagnas namn fanns fortfarande kvar i startelvan. Silvagna hann med totalt 229 framträdanden för klubben.
5. Massimo Barbuti - Kulthjälten och idolen från norr
Det finns få spelare i Parmas historia som uppnått sådan enorm kultstatus i klubbens historia som Massimo Barbuti. Han var under sina tre år i klubben avgudad av supportrarna på ett sätt som nog inte hade inträffat tidigare. Hans gedigna målskytte hade visserligen lite grann med det hela att göra men klubben hade haft stora målskyttar tidigare. Det var mer Barbutis personlighet och spelstil som gifte sig såväl med just Parma. Han var den folklige storstjärnan som inte bara var den mest begåvade på planen. Han var också den som sprang och kämpade mest av alla. Det sades att hans tröja var som torrast när det regnade för att regnet spolade bort allt svett, bristen på logik i det påståendet bör vi ignorera. Hans målfirande är mer eller mindre ikoniskt där han alltid firade sina mål på Ennio Tardini med att springa fram mot Parmas ultras på curva nord för att bli omfamnad. Barbuti tryckte in 18 mål i Serie C säsongen 1983/84 då Parma klev av som seriesegrare. Jag skrev om denna säsongen lite högre upp när jag gick igenom Stefano Pioli.
Förväntningarna på att Parma skulle stå för en fin säsong 1984/85 i Serie B var höga på förhand. Man hade imponerat spelmässigt i Serie C säsongen innan och hade en stark kärna med skyttekungen Barbuti som ledstjärnan. Men man hade också kryddat laget med intressanta ungdomar som till exempel Roberto Mussi och Gabriele Pin. Bägge dem två kom kort efter den här säsongen att lämna för de stora italienska drakarna Milan och Juventus vilket säger lite grann om deras talang och kvalité. Utöver dessa två tillskott hade man stått för en rejäl affischvärvning i den respekterade veteranen Oscar Damiani som skulle bli Barbutis stora lekkamrat på topp. Damiani hade utöver att införskaffa sig ikonstatus i Genoa också hunnit med hyfsat lyckade sejourer i de bägge storklubbarna Milan och Juventus. Det var med andra ord ett rejält renommé han anlände till Parma med. Men tyvärr så går nog Damiani till historien som en av de främsta flopparna i klubbens historia. Det var en smärtsam säsong som följde där allt gick fullständigt åt pipan redan från början. Efter 16 omgångar sparkades tränaren Marino Perani. Parma låg vid den här tidpunkten sist i serien och hade endast vunnit en match. Mannen som kom in med syftet att rädda kvar Parma i Serie B var en man vid namn Pietro Carmignani. Ett namn som de flesta Parmasupportrar känner igen väl. Detta var det första av flera tillfällen då Parma kom att ringa in Carmignani när det blåste kallt på Ennio Tardini. Det första Carmignani gjorde var att ge ungdomarna mer speltid och sätta Damiani på bänken. Carmignani slängde in den 17-årige egna produkten Nicola Berti rakt in i startelvan och Berti var en av lagets främsta spelare under den andra hälften av säsongen. Han var så bra att Claudio Ranieri mer eller mindre tvingade Fiorentina att köpa honom efter säsongen vilket är ett gott betyg då Viola slogs om topplaceringarna i Serie A vid tidpunkten. Även om prestationerna fick sig ett rejält uppsving under Carmignani så blev det inte tillräckligt av ett uppsving för att lyckas rädda upp Parmas katastrofala start på säsongen utan det blev nedflyttning till Serie C på nytt. Massimo Barbuti hade återigen varit lagets skyttekung och var för bra för att följa med klubben i Serie C vilket ledde till brustna hjärtan hos Parmasupportrarna. Barbuti har i efterhand sagt att hans lyckligaste tid i livet var i Parma och att han än idag har en mycket speciell relation med Parmasupportrarna. Säsongen 1984/85 får annars gå till historien som en av klubbens största missräkningar. President Ceresini och klubben hade trots allt som målsättning att konkurrera om en plats i Serie B:s toppträsk men istället blev det nedflyttning. Men samtidigt så måste den här säsongen ses som en historisk vändpunkt för klubben eftersom det ledde till att Ceresini började tänka i helt andra banor. Istället för att plocka in meriterade tränare som Marino Perani och Cesare Maldini som man tidigare hade gjort så riktade man in sig på yngre och mer anonyma tränarprofiler, det var idéerna och inte meriterna som blev den nya prioriteringen. Och det var detta mindre konventionella tänket som ledde till att en viss Arrigo Sacchi anlände till Ennio Tardini sommaren 1985.
