Historien om ett förfall

Fyra omgångar av Serie A har avverkats. Fyra omgångar som har präglats av skumma laguttagningar, defensiv taktik och offensiv ineffektivitet. På dessa fyra omgångar har Parma lyckats skrapa ihop tre poäng. Dessa kom efter en hemmaseger mot Chievo, en seger som satt hårt inne och lika gärna hade kunnat vara en poäng om det inte hade varit för en viss Sebastian Giovinco. Dessa tre poäng placerar Parma under nedflyttningsstrecket tillsammans med de emilianska rivalerna Bologna och Cesena. Redan nu har en krisstämpel satts på laget. Rekordtidigt har fansen börjat visa sitt missnöje.

 

Under förra säsongen, när många var kritiska till dåvarande tränaren Pasquale Marino såg spelet trots allt bra ut under långa stunder av inledningen av säsongen. Kring årsskiftet började dock raset och snabbt började kritiken växa även mot Marino. Till slut fick även ledningen nog och Marino fick lämna det sjunkande skeppet. Franco Colomba fick träda in och försöka styra undan katastrofen. Han lyckades väldigt bra med sin uppgift och Parma kunde än en gång pusta ut efter att ha undvikit nedflyttning. Men mitt i glädjen hördes trots allt missnöjesrop från supportrarnas sida. Den här gången var det inte riktat mot tränaren utan istället klubbledningen. 

 

Sportchefen Pietro Leonardi fick mycket beröm när han tog över ansvaret för klubben och redan första säsongen satte han sin prägel på laget. Beröm som han ska ha och som han förtjänar. Men sedan har det bara gått utför. Leonardi såg ut att ha en idé, en plan, när han tog över Parma. I kombination till detta hade laget en tränare som visste vad han ville ha och hur han skulle agera för att nå dit. Allt var frid och fröjd i klubben. Det gick till och med så långt att presidenten Tommaso Ghirardi började drömma Europa-drömmar.

 

Men bakom den finputsade fasaden fanns brister. Den av såväl spelare som supportrar, omtyckte tränaren Francesco Guidolin hade för starka åsikter och för stark vilja. För starkt för Pietro Leonardi. Redan under den första säsongen efter uppflyttningen till Serie A gick rykten om att det hade skurit sig mellan tränaren och sportchefen. Men ingen visste om det var sant eller inte. När Francesco Guidolin vackert avtackades av en hel stad i säsongens sista ligamatch mot Livorno samma säsong fick vi det bekräftat.

 

Guidolin, som kom till Parma efter några svåra år i sin tränarkarriär, hade för första gången på länge funnit en harmoni och trygghet i sin karriär. Parma var platsen där han ville frodas. Parma var den sovande staden som han åter ville väcka till liv. Francesco Guidolin hade ett utgående kontrakt och ville helt enkelt ha ett längre kontrakt, en trygghet för sin framtid. Från Parmas sida ville man inte gå med på dessa krav. Leonardi kunde inte finna sig i att ha en tränare med starka åsikter, som inte drog sig för att öppet visa sitt missnöje. Leonardi ville vara den styrande kraften, han ville ha en marionettdocka till sitt förfogande. Till slut valde man helt enkelt att avbryta samarbetet med Guidolin och hämta in Leonardis vän Marino från Udinese. Guidolin hamnade i samma Udinese och resten är historia.

 

Där och då började Parmas förfall. För sedan den stunden har inte ledningen haft många rätt. Felbeslut efter felbeslut. Från anställningen av Marino till dags dato. I dagsläget är Parma som en förarlös bil som färdas mot ett mål som inte finns. Det finns ingen grund att stå på, det finns ingen plan, ingen idé, ingen framtidsvision. Vart är Parma anno 2011 på väg? Vart vill ledningen att vi ska stå? Ledningen slår sig ofta för bröstet och talar om en framgångsrik ungdomssatsning. Men vart finns den? Hur många ungdomar kan vi stoltsera med att vi har förädlat och skickat vidare ut i karriären, de senaste åren? Var är resultatet av den vida och breda scoutningen som klubben har gjort de senaste åren? Var är alla dessa spelare som vi har haft ögonen på?

 

Som ni ser är frågetecknen många men svaren uteblir. Den enda förklaringen är att det inte finns någon förklaring. Parmas ledning har helt enkelt dribblat bort sig själva. Med detta tänk och med detta styre tar vi snarare steg bakåt än framåt. I bästa fall blir vi till "Italiens Bolton" istället för att vara "Italiens Ajax". Supportrarna har redan tröttnat. Inför säsongen såldes endast dryga 7 000 säsongskort. Det är delvis resultatet av en protest mot de oerhört konstiga supporterlagarna i landet, men även en form av protest mot klubbens nuvarande ledning. 

 

Situationen i Parma är ohållbar, på randen att bli akut. Någonting måste göras och det snabbt. Annars är risken väldigt stor att den glimrande stjärnan på den italienska fotbollshimlen vid namn Parma så småningom slocknar.