StartitalienSerie AParma ACDe mest underskattade korsfararna

De mest underskattade korsfararna

Parma har haft många fantastiska fotbollsspelare under de senaste tre decennierna. Här kommer en genomgång kring några av de mer dolda storheterna som representerat klubben.

Parmas sanslösa 90-tal är ju någonting som ofta kommer på tal gällande klubben. Det har i princip blivit klubbens centrala punkt i historien trots att man existerade i snudd på 80 år innan dess. Man kan spendera timmar med att diskutera alla de stora spelarna som representerade klubbens färger under denna glansperiod och det kommer jag delvis att göra nu. Men det kommer inte nödvändigtvis vara de främsta spelarna jag går igenom i den här texten(med vissa undantag) utan mer de spelarna som jag känner är underskattade på ett eller annat vänster. Spelare som kanske är lite bortglömda eller förtjänar ett större anseende än de blivit belönade med.

Här är en lista på några utav de mest underskattade spelarna i Parmas moderna fotbollshistoria. Listan är inte skriven i inbördes ordning då det är svårt att riktigt avgöra vem som är mer underskattad än den andre då spelarna är underskattade på olika vis.

1. Luca Bucci

Det säger en hel del om vilken otrolig talang Gianluigi Buffon var när han kom upp från primaveran vid 17-års ålder och kort därefter fick ta hand om förstaspaden i klubben. För det var knappast så att målvaktspositionen var ett problemområde för klubben. Den vid tidpunkten 27-årige Luca Bucci var trots allt en italiensk landslagsmålvakt och en favorit bland lagets supportrar. Men på grund av att Buffon var en "en på miljon" typ utav talang så tvingades Bucci att flytta på sig då han var på tok för bra för att vara backup. Han hamnade i lite mindre klubbar som Torino vid tillfället, vilket jag också kan tycka är lite märkligt med tanke på kvalitén han trots allt besatt. Han återvände till Parma på ålderns höst som nödlösning. Bucci var 36-år gammal vid tidpunkten och hade varit klubblös i upp emot ett halvår. Parma tog in Bucci med tanken att han skulle vara rutinerad backup, till och med tredjekeeper trodde experteliten på den tiden. Men när säsongen väl drog igång så var det Bucci som givetvis stod placerad mellan stolparna, och han kom att göra det i ytterligare två säsonger. Och det var knappast till supportrarnas förtret för Bucci var fortfarande på ålderns sena höst en målvakt av hög kvalité. Buccis styrkor som målvakt var främst hans akrobatik och rörlighet. Han var väldigt kort som målvakt men lyckades minimera betydelsen och konsekvenserna av detta genom dem egenskaperna jag nyss nämnde. Hans målvaktsstil påminde om sådana som Grégory Coupet och Shay Given. Med andra ord målvakter som ofta får höra nedvärderande fraser som att de endast gör "tv-räddningar". Den målvaktstypen tillhör mina favoriter. Det är passande också att Bucci lirade länge för Torino för jag känner att Bucci lider av samma problem som dagens Torino-målvakt Salvatore Sirigu fast det omvända. De kom bägge två fram i fel tid. För en annan styrka som Bucci besatt som han var relativt ensam om var hans spelsinne och fantastiskt fina passningsfot. Han dirigerade sin backlinje som få andra och framstod ofta mer som en spelande mittbackgeneral som råkade stå i mål. Den egenskapen är mycket högre värderad idag än den var på 80- och 90-talet. Och det är den här egenskapen som Sirigu saknar så om han kom fram på Buccis tid och Bucci kom fram idag tror jag bägge två hade haft ett högre anseende och ännu mer framstående karriärer.

2. Roberto Mussi

Detta är ju det klassiska egentligen. Vitala lag- och systemspelare blir alltid underskattade på grund av att de sällan får de större rubrikerna runt sig. Mussi var en sådan oerhörd tacksam spelare att ha att tillgå. Varje tränares dröm egentligen på grund av hans fantastiska mångsidighet, spelsinne och mentalitet. Kunde ju spela på alla positioner i backlinjen i olika formationer utan något som helst problem. Han kunde lira ytterback utan att vara en akilleshäl, han kunde gå in och lira mittback utan att det påverkade någonting i negativ benämning. Men hans naturliga position var ju som wingback då han även besatt en fin offensiv arsenal. En given pjäs i en sådan här elva.

