Hjälp!
Det börjar bli löjligt nu. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har blivit nerbruten. Man ser frisk ut på utsidan, men någonstans inom en finns det sannerligen en ännu odiagnostiserad sjukdom. För hur går det annars att förklara att man vecka efter vecka låter sig bli mentalt misshandlad, våldtagen och pissad på. Men lik förbannat kommer jag sitta i datorstolen och frenetiskt leta efter en grynig, pixlig och ständigt frysande bild i ytterligare en skitmatch nästa söndag. Med största sannolikhet kommer laget med det svarta korset över bröstet ännu en gång bli förnedrat på en halvdålig fotbollsplan hundratals kilometer ifrån mitt stökiga tonårsrum. Ett tonårsrum klätt med tröjor, flaggor och halsdukar i det förlorande lagets färger.
Man känner sig som den misshandlade kvinnan i ett förlorat förhållande som gång på gång går tillbaks till den sviniga pojkvännen. Men med ens kommer man på sig själv, vad fan är det jag försöker likna min situation med egentligen?
Normalt sett brukar jag bli arg när det barkar utför för Parma. När ilskan lagt sig går den över i sorg och frustration. Tårar har fällts. Men jag är förbi det stadiet nu, nu är det bara tomt. Man brukar ha miljoner lösningar, man brukar vara fly förbannad på tränaren som inte ser det alla andra ser. Men inte nu. Nu är det bara tomt. Vi har ett bra lag, vi spelar bra, men vi gör inte mål. Och gör vi mål släpper vi in på grund av pinsamma försvarsmisstag. Om vi mot förmodan skulle vara på väg mot seger kan man ge sig fan på att det kommer viftas med röda kort, att det kommer pekas mot den vita fläcken elva meter ifrån mållinjen, eller att Paci gör självmål.
Jag är svarslös, jag vet inte var jag ska bli av, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det någon som har någon form av tips på hur man kan släppa taget om sitt lag får de gärna hjälpa mig. Är det någon som vet hur man blir en sån där sorts människa som bara stöttar sitt lag i medgång, snälla hör av dig.
Väck Parma eller söv mig.
