En höst präglad av identitetskris
Parma lämnar en jobbig och rörig höstsäsong bakom sig.
Nu när höstsäsongen lider mot sitt slut så kan vi summera att det inte har varit en enkel sådan för korsfararnas lojalister. En höst präglad av identitetskris där spöket från sin forna succétränare fortfarande svävar över laget som en bitter påminnelse.
Denna höst har varit en rejäl kontrast från de två tidigare höstarna. Bägge säsongerna som föranledde denna så har Parma konkurrerat om titeln som höstens överraskningslag. Under Roberto D'Aversa har Parma sedan återkomsten till Serie A lämnat höstarna med stolta känslor där kontraktet nästan alltid har känts säkrat efter den första halvan av säsongen var färdigspelad. Nu är det med bitterhet och ångest man istället lämnar hösten bakom sig och hur har man lyckats hamnat i den här situationen? Det är flera aspekter som är anledningen där en svår situationen hela tiden blev svårare på grund av nya hinder som trädde fram efter varandra. Flera av dessa var dessvärre självförvållade. Framförallt är problematiken kopplat till att Parma mer eller mindre fått en helt ny sportslig ledning.
Och det hela började i somras när en viss sportchef tackade för sig.
Faggiano ut - Carli in
Daniele Faggiano lämnade Parma för Genoa i vad som kändes som en oerhört märklig övergång. Faggiano som året därpå hade behövt dementerat att Inter och Roma hade erbjudit honom jobb lämnar helt plötsligt Parma för Genoa, en klubb som för närvarande befinner sig på dekis med problem så stora att Parmas nästan känns som en lyx i jämförelse. Faggiano har för övrigt redan lämnat sin post i Genoa så det blev inget lyckad byte för Daniele. Detta medförde problem i och med att Parma behövde spendera tid att ersätta en nyckelpjäs i ledningen och i efterhand tog det klubben lite för lång tid att ersätta honom. Det blev till sist Marcello Carli vilket var kandidaten alla förväntade sig att det skulle bli då han var den sportchefen med högst anseende som var tillgänglig på marknaden. Varför Parma spenderade några veckor med att höra sig med Cherubin och Baccin för att sedan komma till slutsatsen att dessa två var för dyra att lösa ut från deras kontrakt med Juventus och Inter är ett mysterium.
D'Aversa ut - Liverani in
Parma gick ut på twitter efter Faggianos avsked och förtydligade att D'Aversa skulle vara klubbens tränare under den nästkommande säsongen. Sedan skedde ett möte mellan den nya sportchefen Marcello Carli och Roberto D'Aversa och kort därefter annonserades det att man istället skulle gå vilda vägar med sin tränare. Det enda positiva i denna saga var att Liverani annonserades kort därpå med bara någon dags mellanrum. Man återupprepade åtminstone inte den överdrivet långa processen man stod för när en ny sportchef skulle anlitas.
Nuovo Inizio ut - Kyle Krause in
Och sedan under slutet av sommaren blev det klart med ett nytt ägarbyte. Detta har varit på tal en längre tid. Nuovo Inizio bestående av de 7 lokala entreprenörerna har signalerat under mer eller mindre ett års tid att de ser slutet i tunneln angående deras tid som den styrande kraften i stadens stolta fotbollsklubb. Det blev amerikanen Kyle Krause som tog över till slut och hittills har amerikanen gett ett tveksamt intryck och det är svårt att veta vart någonstans man har honom. Det råder en skepticism i mig som inte försvinner att Krause mycket väl kan vara den sortens fotbollsägare som bara ser på detta som en rolig hobby och när det inte längre är lika kul så kommer han tröttna och då kan det komma att gå riktigt illa för Parma. Förhoppningsvis bevisar Kyle mig fel.
Skäl till glada miner har det inte funnits gott om ännu.