3. Lorenzo Minotti

När Parma tog klivet i Serie A för första gången så var lagets främsta styrka försvarslinjen där Lorenzo Minotti var den stora ledaren och lagkaptenen. Det var lite hugget som stucket vilken av Minotti och hans radarpartner Luigi Apolloni jag skulle välja då jag tycker bägge två är lite underskattade. Men valet föll på Minotti för herregud vilken mittback det var. Han var enastående och en mittback som var bra på allting. Inte nog med att han var tuff i närkamperna, han var också kanon i positionsspelet, fantastisk tajming i tacklingarna och besatt dessutom en otrolig spänst vilken gjorde honom till ett hot på fasta situationer. Lägg därtill en bra passningsfot och teknik samt ett giftigt distansskott. Det är ju nästan larvigt hur många strängar på lyran den gode Lorenzo besatt. Minotti är underskattad därför att Italien var en helt annan typ utav fotbollsbest på 90-talet i jämförelse med idag. Bra mittbackar växte som på träd på den tiden vilket är anledningen till att Minotti endast fick göra 7 framträdanden för Gli Azzuri under karriärens gång. Hade Minotti haft dagens italienska mittbackarna att konkurrera med hade han haft en helt annan status och knatat in utan ansträngning i en italiensk landslagselva och förmodligen slutat på runt 80 landskamper minimum.

4. Alessandro Lucarelli

Lucarelli tillhör nog kategorin av spelare som är lite överskattade på hemmaplan men grovt underskattade utanför den egna klubbens gränser. Det händer ofta att den stora massan som inte ser ett lag som Parma vecka ut och vecka in fortfarande sitter inne på utdaterade åsikter om spelare. Det är ofta spelare tvingas leva med en stämpel på sig som inte längre är sanningsenlig, en stämpel som sattes många säsonger innan. För så var det med lillebror Lucarelli där folk hade fått den etablerade bilden av sig att Lucarelli var en ojämn mittback som kunde vara en bärande spelare för en klubb i nedre halvan eller mittenträsket av serien men knappast högre upp än så. Men när Donadoni sadlade om klubben till att bli en utpräglad EL-kandidat var det med den då 34-årige Alessandro som nyckelspelare och försvarschef. Under de tre efterföljande säsongerna startade Lucarelli i 107 matcher och bildade ett minst sagt svårforcerat mittlås med radarpartnern och vandrande hårdebaclet Gabriel Paletta. Under den senaste av dem säsongerna klev han av med det högsta snittbetyget av alla mittbackar i gazzettan och en kampanj iscensattes av Parmasupportrarna med syfte att få Lucarelli uttagen i Gli Azzuri. Jag spenderade alldeles för mycket tid i diskussioner på sociala medier med andra fotbollstyckare och experter som drog till med korkade och obildade åsikter som att Parma hade ett bra lag men de behöver förstärkning på mittbacken för "Lucarelli håller ju inte". Det var ganska uppenbart att dessa kottar aldrig såg Parma spela för Lucarelli var inget problemområde, han var en styrka. Sättet han alltid presterade som bäst i trycka och jämna tillställningar var någonting man började ta för givet. Han klev alltid fram som ledtåg när det behövdes som mest. Men sedan är människor lite skadade också, det spelade ingen roll hur bra Lucarelli presterade, är man 35-år gammal så måste man ha passerat zenit, så enkelt är det. Men Lucarelli var som bäst efter 30-strecket, då nådde han en nivå man inte tidigare trodde var möjlig. Som det bästa jävla vinet.

