Gästkrönika: Dygdens lön i galna Verona
På lördag tar Hellas Verona emot Udinese i säsongens sista hemmamatch. Till äran av det så har jag gästkrönikören Gustav Östergren - Förutom väldigt bra på Calcio Italia en Udinese expert. Det blev historien om Friulisonen som kom att bli en av Hellas scudettohjältar.
”Titeln med Verona är, av de fem jag vunnit, den som jag minns med störst glädje och njutning”, de bevingade orden myntades av Pietro Fanna. Han föddes den 23:e juni 1958 i Moimacco några mil utanför Udine. Där växte han upp tillsammans med sin far som drev en mindre trattoria. Passionen till fotbollen föddes omedelbart och vid varje ledig stund kunde både far och son ses springa upp och ner jagandes en boll på de tomma bygatorna. Det var då grunden till hans säregna karaktärsdrag kunde skymtas – hans goda blick, snabbhet i både sid- och djupled men även en naturlig förmåga att ta sig förbi sin motståndare.
De oskyldiga stunderna tillsammans med hans far skulle dock handla om så mycket mer än bara fotboll. Det var då Fanna fick lära sig vad det innebär att vara friulano. Det enda kravet hemifrån är att du arbetar hårt. Och helst ska du inte grina om det. Lågmäldhet är en av de sista dygderna som existerar i Friuli, något som både skulle gynna och hämma Fanna i hans långa spelarkarriär.
Det var kombinationen av spelskicklighet och professionalitet som ledde till att Fanna inte blev särskilt långvarig i Udinese där han spelade ungdomsfotboll. Vid 17 års ålder upptäcktes han av Atalanta, som av många anses ha Italiens bästa akademier med helt andra ekonomiska och organisatoriska förutsättningar. Tillsammans med sin far beslutade de att det inte gick att tacka nej till erbjudandet. För Fanna skulle det råda optimala förutsättningar i Bergamo då det innebar ett sportsligt och professionellt steg men inte för stort att hantera för en sjuttonåring.
Det visade sig sedermera att den oskiljaktiga duon skulle få rätt. Relativt snart efter ankomsten till Atalanta fick Fanna debutera i Serie B och den säsongen mynnade ut i 20 matcher och 2 mål. Säsongen efter hade han redan blivit en nyckelspelare och en starkt bidragande faktor till att klubben flyttades upp till Serie A. Förutom att han blev uppkallad till U21-landslaget så började de italienska jättarna intressera sig för den skickliga Fanna med de mjuka höfterna. Då som nu var Juventus den mäktigaste klubben och de drog det längsta strået i en annars tuff konkurrens.
”Att vara hos Juventus är alldeles underbart, någonting helt annat, och jag var väldigt smickrad. Trots att jag var tvungen att vara en god friulano och inte visade det utåt”. Det var en lyrisk Fanna som hade kommit till Italiens största klubb. Tyvärr blev inte glädjen särskilt långvarig då konkurrensen på mittfältet tvingade honom att spela på ovana positioner för att få speltid. Seconda punta bakom Bettega eller Virdis var inte en ovanlig syn. Trots att han hellre spelade centralt på mittfältet eller ute på en kant, så blev det hela 101 matcher och tre scudetti i Juventus. Sin sista säsong i klubben var han direkt delaktig i titeln då han fixade den avgörande straffen mot Catanzaro.
”Om du bara visste hur laddad jag blev av att komma till Juventus i vetskap att någon trodde på mig! Du kommer till Turin och det känns som att du kan röra vid himlen med ditt finger, sen, blir du som krossad av det tunga ansvaret”. Juventus accepterade Hellas Veronas bud på 1.5 miljarder lire och samtidigt hade klubben avlägsnat oket från Fannas axlar. I Verona hittade han hem fotbollsmässigt, mycket tack vare kvinnorna i hans liv - frun Laura, döttrarna och de tre systrarna – som han försökte spendera sina lediga måndagar med.
Självförtroendet innebar att Fanna presterade på en helt annan nivå och blev nyckelspelare i Bagnolis scudettovinnande lag från 1984/85. Fanna låg bakom den största delen av all kreativitet och beskrevs många gånger som ”en majestätisk fantasista”. Han bidrog med målgivande passningar och körde sin snudd på patenterade tunnel på de skamsna motståndarna. Det vet ni säkert bättre än jag. Sedan gick han till Inter och återkom till Hellas och mottogs med delade åsikter. Den stora massan tyckte han hade svikit staden och klubben samtidigt som en minoritet såg det som nobelt att avsluta karriären i Verona.
Oavsett personliga åsikter så kan vi konstatera att Fanna gjort en rejäl resa från lilla Moimacco till Juventus, Hellas, Inter och återigen Hellas. Många spelare hade kunnat drabbas av hybris, särskilt eftersom Fanna är en av få som vunnit ligan med tre olika klubbar. Men han gjorde inte det. För honom har nämligen fotbollen alltid varit synonymt med de där stunderna på den ensliga bygatan tillsammans med pappa Rino. Som en äkta friulano.
Gustav Östergren