4. William Bronzoni - Skyttekungen som föddes i fel tid
När Hernan Crespo erövrade sig titeln som klubbens främsta målgörare genom tiderna så var det inte många vanliga åskådare som kunde nämna vilken spelare det var han klev förbi i rangordningen. Den spelarens namn var i alla fall William Bronzoni vilket är ett namn som är väldigt svårt att förtränga efter att man väl har hört det. Bronzoni debuterade i Parma som 18-åring redan 1945 och spelade sedan 8 säsonger för klubben och var den stora målgöraren på topp. Bronzoni hade otur att representera Parma under en relativt anonym period för klubben där han under majoriteten av sin tid var den enda riktigt bra spelaren som klubben hade. Strax efter att Bronzoni lämnade Parma så gick man givetvis upp i Serie B och inledde vad som kom att bli klubbens mest framgångsrika period innan 1990-talet med 11 raka säsonger i andradivisionen. Och det känns ju väldigt bittert och orättvist att Bronzoni inte fick vara med på den här resan. Han håller dock fortfarande rekordet som främsta målgörare i ligaspel för klubben och måste automatiskt därav placeras högt upp på en sådan här lista.
3. Ermes Polli - Den mångsidige brevbäraren som blev älskad fanbärare
Nu är vi framme vid den verkliga eliten. Få spelare andades Parma så mycket som brevbäraren och hemmasonen Ermes Polli. Länge den spelaren i Parmas historia med flest ligaframträdanden, 317 matcher närmare bestämt i korsfarartröjan innan han passerades av Alessandro Lucarelli. Han representerade klubben i elva säsonger, sju av dessa under klubbens storhetsperiod på 1960-talet. Efter Ivo Cocconis pensionering tog Polli över kaptensbindeln och bar den enda fram till sitt avsked. Och när Parma sedan drabbades av ekonomiska problem i slutet av 1960-talet och tvingades starta om i Serie D så följde Polli givetvis med och körde på i ytterligare två säsonger. På många sätt väldigt passande att det var just Alessandro Lucarelli som klev förbi som klubbens mesta spelare då han känns som Pollis spirituella arvtagare. Pollis relation med Parma avtog inte när spelarkarriären var över utan han återvände senare som ungdomstränare i klubben, en roll han kom att husera i under 25 långa år. Polli beskrivs som en oersättlig nyckelpjäs i Parmas hyllade ungdomsarbete som försegick under 1990-talet och framåt. Spelare som Simone Barone, Daniele Dessena, Gianluigi Buffon och Arturo Lupoli är bara fyra ur en hel mängd med spelare som kommit fram i Parma under Pollis guidning och de har bara positiva saker att säga om sin gamle ungdomstränare. Polli beskrivs som en väldigt sympatisk herre som dessutom besatt ett närmast rysligt fotbollsintellekt. Det var detta intellektet som var källan till att han hade förmågan att spela på så många olika positioner under sin tid i Parma. Han kunde spela på samtliga positioner i backlinjen men spenderade andra hälften av sin spelarkarriär som mezzala på mitten. Tyvärr avled Polli tidigare under året och blev ett offer för den rådande covid-pandemin.
2. Julius Korostelev - Den tjeckoslovakiske fixstjärnan
En viktig detalj att komma ihåg är att det tog en ganska lång tid för fotbollen att få ett verkligt fäste i Parma. Länge var det stadens tredje eller fjärde mest populära sport där andra sporter som rugby och vattenpolo ofta föredrogs. Kan även ha varit så att volleybollen gick före men jag är för lat för att kolla upp den tesen. Detta kan ha sin förklaring i att Parma är en universitetsstad och fotboll har alltid varit djupt sammankopplad med arbetarklassen. Det kanske första stora steget mot förändring av detta skedde nog i början av 1950-talet, 1951 närmare bestämt. Vad var det som hände då? Jo, en tjeckoslovakisk storstjärna anlände till Ennio Tardini. För Julius Korostelev var inte vem som helst. 28-åringen som föddes i Slovakien anlände med ett CV som inte var vanligt förekommande i Parma på den här tiden. Han hade tryckt in mål för flertalet klubbar högre upp i seriesystemet däribland Juventus och Atalanta. Och det börjades surras i staden om den tjeckoslovakiske bolltrollaren vilket ledde till att folk helt enkelt var tvungna att ta sig till arenan för att se vad allt snack handlade om. En anledning till att Korostelev hamnar såpass högt upp på listan(eller långt ned i det här fallet) är kopplat till att han nog var den första av sin sort i Parma och det är en sort som är djupt associerad till just Parma, han är därav en stor symbolspelare som kom att ändra på klubbens identitet. För tjeckoslovakern blev trots sin stora begåvning relativt kortvarig i alla andra klubbar utöver Parma och detta sades vara ett resultat av hans problematiska personlighet där han uppgavs ha grova attitydsproblem. Men i Parma flög han och detta är ju någonting man känner igen. Någonting som har upprepats flera gånger om i historien efteråt.
