Den förlorade despoten återvänder
Efter ett halvår av undermåliga resultat fick man till slut nog på Liverani och den tidigare succétränaren Roberto D'Aversa återvänder till sin rättmätiga tron.
En misslyckad revolution
Det är många som på sociala medier fullständigt har dömt ut Fabio Liveranis förmåga som tränare. Jag tänker inte delta i den gemenskapen. Olika tränare besitter olika styrkor och egenskaper. Liverani gjorde ett riktigt bra jobb i Lecce och lotsade dem från tredjedivisionen och upp till Serie A på ett likartad sätt som D'Aversa själv mäktade med i Parma, ingen kan eller bör ta ifrån honom detta. Men här och nu var Liverani helt fel man för Parma. Liverani har intressanta idéer, det är inget snack om detta men han står och faller med dem idéerna, han är för mycket av en idealist för att kunna lyckas under den typen utav förutsättningar han stått inför under tiden i Parma. Ledningens beslut att på ett förhastad sätt mitt under en brinnande pandemi slänga kontinuiteten åt sidan och påbörja en strukturell revolution i klubben ska kritiseras. Dock vet jag inte exakt till vilken grad Krause egentligen kan kritiseras hittills. Han ärvde ju Parmas nya riktlinje som påbörjades innan han tillträdde. Det var ju inte Krause som tillsatte Carli och det var inte Krause som tillsatte Liverani.
Den grova majoriteten såg det som ett felbeslut att byta ut D'Aversa i somras. Jag tillhörde den majoriteten men det var svårt att vara väldigt kritisk till detta då man inte visste vad som försegick bakom stängda dörrar. Det var ju mycket snack om att det hade skurit sig med D'Aversa och att han inte kände motivationen att fortsätta. Men detta är ju svårt att köpa nu när D'Aversa till synes med glädje nu återvänder till klubben. Och man känner nu istället att kanske D'Aversa kände att den nya ledningen med sportchefen Marcello Carli ville bli av med honom och det var därför som D'Aversa inte kände det stora suget att fortsätta snarare än någonting annat. Nu var det nya presidenten Krause just som tryckte på den röda knappen och bytte tillbaks från Liverani till D'Aversa. Och vi får helt enkelt summera denna revolution som misslyckad och att Parma har slängt bort en halv säsong helt i onödan. Var hade Parma legat någonstans i tabellen om D'Aversa hade suttit kvar i somras undrar man ju?
Uppförsbacke för Carli
Kritiken mot Carli har växt under de senaste veckorna och av goda grunder. På samma sätt som Liverani tyvärr endast gav intrycket att besitta en växel så kan liknande saker sägas om Carli. Han var briljant i Empoli när han hade tränare som Sarri och Giampaolo och sedan byggde laget efter dessa herrars önskemål. Men Carli tog över ett Empoli i Serie B och byggde över tid det laget. Kontinuitet var faktiskt en viktig nyckelkärna i deras framgång. Att Carli alltså kom in och värvade in ett gäng nya spelare för ganska stora summor pengar och hoppades att Liverani på en gång skulle kunna få alla bitar att landa samtidigt som covid-pandemin härjade fritt i landet gör ju att frågetecken onekligen behöver resas. Jag var lite skeptisk till Carli efter hans tid i Cagliari. Hans värvningar var häftiga men doftade av dysfunktionalitet i mitt tycke även om jag ska vara ärlig och säga att en del av min skepticism var kopplat till att så pass många journalister här på hemmaplan hyllade hans värvningar. Jag är obotoligt skeptisk till den svenska journalisteliten som är inriktade på italiensk fotboll.
Jag var mer förtjust i idén med den spännande doldisen Stefano Marchetti som var främsta utmanaren till Carli om den tomma sportchefsrollen i somras. Med till synes kaffepengar lyckas Marchetti hela tiden sätta ihop ett lag som slåss i toppen av Serie B. Och frågar man Calcio-fantaster om vilken tränare det är som sitter i Cittadella så är det i princip ingen som kan besvara den frågan. För egentligen är det nästan irrelevant, det är Marchetti som är stjärnan där. När man tittar på värvningarna Cittadella gör så fångar de aldrig några rubriker men värvningar är genomtänkta och funktionella, det finns en sådan röd tråd i deras arbete. Marchetti känns nästan som sportchefernas motsvarighet till just Roberto D'Aversa. Och därav tror jag han hade varit en passande typ för Parma och framförallt som ersättare till Daniele Faggiano.