5. Marco Marchionni

Det är sällan jag tycker Martin Åslund besitter en lysande träffsäkerhet när han uttrycker spontana saker utan ett extra tankevarv. Men undantaget som bekräftar regeln var i ett avsnitt av Eurotalk tidigare när de pratade svenska ungdomslandslag eller eventuellt u-21 landslaget i början på 2000-talet. Då mötte i alla fall det svenska landslaget Italiens motsvarighet tror jag och då börjades det nämnas vilka italienska spelare som stod för motståndet. Några stycken radades upp och när Marco Marchionnis namn nämndes drabbades Åslund av det där tvångsbegäret som vi alla känner till när man känner att man måste säga någonting. "Marco Marchionni det var en underskattad spelare det, rätt fin spelare som var rätt bra på mycket". Detta är inte ett ordagrant citat utan mer vad min minnescentral klarar av att framkalla i efterhand. Hursomhelst är jag helt enig med Martin kring detta. Marco Marchionni var en underskattad spelare. Han tog en plats i Empoli och blev en tongivande spelare där redan i tonåren och kom till Parma som en hyfsad upphausad talang. Efter någon period ute på lån fick han sitt stora genombrott under Cesare Prandellis guidning. Prandelli hade ju införskaffat sig ett rykte vid det här laget att vara notoriskt skicklig med sin hantering gällande unga spelare. Marchionni besatt en otrolig snabbhet men också en fin teknik och passningsfot och lägg därtill en fin förmåga att läsa spelet sista tredjedelen. Han kom alltid i perfekt tajmade löpningar in bakom motståndarens backlinje och befann sig Domenico Morfeo på planen så hade han förmågan att smeka fram de där genomskärarna. En hel del mål gick till på det viset för Parma och många assister och även en del mål trillade in på Marco Marchionnis konto som resultat. Han utvecklades till att bli en landslagsmässig ytter under tiden i Parma. Och detta ledde så småningom i och med Parmas grova ekonomiska problem att han hamnade i Juventus. Visst hade Marchionni flera riktigt bra matcher i den svartvita och ganska fula tröjan men hans tid där kändes som en besvikelse som helhet. Han var förmögen till större saker. En del av hans tid förstördes dock av skador vilket är svårt att råda bot mot, och skadorna ledde även till att hans fina rapp i steget försvann. Så det var inte samma ytter som Fiorentina sedan kom att värva och efter tre mediokra säsonger där återvände en gammal och avdankad Marchionni gratis till Parma hösten 2012. Och det var inte särskilt många som studsade upp i taket av entusiasm kring den värvningen. Men Roberto Donadoni viftade med sitt trollspö, han såg Marchionnis spelsinne och fina passningsfot fortfarande var intakt och skolade om honom till en regista på det centrala mittfältet. Och Marchionni kom att bli en vital nyckelspelare i det Parma som slutade 6:a säsongen 2013/14. Och detta säger ju en del om Marchionni där han kunde förlora sin mest framträdande egenskap men ändå vara en bärande spelare för ett topp-6 lag i Serie A.

6. Marco Osio

Marco Osio kom till Parma inför säsongen 1987/88 och var en värvning iscensatt av Parmas legendariska sportchef Riccardo Sogliano. Och det går ju att föra argumentet att det är en av de bästa värvningarna Sogliano gjorde men samtidigt skulle ju en sådan lista över denna herres bästa värvningar förmodligen ta veckor att skriva. Till exempel så anslöt ju Lorenzo Minotti och Luigi Apolloni till Parma under samma säsong, två andra helt absurt bra värvningar. Osio lyfte i alla fall Parma som återigen började etablera sig på den övre halvan av Serie B och när man efter några felanställningar äntligen hittade rätt med Nevio Scala på tränarposten så lyfte man mot Serie A. Och Parma kom till Serie A som rejäla färskingar, man hade aldrig någonsin spelat i Serie A förut. Den mest framstående värvningen man gjorde inför säsongen var den utav en relativt okänd svensk från IFK Norrköping. Det var kärnan från Serie B som Sogliano och Scala hade satt på plats som utgjorde stommen och nycklarna för att Parma på ett häpnadsväckande sätt skulle lyckas sluta topp 6 under sina två första säsonger i den italienska fotbollens finrum. Och en av dem nycklarna var Marco Osio som var lagets hänförare och spelmotor på mittfältet. Han blev en av supportrarnas stora favoriter och fick smeknamnet "borgmästaren" på grund av sättet han ställde och donade runt på mittfältet. En jättefin fotbollsspelare som är djupt uppskattad i Parma men till stor del bortglömd utanför stadens gränser i mitt tycke och därför tar han plats i den här elvan.