Onödiga ekonomiska gambles
Parma upprepade sin mercato från comebackåret i serie A. Det vill säga man väntade till i princip sista sekund innan man värvade några spelare. Där och då handlade det om Calaios sms-härva som gjorde det omöjligt för klubben att förstärka innan den hade retts ut. Men i år handlade det helt enkelt om att det inte fanns några pengar och inte förrän en ny ägare fanns på plats så skulle medel bli tillgängliga. Parma hade en hel radda med obligatoriska köpoptioner från föregående säsong som hade aktiverats när det nya kontraktet säkrades. Nära på en halv miljard fick man pynta för Roberto Inglese, Alberto Grassi, Luigi Sepe, Giuseppe Pezzella och Yann Karamoh där endast Luigi Sepe är en given startpjäs. Det finns uppenbara frågeställningar att dra till med här. Det är minst sagt en onödig situation Parma försatte sig i här i och med att samtliga köpoptioner med undantag för Luigi Sepes framstår som grova överpriser. Varför tog man sådana risker ekonomiskt för? Och till synes helt i onödan? Detta ledde i alla fall till att Nuovo Inizio helt verkade skjuta upp mercatoplanerna för kommande säsongen och överlät allt detta till nästa ägare och bara fokuserade på att sanera ekonomin så mycket som gick fram tills att tyglarna lämnades över.
Pandemin
Covid-pandemin har ju givetvis drabbat alla klubbar men med tanke på Parmas situation med en helt ny ledning, tränare och ett försök till en omstrukturering i laget så är känslan att detta kostat Parma mer än de flesta klubbarna. En hel radda spelare åkte på covid tidigare under säsongen vilket såklart har försvårat det för Liverani att försöka spela ihop laget och få sina idéer att få fäste. Flera av spelarna har sett ut att vara i tveksamt fysiskt skick som resultat med.
Pessimistkonsulten
Den mest uppenbara skepticismen kring bytet D'Aversa mot Liverani kretsade ju kring att de var fundamentalt olika tränartyper. D'Aversa kommer från den traditionella italienska tränargrenen, det vill säga den italienska pragmatismen. Nils Liedholm-tänket där fotbollen präglas helt utav utseendet på truppen. Man identifierar truppens uppenbara karaktärsdrag och bygger sedan spelet runt detta. Parma kom upp i Serie A med ett mittfält exempelvis som knappast tillhörde seriens mest spelskickliga och man hade en backlinje som Usain Bolt hade kunnat promenerat ifrån. Det var med andra ord logiskt att spela omställningsfotboll eftersom det då inte krävs fantastisk precision alla gånger i passningarna från mittfältet, man slår den på djupet bara och sedan kunde Gervinho med sin snabbhet spurta ifrån motståndarna. Samtidigt som man låg lågt med backlinjen för att inte bristen på snabbhet i de bakre leden skulle göra sig påmind. En simpel men väldigt effektiv grundidé som D'Aversa under sin tid vid rodret sakta med säkert modifierade.
Fabio Liverani är en helt annan tränartyp. Han tillhör den moderna generationen italienska tränare, den idealistiska sorten där fotboll ska spelas på ett visst sätt och så handlar det om att skola och utveckla spelare i den sortens fotboll. För att den fotbollen ska bli framgångsrik så krävs antingen spelartyper med rätt färdigheter och styrkor som kan prestera från dag ett eller så behöver man förtroendet och tålamodet att kunna under längre tid utveckla det existerande spelarmaterialet. Maurizio Sarri är lite grann ansiktet utåt för denna tränargren just nu och det finns en anledning till att hans tränarkarriär är lite upp och ned och också tog relativt lång tid att lyfta. När han hamnar i klubbar där det rätta materialet finns att tillgå så ser det ut att kunna lyfta mot stjärnorna men när han hamnar i klubbar där förutsättningarna är annorlunda så krampar spelet mer.
Liverani har inte haft tillgång till rätt spelartyper under hösten och känslan är att tålamodet och förtroendet för honom också är av den begränsade sorten. Och sannolikheten känns tämligen hög just nu att Parma avslutar säsongen utan Fabio Liverani på tränarbänken.
För om man kollar i siffror är det oroväckande för Parma. Man är ett av de lagen som skapar minst chanser i hela Serie A och som resultat gör man också minst mål. Det är också bara fyra lag i serien som släpper in fler mål än Parma. Varken offensiven eller defensiven har gett ett särskilt förtroendeingivande intryck.
Liverani har velat fram och tillbaka mellan sina idéer att få till ett mer passningsorienterat spel med bland annat kortpassningsspel i backlinjen med ren och skär omställningsfotboll och långbollar. Och i flera matcher har Parma framstått som ett virrigt experiment utan klar riktning. Och Liverani verkar inte själv veta vad han ska göra för att få laget att prestera på någorlunda maximal nivå och den osäkerheten kan ha spridit sig till spelarna.
