En avslutning i absurdum

Det blev till slut seger för Parma i en galen sista tillställning för säsongen mot Lecce.

Trots att Parma inte hade mycket att spela för utöver någon miljon euro extra i ersättning samt äran så sparade inte Roberto D'Aversa på krutet utan mönstrade starkast möjliga manskap vilket signalerade att Parma inte skulle erbjuda Lecce några gratistjänster. 

Officiellt var det den vanliga 4-3-3:an som vi vant oss vid men som D'Aversa ofta gör så valde han i praktiken att spegla motståndet i jakt på att främst då råda bukt med Lecces offensiv skulle jag gissa på. Så det såg mer ut som en 4-2-3-1 från Parmas sida där Hernani lirade som högerytter och Dejan Kulusevski trädde in i rollen som en mer naturlig trequartista. Caprari hamnade ute till vänster och Riccardo Gagliolo tog hand om en av mittbackspositionerna samtidigt som Darmian gick in och vikarierade på vänsterbacken. 

Och det blev tydligt ganska snabbt att Parma inte planerade att ge bort några poäng här. Man var väldigt dominanta under de första trettio minuterna. Och efter någon halvchans slår Antonino Barillà till med en längre lyftning mot boxen. Kulusevski väljer att hålla undan sin bevakare och ducka för bollen vilket är ytterligare ett exempel på den unge svenskens förmåga att läsa spelet. För som resultat landar bollen vid Hernani som viker in från kanten och går på skott med vänsterfoten. Bollen tar i stolpen men dimper ut rätt på Fabio Lucionis ben och 32-åringen hinner inte reagera utan det blir ett olyckligt självmål av det hela. 

Parma dominansen fortsätter, flera potentiella farligheter nystas fram ofta med Gianluca Caprari i huvudrollen som såg väldigt pigg och spelsugen ut under matchen. 

I den 22:e minuten uttökar Parma välförtjänt ledningen. Det är Gianluca Caprari som tidigare etablerat sig som "the usual suspect" under matchen när det kommer till Parmas chansskapande som driver upp bollen på Lecces planhalva. Caprari släpper till Hernani som spelar tillbaka till Gianluca som sedan bara på ett tillslag smeker in bollen vackert över Gabriel. Ett jättefint fotbollsmål som fungerar som ett prima exempel på hur dödliga Parma kan vara i omställningarna då det var via en omställning målet kom till. 

Sedan händer någonting väldigt märkligt. Insatsen mot Sampdoria nyligen är vad som onekligen dyker på näthinnan som liknelse till vad man bevittnar. Parma tappar allt i princip under de sista 10-15 minuterna av den första halvleken. Lecce tillåts dominera och trycka tillbaka Parma vars försvarslinje vikte sig gång på gång på gång. Flera alldeles för lätta målchanser vaskades fram för Lecce. Bruno Alves såg ut att helt ha glömt bort allt han lärt sig på en fotbollsplan under de senaste 300 åren då han varit verksam. 

När 2-1 målet kommer så låg det så att säga i luften. Marco Mancosu står för en fin aktion när han skottfintar sig förbi längs kanten för att slå en precis lättning in mot boxen där Barak vinner duellen mot Laurini relativt enkelt. En Laurini som enbart befann sig där för att täcka upp för Bruno Alves som av någon anledning sprang runt och lattjade borta på kanten helt utan några bekymmer i kroppen. Är det tidiga tecken på demens vi fick åskåda från Alves igår eller vad var grejen egentligen? 

Knappt fem minuter senare på tilläggstid kvitterar Lecce genom Meccariello som får till en fin nick på hörna. Men även om det var en välplacerad nick så kände jag ändå att en akrobatisk och reflexsnabb keeper som Luigi Sepe nog ändå borde kunnat gjort det bättre och kanske hunnit dit. Han stod på hälarna och filosoferade i den situationen i mitt tycke. 

En total kollaps från Parma strax innan paus, alltså. Det var synd att Hellas Verona sprang runt och drack chardonnay och planerade för semester mot Genoa annars hade nedflyttningsstriden blivit spännande här. 

Under halvtidspausen fick Leccespelarna förmodligen reda på att Hellas Verona hade lämnat walk-over på Marassi vilket nog förklarar varför de inte bibehöll det trycket de avslutade första halvleken med utan Parma kunde återigen ta tag i taktpinnen utan större ansträngning. 