7. Stefano Morrone

Visst, Morrone var inget tekniskt under med en fantastisk passningsfot och det var ofta det tillkom nedlåtande omdömen i hans riktning från motståndarsupportrar. Men Morrones värde för Parma är svårt att riktigt summera med ord. För det första var han väldigt bra på det han var satt på planen för att göra. Fantastisk mentalitet, positionsförmåga och bollvinnare. Han var Parmas hjärta och lungor på planen. Det kändes som att det alltid var han som stod i vägen för motståndarna. Var ju i likhet med många spelartyper av hans sort också ett indirekt offensivt vapen för Parma. Det är som den legendariska Johan Cruyff en gång sade: "När mitt lag jagar ett mål byter jag inte in en anfallare eller offensiv mittfältare utan en bollvinnare". Det var många anfall och mål som Morrone indirekt låg bakom hela tiden. Blev under årens lopp supportrarnas förlängda arm ute på planen, den självklara ledaren och fanbäraren. Jag minns med glädje det centrala mittfältet Parma hade när Guidolin ledde oss tillbaka till finrummet. Stefano Morrone och McDonald Mariga var verkligen ett svinjobbigt mittfält att behöva möta, de besatt verkligen förmågan att "käka upp" motståndarna.

8. Alberto Di Chiara

Di Chiara är väl också en spelare som i likhet med Mussi tidigare drunknar i havet bland alla storheter. När Parma efter sin enastående debutsäsong i Serie A som tog samtliga med storm skulle försöka ta sig an det svåra andraåret så stod Riccardo Sogliano för två suveräna värvningar. Den ena var Antonio Benarrivo från Padova och den andra var Alberto Di Chiara från Fiorentina. Men det var inte så att motståndarna darrade av skräck utan konsensus på den tiden var ju att Parma var en engångsföreteelse, en one-season wonder och nu skulle verkligheten komma ikapp den lilla klubben från Emilia Romagna. Men så blev det icke. Benarrivo och Di Chiara var noggrant scoutade värvningar, spelare som passade perfekt in i Nevio Scalas spelmodell där offensiva wingbacks var en nyckel i lagets offensiv. Benarrivo och Di Chiara bidrog med den typen utav kvalité som man hade hoppats på och Parma motbevisade skeptikerna ännu en gång och slutade topp 6 i Serie A. Di Chiara hade ju varit en tongivande spelare i Fiorentina i flera säsonger och var från början en offensiv ytter som skolats om till wingback vilket nog gjorde honom ännu mer lämpad för Nevio Scala som främst såg sina kanter som offensiva nyckelkomponenter snarare än defensiva sådana. Di Chiara lämnade också Parma i samma veva som Nevio Scala vilket givetvis är kopplat till att Parma sadlade om till en ny formation och spelsätt under efterträdaren Carlo Ancelotti vilket gjorde att Di Chiara var inte längre lika användbar och lämpad som tidigare samtidigt som han även var en bit in på ålderns höst. Men en jättebra spelare och framförallt ett exempel på en formidabel sportchefsvärvning.

9. Diego Fuser

Diego Fuser är ingen spelare som är underskattad av någon specifik anledning, han känns bara generellt underskattad. Det är ju en satans fin italiensk fotbollsspelare som jag länge trodde var argentinare. Kanske berodde detta på att han var så estetisk på alla fronter. En stortalang i unga dagar som skaffade rubriker omkring sig i moderklubben Torino vilket ledde till att han landande i Milan under mästarkusken Arrigo Sacchi. Där lyckades han aldrig ta plats men samtidigt vem kan klandra honom för det? Det var ju en ganska mördande konkurrens i Grande Milan trots allt. Det var i Lazio han flög som allra mest, där blev han en stor stjärna och en uppskattad nyckelspelare. Riktigt så bra som i Lazio var han väl aldrig riktigt i Parma men han var fortfarande en bra och väldigt sevärd spelare även här. En ytter som bidrog med så mycket. Inte nog med att han var tekniskt framstående och med bra slutprodukt, han var ju känd och djupt uppskattad för sin arbetsmoral, kämparglöd och taktiska slughet. Han var ju på sätt och vis immun mot dålig form då han alltid var nyttig när han spelade. Det var dessa egenskaper som gjorde att han stundtals bar lagkaptensbindeln både i Lazio och Parma.