Men man ska vara lite försiktig med att sparka sportchefer och alla kan göra misstag. Man vill inte hamna i Genoas position där de lider av att så många fingrar har varit i grytan. Det är kaos i den föreningen. Jag är inte alls emot att Carli ska ges möjligheten att vinna tillbaka mig, tvärtom jag är för detta. En stor del av Parmas framgång på 1990-talet som jag för övrigt borde skriva mer djupgående om eftersom jag är väldigt trött på att det enbart summeras med att man hade mycket pengar. Tanzis plånbok var kanske den fjärde viktigaste komponenten. Nej, det var kompetensen, det var drivet, det var viljan och det var framförallt kontinuiteten. Ernesto Ceresini anställde Riccardo "Ricky" Sogliano i mitten på 1980-talet i ungefär samma veva som Arrigo Sacchi anställdes som huvudtränare och sedan satt Sogliano på den posten i över ett decennium. Man ska inte underskatta vikten av trygghet och stabilitet. Att man som sportchef känner att man tillåts prova intressanta chansningar för att man vet att man kommer få möjligheten att korrigera sina misstag om det inte skulle fungera är väldigt värdefullt.
Nu ryktas det om att Parma är på jakt efter en ny regista i och med att den enda naturliga spelaren i den rollen man hade att tillgå var Matteo "Scotty" Scozzarella som kommer lämna för Monza. Man är också på jakt efter en ny anfallare. Och skulle man lyckas landa dessa typer under vintermercaton nu så har Carli vunnit tillbaks lite grann av det förlorade förtroendet för det är främst just dessa typer Parma är i behov av just nu. I synnerhet en klok regista som kan binda ihop lagdelarna. Parma har sett väldigt odynamiska ut under hösten där kemin och dynamiken på mittfältet har varit som bortblåst. Liveranis problem påminner faktiskt en hel del om de problemen hans inspiration Marco Giampaolo hade i Milan.
Positiva aspekterna med D'Aversas comeback
Harmoni & kämparglöd - D'Aversa främsta förmåga som tränare ligger inte i det taktiska utan det är förmågan att få ihop ett omklädningsrum. Harmonin och lagandan är hans signum. D'Aversas fotboll senaste två åren vinner inga beundrare bland finsmakarna men om man inte beundrade Parmas "fighting spirit" under honom så är man en märklig sort. Parma vek sig aldrig och det fanns en radda matcher där man var utspelade under 75 minuter men Parmas fullständiga vägran att vika sig ledde till väldigt många extra poäng. Och det rådde ingen tvekan om att D'Aversa hade spelarna med sig, de stred och kämpade sig blodiga för sin "mister" på bänken. Och detta är en fantastisk förmåga att ha som tränare under en förmodad neflyttningsstrid. I mitt tycke var Parma charmiga i all sin ocharmighet. Man spelade väldigt fysiskt och var en pina att möta.
Utvecklandet av spelare - D'Aversa är bevisat bra på individuell coachning. Att spelare som Bastoni och Kulusevski har exploderat under honom mot allas förväntningar är ingen slump. Sättet han förlöste Cornelius på under fjolårssäsongen ska heller inte föringas. Sedan finns det några exempel från tiden i Serie B med att ta till. Parma sitter inne på ett tjog av yngre spelare helt plötsligt. Ska bli intressant att se vad D'Aversa kan få ut av dessa individer.
Man slipper se honom i en annan klubb - Det hade varit tufft att behöva bevittna D'Aversa på en annan tränarbänk på grund av de djupa emotionella banden som skapats. Han är ju min favorittränare i modern tid. Det blir alltid någonting extra när man bevittnar den sortens rekordresa som Parma gjort genom seriesystemet. Jag hoppas han förlänger igen efter han rett ut detta vilket jag är fundamentalt övertygad om att han kommer att lyckas med.
En bild säger mer en tusen ord sägs det. Så avslutar med några bilder som jag tycker fångar D'Aversas ledarskap på ett bra sätt. Han eldar och driver på sina spelare samtidigt som han inte räds att visa kärlek och uppmuntran. Det är inte svårt att förstå varför kärnan i Parmas spelartrupp tycks vara väldigt nöjda med att han är tillbaka om man ska tro på ryktesrapporteringarna.
