Elkjaer hedersmedborgare i Verona

Elkjaer hedersmedborgare i Verona

”Jag har haft tur att komma till en sån vacker och välkommande stad som Verona. Vi var ett starkt lag och många av mina lagkamrater blev vänner för livet” sade en stolt Preben Elkjaer efter att tagit emot titeln som hedersmedborgare i staden.


Paris var febervarmt men det hindrade inte de storbystade, kurviga damerna från det fransktalande afrika och han-cikadorna att gnugga och pocka ikapp efter det motsatta könet i Bois de Boulogne denna junikväll 1984.
Trots total språkblindhet gick det inte att missförstå "Mon Chérí, voulez vous...."
 
För en hormonstinn 15-åring skulle det kunna vara rena förödelsen. Tur var så hade blygheten större kraft än rusningarna, annars hade jag kanske aldrig upplevt Danmarks mästerskapsdebut mot Frankrike i EM när jag korsade skogen för att ta mig till Parc de Prince - matchen där Platini avgjorde på ett skott som touchade en försvarare och där danskarnas lilla geni Allan Simonsen - Europas bästa spelare 1977 - gick ut skadad med brutet ben strax innan paus.
 
De danska fansen hade intagit Paris och Eiffeltornet var "Kongens nytorn" .
Självklart hade också övervunnit mig på sin sida då Sveriges fotbollsäventyr ute i världen var på sparlåga - trots höga ranking på världslistan.
 
Kan inte säga att det var där och då jag fick upp ögonen för rökande anfallaren men var helt klart startskottet.  Väl hemma när man följde danskarnas utskåpning av Jugoslavien och sedemera den klassiska vändningen mot vice-europamästarna Belgien så var Preben Elkjaer-Larsen inte annat än den allsmäktige själv.
När han sen missade avgörande straffen mot Spanien i semifinalen så var han fortfarande allhärskande men med en cigarett i en flinande mungipa och ett lugnande "jæ, jæ...". 
En gud att förlika sig med.

Sen blev det automatiskt att följa honom senare i karriären, vilket då blev Hellas Verona. 
Och ska jag vara ärlig så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Snarare lång ifrån..
Hellas Verona?! En småstadsklubb med svenska färger. Hur ocharmigt som helst. 
Uppriktigt sagt så hade jag redan innan försökt med Roma efter VM 1982 - då var det Falcao som var idolen. Det tog sig dock aldrig - trots scudettovinst 1983. 

1985 var ändå enormt år fobollsmässigt för mig. På den tiden kunde man hålla på olika lag i olika länder utan att skämmas.
Världen var utan internet och TV-sända matcher utanför England var svårhittade på svenska kanaler. 
Everton var mitt lag i England och Hellas i Italien - och båda går och skrällvinner respektive liga.

Sett till lag Everton klart större känslomässigt än vad Hellas Verona var men profilmässigt så var Elkjaer outstanding.
Ingen Sharp, Reid eller Southall kunde rubba den husgudsstatus dansken trollband mig med. Det var helt enkelt mer Elkjaer som vann scudetton än att det var klubben för mig då.

Ja, nu är det alltså trettio år sedan han lämnade Hellas Verona och flyttade hem till Danmark och rundade av i Vejle BK och spelade bland annat med EM-olycklige Allan Simonsen i hans sista aktiva säsong.
Det måste vara något unikt. Både vinnaren 1977 och tvåan 1985 spelar tillsammans i en sån liten klubb.

För det var så att Preben Elkjaer under sin storhetstid gjorde så stora avtryck att France Football krönte honom till ”vice-kung” efter Michel Platini 1985 efter att kommit trea året innan.
Detta tack vare fantastiska EM-slutspelet 1984 och året efter var då han, som sagt, tog Hellas Verona till sin första (och enda?) scudetto-titel.  

Nu blev han alltså hedersmedborgare i Verona och både jag och min fru blev lätt förvånade när vi hörde att han titulerats:
”Har det väntat i trettio år att ge honom det?!" utbrast frugan spontant när jag meddelade det. 
Hon har haft honom närmare inpå sig än jag någonsin haft. Trots sitt påtagliga ointresse av fotboll kan hon ännu dra upp förstelva som vann scudetton det året. Är man uppvuxen i Verona under den här perioden gick det helt enkelt inte att undvika.

***

Självklart har "il sindaco" (borgmästaren) - som han kallats - gjort många minnesvärda matcher och mål för Hellas men det starkaste måste ändå vara hemma på Bentegodi mot Juventus  där han högerdojja bli avsparkad när han anfaller men han fortsätter ändå mot mål och sätter bollen otagbart för Tacconi - självklart med den skolöse foten.


 

Stort Grattis il sindaco - äntligen herre i din egen stad


Johan Stistrupjuws@live.se@wintherbird2018-07-20 17:00:00
Author

Fler artiklar om Hellas Verona

Inför Salernitana - Hellas Verona: Ett ögonblick kan förändra miljoner livsöden
Baronis livsviktiga smash-and-grab seger
Den bästa soldaten är den som inte har något att förlora