10. Domenico Morfeo

Det kan mycket väl vara så att jag är färgad gällande Morfeos intåg på denna lista. Han kanske inte alls är underskattad utan återfinns kanske här enbart på grund av att jag gillar honom så mycket. En av mina personliga favoriter som burit tröjan. Det var aldrig några problem när Morfeo spelade, problemet var att han inte spelade tillräckligt ofta. En helt enastående fotbollstalang som kom fram som en offensiv virvelvind i Atalanta i tonåren. Tydligen tränade Cesare Prandelli Atalantas primavera under tidigt 90-tal och hade då Morfeo där som den mest framträdande talangen i Bergamo. Förmodligen är väl detta anledningen till att Morfeo landade i Parma sommaren 2003 då Prandelli satt på klubbens tränarbänk. Parmas huvudsakliga transferpolicy kring denna period tycktes ju vara att värva spelare som Prandelli hade haft hand om förut. Men för att återgå till Morfeos ungdom. Var helt enastående i Atalanta där han var det offensiva navet och en stor anledning till att Filippo Inzaghi erövrade titeln som Il Capocannoniere i Atalanta. Kanske även huvudanledningen därför att detta är ju en återkommande detalj gällande Morfeo. Fick stämpeln på sig som trubbelmakare under perioden han spenderade bland Italiens större drakar och kom aldrig till sin rätt där. Men återförenelsen med sin gamle ungdomstränare Prandelli gjorde att han återvände till sitt essä. Parma hade ju en period där flera anfallare kom att prestera mycket bättre i Parma än vad de sedan kom att göra på andra håll. Exempel är Alberto Gilardino, Igor Budan och Bernardo Corradi. Det är ingen slump direkt, chansen att hamna i målprotokollet var mycket högre om man hade Morfeo bakom sig. Jag gjorde lite research när jag skrev detta och fann en intressant upptäckt. Säsongen då Igor Budan hade sin "one-season wonder" med 13 mål så kom 9 av dem målen till när Domenico Morfeo befann sig på planen. Detta känns som en stark bidragande orsak i och med att Morfeo spelade väldigt lite den här säsongen, han startade endast 11 matcher på grund av skadeproblem. En match från den säsongen jag minns tydligare än många andra matcher var en av de avslutande omgångarna mot Palermo. Sicilianarna vann den taktiska kampen under första halvleken och ledde välförtjänt med 2-1. Då stod Claudio Ranieri för ett briljant beslut och det var att kasta in Domenico Morfeo tidigt i den andra halvleken, Morfeo hade precis återhämtat sig från sin senaste skada. Och resultatet blev att Parma kopplade ett grepp om matchen och den gode Domenico var indirekt eller direkt inblandad i allt Parma skapade under den andra halvleken. När slutsignalen ljöd hade Parma vänt och vunnit med 4-3 där Morfeo klev av med tre assist. Och jag känner i hjärtat att trollkarlen från Pescina är underskattad. Att folk inte förstår vilken oerhörd fotbollsbegåvning han faktiskt besatt. Han var inte en i mängden bland lovande italienska talanger i början av 90-talet. Han var "top of the pile" bland all världens supertalanger. Hade han bara haft en lite mindre egendomlig personlighet(som visserligen är en viktig del av hans charm) samt tagit sin träning på lite större allvar så hade han spelat på de största scenerna och vunnit de största pokalerna. Det är jag fundamentalt övertygad om och ingen besitter förmågan att ändra på den uppfattningen.