I 52:e minuten är Caprari framme och trixar längs kanten igen. Efter att ha dribblat lite i jakt på en öppning väljer han det enkla alternativet och spelar tillbaka till Barillá som på ett tillslag skickar ett hårt och smart inspel till Andreas Cornelius som är helt fri i boxen och kan styra in bollen i öppet mål. Detta var danskens 12:e mål för säsongen vilket är imponerande siffror om man har i åtanke att danskens säsong har varit skadepräglad och att han som resultat endast har startat i 17 matcher. 

Matchen var väldigt avslagen efter detta. Lecces presspel som brukar vara intensivt var som bortblåst och spelarna knatade i princip bara runt nonchalant på planen. 

Parma kunde som resultat av detta uttöka ledningen ytterligare. Antonino Barillá lyfter en mycket fint slagen djupledslyftning in mot boxen, den är lågt och hårt slagen där inbytte Roberto Inglese kommer i en perfekt tajmad löpning och bara kan styra in bollen enkelt i nätmaskorna. Bör sägas att Lecceförsvaret inte var överdrivet följsamma i den situationen. 

Lecce lyckades reducera endast 2 minuter efteråt dock när Gianluca Lapadula vaket lyckades snappa upp en nickretur som tagit i stolpen. 

Det var inte mycket mer som hände matchen. Inte vad jag minns i alla fall utan 4-3 seger för Parma blev slutresultatet. 

En match som hade mycket ytlig underhållning men försvarsspelet som de bägge lagen bjöd på var nämrast pinsamt faktiskt. Både Parma och Lecce missade givna lägen dessutom utöver målen man gjorde. Mancosu stod omarkerad på mållinjen men lyckades på nåt sätt inte få in bollen i mål när han fick den vid fötterna bara för att nämna ett sådant exempel. 

Små, korta notiser

Den ständiga fjärilspuppan

Jag funderar på om Gianluca Caprari är det tydligast lysande exempel på en "evig talang" just nu i Serie A? Hans tekniska färdigheter är framstående och hans potential är uppenbar men han har fortfarande inte lyckats med förmågan att omvandla dessa egenskaper till att prestera konsekvent. Detta måste vara cirka 8:e gången under hans karriär som jag har lyckats tänkt att kanske är det nu det släpper för honom? Caprari är den sista ur den otroligt talangfulla skaran spelare som alla hamnade i Pescara i början på 2010-talet som inte lyckats tagit nästa kliv. Lorenzo Insigne, Marco Verratti, Ciro Immobile och Matteo Politano har alla lyckats med detta och som resultat hamnat i storklubbar runtom i Italien eller som i Verrattis fall, PSG och Frankrike. Det känns ju absurt idag när man tänker på det men återvänder man tillbaks till dessa dagar så var det en hel del människor som föreslog att Caprari nog var den mest lovande av dessa spelare. Men han har inte lyckats med det permanenta lyftet. Det har alltid bara handlat om några korta positiva perioder under säsongerna innan han återgått till mer alibi-insatser. Som sagt, Caprari besitter skicklighet nog att kunna vara en mycket bärande spelare för en klubb som Parma. Rent spontant känner jag att problemet för Caprari delvis är att han måste vara i form för att kunna prestera, han saknar förmågan att kunna hålla det simpelt som ofta är nyckeln när man ska spela sig ur en dålig formkurva, det blir hela tiden för överkomplicerat och detta leder som sagt till längre perioder av frustrerande insatser. Han var i alla fall bäst igår mot Lecce. 


Kan knoppen äntligen blomma ut?

Pasta-prinsen!

Antonino Barillà gjorde en anmärkningsvärt bra insats på det centrala mittfältet. Där mittfältskollegan Jasmin Kurtic såg vilsen ut på en tvåmanna så såg Barillà tvärtom väldigt hemma ut. Det var inte bara de två fina assisterna han stod för som gjorde att insatsen stod ut utan hela prestationen som helhet var riktigt bra. Barillà såg ut att trivas mycket mera i den lite mer sittande rollen han hade där han rörde sig i mer begränsade ytor snarare än i rollen han haft tidigare som en rörlig box to box mittfältare som hela tiden ska flänga fram och tillbaka och ha i uppgift att komma i andravåg på omställningar. Detta är nog värt att komma ihåg till nästa säsong ifall D'Aversa av olika anledningar kanske tvingas frångå sin 4-3-3, att gamle Antonino kanske är ett bättre alternativ i en mer sittande och stationär roll än många av oss rent spontant misstänker. 