Timmarna vid ritbordet har blivit många för Liverani hittills.
Optimist-Olle
Men om man ska försöka erbjuda ett någorlunda optimistiskt perspektiv så har många av nyförvärven ännu inte lyckats satt någon prägel på laget och en del har handlat om försvårade omständigheter. Endast Osorio har lyckats tagit en given plats tack vare förtroendeingivande insatser nu på slutet. Många av nyförvärven åkte på covid under säsongen och den fysiska formen har sett tveksam ut. Wylan Cyprien har sett trög ut när han spelat mer än bara 20 minuters inhopp. Talangerna Sohm och Busi har visat intressanta intentioner och det kan finnas en spännande potential där. Stortalangen Valentin Mihaila har inte spelat alls på grund av skador. Argentinaren Brunetta har stått för ett par spännande inhopp på slutet nu och var nog Parmas bästa spelare mot Crotone. Det finns en undangömd växel i det här laget, sedan är frågan om Liverani har förmågan att hitta den.
Trots att Parmas höst i princip har representerat mardrömsscenariot så ligger man fortfarande över nedflyttningsstrecket. Och den stora anledningen är arvet efter D'Aversa och Faggiano. Parma har lyckats kriga sig till en del poäng under hösten trots att spelet inte alls har imponerat. Och detta gör ändå att jag fortfarande är relativt säker på att nytt kontrakt kommer grejas. Spelare som Kucka, Kurtic, Bruno Alves, Iacoponi är vana vid hård kamp och kommer inte vika sig bara för att det blåser jobbiga vindar.
Liveranis vara eller icke vara
Spontant är känslan att Liverani var en felanställning. Man hade helt fel spelarmaterial för att en tränare som Liverani skulle kunna lyckas. Och försöket att adressera detta skedde för sent som resultat av att man endast kunde börja värva efter att ett ägarbyte hade gått igenom. Men just det faktum att många av nyförvärven fortfarande inte riktigt har fått chansen att spela in sig i laget kan tala till Liveranis favör lite grann om man så vill. Jag är lite kluven kring detta. Därför man ser så otroligt många exempel på tränare som ser helt förlorade ut som sedan lyckas vända på skutan. Fotboll är en fascinerande sport på så vis. Bitarna kan helt plötsligt bara falla på plats. Ett bra exempel i Italien är ju Roberto De Zerbi som kom till Sassuolo med stor hajpstämpel på sig. Går att likna vid Liverani att hans Benevento hade åkt ur men spelat trivsam offensiv fotboll. De Zerbi hade mer tacksamma förutsättningar då Sassuolo hade ett spelarmaterial som passade hans idéer och länge spelat en fotboll som påminner om De Zerbis. Men trots detta lyfte aldrig Sassuolo såsom experterna och calcio-fantasterna trodde. Det såg ut som att De Zerbi helt enkelt saknade det där lilla extra för att de skulle lämna den där 12:e platsen. Men så kom den här säsongen och allting har bara fallit på plats. Det startade redan under slutet av förra säsongen men nu ser Sassuolo faktiskt ut som ett lag som kan chocka och konkurrera om en CL-plats in i det sista. Parmasonen Stefano Pioli började tveksamt i Milan och folk skrattade åt honom när han sade att han var i Milan för att vinna. Men sedan efter Covid-uppehållet ifjol hittade Pioli rätt och förvandlade Milan till en väloljad lagmaskin som vägrar att förlora. Blickar man bortanför Italiens gränser hittar man Ralph Hasenhuttl vars Southampton ifjol förlorade med 9-0 mot Leicester och de stora massorna krävde österrikarens avgång men efter detta hittade man helt plötsligt rätt och i år verkar de vara Premier Leagues svar på Sassuolo.
Laget kommer bege sig på ritiro efter jul för att gå igenom säsongen och försöka lösa problematiken som visas sig gång på gång under hösten. Baserat på uttalanden kommer Liverani erbjudas möjligheterna att fixa detta under våren. Och hur än detta slutar så är det en helt annan vårsäsong som stundar för Parma, det är inte längre en relativt trygg och trevlig promenad mot nytt kontrakt som det varit tidigare utan nu är det en hård och blodig kamp som väntar.