När Julius anlände till Emilia-Romagna sommaren 1951 var Parma ett anonymt och intetsägande lag i Serie C:s mittenträsk. Men med Korostelev som den nya stjärnan lotsade man mot toppen av serien och man började spela en sevärd fotboll som fick intresset för sporten i staden att börja bubbla upp rejält. Efter sin mycket lyckade debutsäsong så återförenades han med sin landsman och forna lagkamrat från Juventus, Cestmír Vycpálek. Tillsammans bildade de en giftig anfallstrio tillsammans med skyttekungen William Bronzoni. Vycpálek spenderade precis som Korostelev 6 säsonger i Parma och var även han en duktig fotbollsspelare. Men Vycpálek är nog ändå främst känd för sin tid som tränare där han klev in som nödlösning i Juventus i början på 1970-talet, en nödlösning som blev mycket lyckad då han vann två raka scudetti samt ledde klubben till final i Europacupen. Han är för övrigt morbror till Zdenek Zeman vilket är en intressant kuriosa. Men tillbaka till Korostelev som hade sin mest lyckade säsong 1953/54 där han var lagets stora skyttekung och stod för över en tredjedel av lagets målskörd. Detta resulterade i uppflyttning till Serie B. Tjeckoslovakiern fortsatte att vara en nyckelfigur under den första säsongen i andradivisionen där Parma etablerade sig i seriens mittenträsk. Korostelevs historiska betydelse för klubben bör inte underskattas, han var nog klubbens första riktigt stora stjärna och fungerade lite som en katalysator för hela klubben och för stadens intresse och engagemang för sporten.
1. Ivo Cocconi - Bagaren som blev ett med folket
Det var aldrig något riktigt snack om vem som skulle ta hand om första platsen. Det råder i princip konsensus om vem som är Parmas främsta spelare innan 1990-talet. Det är och kan enbart vara Ivo Cocconi. Cocconi gjorde debut för Parma säsongen 1949/50 och det dröjde inte länge förrän han var en stor stöttespelare i de bakre leden. Tre år senare som 23-åring blev han tilldelad lagkaptensbindeln som han sedan kom att bära i nio raka säsonger. Och under de åren så blev Cocconi i princip originalramen för vad en Parmakapten ska vara, även de som inte känner till Cocconi dömer nutida kaptener efter de riktlinjer som Cocconi satte på plats. Så på så vis är han den främsta kaptenen Parma någonsin haft. En vital nyckelspelare för det Parma som 1953/54 bärgade seriesegern i Serie C och vann uppflyttning till Serie B. Och sedan följde som jag skrivit tidigare 11 raka säsonger i andra divisionen. Under de första 6 säsongerna i Serie B spelade Cocconi i princip varenda match. Han var en ytterback som också kunde spela mittback. Och det som kännetecknade honom var hans otroliga fysik där han var stark som en oxe men också hade ett driv i steget och en löpstyrka som få andra, elegant men stenhård låter diverse utlåtanden kring honom. Han var lite som en italiensk Herakles på planen. Och det är ju lite fascinerande att den stora stjärnan som folket kom för att få bevittna på Ennio Tardini var en försvarare för det är ju inte särskilt ofta det är så. Utöver att vara fotbollsspelare så hade Cocconi ett jobb vid sidan av i likhet med lagkamraten Polli. Han jobbade som bagare på sin fars bageri och det blev väldigt vanligt för supportrar att ta omvägar på morgonen för att ta sig till bageriet. Och detta gjorde dem ju inte enbart för morgonlimpan utan för att få chansen att språka lite med sin framstående lagkapten. Efter säsongen 1961/62 tackade Cocconi för sig vilket innebar att han stannade på 307 ligamatcher för klubben vilket placerar honom på tredjeplats i den tabellen bakom Alessandro Lucarelli och Ermes Polli. Vad som gör Cocconi speciell i jämförelse med många andra Parmaspelare och i synnerhet kaptener är ju att han föddes och växte upp i Parma och gick igenom klubbens ungdomsakademi. Och utöver detta så spelade han för Parma under hela sin karriär, en sann one-club man och bandiera. I och med att 2020 är ett sådant ruttet år som det är så avled även Cocconi tidigare i år i likhet med Ermes Polli. Så med andra ord existerar en av Parmas absoluta storheter nu endast i dokument och minnen.
Jag avslutar med några sköna bilder på Tomas Brolin när han visar upp sin sprillans nya lotus för folket i Parma och sedan får lära sig den bittra läxan att inte ens fotbollsstjärnor slipper undan parkeringsböter.