11. Enrico Chiesa

Det går kanske att argumentera för att Chiesa inte är underskattad då i princip alla människor är eniga om att han var och är underskattad. Det är någonting alla calcio-fantaster kan sitta i symbios och röka pipa tillsammans och hålla med om. Och om alla håller med om att man är underskattad så är det ju svårt att säga att man är underskattad. Men detta är någonting som först inträffat på senare år. Jag misstänker att det har att göra med Federico Chiesas frammarsch. Att detta har fått folk att i större utsträckning fundera kring Enrico mer än de tidigare gjort. Det är ju populärt att köra mentala övningar där man ställer sig frågan om Chiesa junior har potential att bli bättre än farsgubben sin? Svaret på den frågan är nej för övrigt. Enrico Chiesa var en komplett anfallare utan några svagheter. Han blev underskattad på grund av att han hamnade lite grann i bakgrunden i Serie A. Det var ju världens överlägset bästa liga och den bästa liga vi någonsin kommer att få bevittna. Världsklasspelare fanns det i mängder på varenda position. En av dessa var Enrico Chiesa men han hade oturen att flera gånger om hamna tvåa i skytteligan. Det var alltid någon av världsklasskonkurrenterna som var lite bättre varje säsong. Men vad som gör Chiesa speciell är ju att målskyttet var ju inte hans enda styrka. Faktum är ju att jag ser det ju inte ens som hans primära styrka och egenskapen. Hans fantastiska spelsinne och passningsfot gjorde ju så att han hela tiden serverade sina lagkamrater med lägen placerade på silverfat, framförallt gynnades radarpartnern Hernan Crespo mycket utav detta. Han var dessutom lite av en rikemans Quagliarella på grund av hans kärlek till vackra mål där framförallt volleyskotten stod ut. Det finns få saker jag fann så charmigt som att kolla på Siena i mitten av 2000-talet när en snudd på 40-år gammal Chiesa joggade runt på planen. Till och med i den åldern var han en fantastisk fotbollsspelare och förmodligen den stora anledningen till att Toscana-klubben lyckades hålla sig kvar i Serie A trots minimala resurser. Han var ju deras främsta målgörare men det var ju som sagt mycket av det andra han bidrog med som var så härligt att få bevittna. Chiesa med sin blick såg ju öppningar och möjligheter som få andra spelare gjorde. Egentligen borde han ha en plats på listan över de främsta spelarna i Parmas historia.

12. Roberto Donadoni

Donadoni var ju givetvis aldrig i Parma som spelare utan hamnar på denna lista för sin gärning som tränare. I mitt tycke är Roberto en av de mest underskattade italienska tränarna som är aktiva idag. Det känns som folk har järnkoll på hans misslyckanden men att hans lyckade sejourer är ett svart hål bland calcio-fantaster. Det är ju sällan folk pratar om hur Livorno flög fram i mitten av 2000-talet och tog sig ut i Europa där Cristiano Lucarelli framstod som världens främsta anfallare och plockade hem skytteligasegern. Vem var det som tränade detta Livorno? Donadoni givetvis. Även hans tid i Parma smög obemärkt förbi på något sätt. Jag kommer aldrig glömma känslan man fick när Parma gick från Franco Colomba, även känd som Italiens Erik Hamrén till Roberto Donadoni. Parma var kraftigt nederlagstippade den säsongen. Och till Colombas försvar hade han inte direkt ett fenomenalt spelarmaterial att tillgå, ett bevis på detta var ju att Abderrazzak Jadid startade flera matcher för Parma under den hösten och man ställde sig ofta frågan om Jadid ens var bra nog för Serie C. Men in kom Donadoni och Parma var inte ens i närheten av att bli inblandade i någon nedflyttningsstrid. Tvärtom så började man på en gång flörta med den övre halvan och slutade till sist på en fin 10:e plats. Det var sådan kvalité i allt Donadoni gjorde. Nästkommande säsonger förvandlade Roberto Parma från en potentiell bottenlagskandidat till en utpräglad EL-aspirant. Och det var inte som att han fick byggstenarna serverade till sig på ett silverfat. Donadoni ville ha en naturlig regista men han fick istället en gammal och avdankad ytter i Marco Marchionni. "Det får duga" tänkte Donadoni och skolade om Marchionni till en fullgod regista. Han ville ha in en skicklig offensiv mezzala som kunde bidra i målprotokollet men han fick nöja sig med Marco Parolo som säsongen innan Parma hade gjort totalt ett enda mål på 32 matcher i Cesena. Donadoni gnällde aldrig och på någon säsong hade han även skolat om Parolo som under sitt sista år i Parma stod för 8 mål och en hel del viktiga assist. Det var ett väldigt fint tränarhantverk Donadoni stod för i Parma. Fotbollsjournalisten James Horncastle kallade Parma för "Mean Machine" då man hade notoriskt många spelare som hade blivit stämplade som problembarn och trubbelmakare i andra klubbar. Men Donadoni fick ihop det omklädningsrummet på ett formidabelt sätt.

Som ni säkert har listat ut vid det här laget var inte detta endast en lista över underskattade Parmaspelare utan jag hade från början avsikten att sätta ihop en någorlunda funktionell startelva bestående av underskattade pjäser. Här kommer den.

Parmas underskattade elva:

3-4-2-1

Bucci