Den missförstådda mittbacken

I början av matchen hävdade den engelska kommentatorn att Parma ställde upp med tre ytterbackar i backlinjen. Detta störde jag mig lite grann på. Folk i allmänhet verkar inte ha koll på att Riccardo Gagliolo inte är en vänsterback som också kan spela mittback, han är en mittback som också kan spela vänsterback. Jag tillhör också dem som är övertygad om att Gagliolo är en bättre mittback än vänsterback, tror rent av att han är Sveriges nästbästa alternativ centralt. Jag minns framförallt första mötet med Juventus under comebacksäsongen när Gagliolo var som en ensam mur centralt. Även i den här matchen är han den enda försvararen som kliver av med hedern i behåll. Flera gånger när Lecce rann igenom dök Gagliolo upp som en räddande ängel samtidigt som hans mittbackspartner, Bruno Alves sprang runt och fantiserade om de portugisiska stränderna. Jag hoppas att Riccardo får spela mittback mer nästa säsong, att Parma plockar in ett mer stabilt alternativ till vänster. Det var ju tänkt att Pezzella skulle vara det alternativet men Gagliolo lyckades konkurrera ut honom trots att det som sagt inte är hans naturliga position. Säger en del detta om vilken fin säsong han återigen har haft. Det har gått väldigt mycket under radarn, mycket beror såklart på att Dejan Kulusevski har stulit de flesta svenska rubrikerna vilket man såklart kan förstå. 

Super-Swede

Och apropå Dejan så var detta hans sista match för Parma. Sista för den här gången som optimisterna säger men jag tror det är den sista matchen vi någonsin kommer få se med Kulan iklädd Parma-tröja. Jag tror de absolut största av scener väntar för honom. Jag ser ingenting som kan stoppa den här pojken från att lira slutspelsmatcher i CL och slåss om ligatitlar i de största klubbarna. Den tekniken, den fysiken och det spelsinnet. Det är sådan hög kvalité att det nästan är svårt att hitta liknelser. Det är inte bara i poängprotokollet han imponerar med nästan 20 poäng(10 mål och 8 assist). Sättet han dominerat matcher under sin första fulla säsong på seniornivå, i en av världens bästa ligor dessutom, det är någonting långt över det vanliga. Det enda som kanske oroar är hur vilsen han såg ut i Atalanta ifjol. En anledning till hans otroliga säsong i år är ju vilken fri roll Dejan har tillåtits ha i D'Aversas modell. Han kan vandra lite hursomhelst på planen under matcherna. Han utgår från höger men många matcher letar han sig in centralt och det framstår som Parma spelar en 4-3-1-2 med Kulan som det offensiva navet centralt flera gånger. Kan han rätta sig och även glänsa i Sarris modell där hans roll kommer bli mer tydlig och i viss mån mer begränsad? 



Bobby English "The Super-Sub" 

Det blev en bedrövlig säsong för Roberto Inglese som helhet. I princip hela säsongen förstörd utav skador. Det var han som var invärvad för att vara skillnaden framåt för Parma. Det var han som skulle leda anfallslinjen. Istället blev det backupen Andreas Cornelius som mestadels fyllt den rollen. Men det är ändå skönt att han avslutar säsongen på ett positivt sätt. Har enbart agerat inhoppare i 6 matcher sedan han återvände från sin 6-månaders skadefrånvaro men har lyckats gjort 2 mål på de kortare inhoppen varav ett av dem var det väldigt viktiga kvitteringsmålet i derbyt mot Bologna. I och med att Parma med det nya kontraktet blir tvingade att lösa ut Inglese från Napoli så hoppas man ju verkligen att han lyckas bli kvitt sina skadebekymmer för framtiden och han kan ta med den här positiva känslan han avslutat säsongen med in i nästa. 


Säsongen är i alla fall officiellt över. Det har varit mycket som varit fint med säsongen men det blev tyvärr väldigt bittert med pandemin som rådit. Inte bara har många människors nära och kära drabbats hårt i Emilia-Romagna området utan Parmas fotbollssäsong blev även den hårt drabbad där man inte återvände i bästa tänkbara form vilket strödde sand i förhoppningarna om europaspel nästkommande säsong. Det hade ju varit en fin glädjespridare om man lyckats med en sådan otrolig bravad under dessa väldigt tuffa tider som råder i norra Italien. Men å andra sidan om Parma hade lyckats med detta så hade det varit en överprestation och D'Aversa hade varit en klart lysande kandidat till årets tränare. Nu fick vi nöja oss med en bra säsong som matchade våra förhandsförhoppningar. Hatten av för vår mister och hans manskap!

0 kommentarer

Martin Eliasson 2020-08-03 19:30:00