Parma - Roma
Inför Parma - Roma: Ro-ro-ro-ro-romare!
En här med romare invaderar Ennio Tardini stadion under lördagen.
Läget hos I Crociati
Efter fyra segerlösa matcher fann Parma det vinnande spåret igen när han man återvände från Florens med en härlig men något oväntad skalp. Nyckeln till segern var en otrolig disciplin och en stark lagsammanhållning samt en matchtaktik från D'Aversa som föll väl ut. Detta har varit lagets stora styrka under säsongen. Man saknar oftast skicklighet i jämförelse med moståndarna men det finns en sådan positiv atmosfären över klubben som givetvis är kopplat till klubbens lyckade avancemang genom seriesystemen. Finns det harmoni i en klubb så är det givetvis lättare för ett positiv momentum att uppstå och för spelarna att lägga ned lite extra energi och så vidare. Parma har varit duktiga på att utnyttja den kvalitén som finns i laget med och man har tagit sig an säsongen på ett realistiskt sätt. Man utgår från en samspelt och organiserad defensiv som är svår att bryta ned och ett löpstarkt mittfält. Offensiven är var begränsningarna finns och ofta lever laget på den individuella skickligheten som finns i firma Inglese och Gervinho. Detta är vad som behövs fingras på i framtiden för D'Aversa, att få till en mer dynamisk offensiv där det finns mer etablerade anfallsmönster. Det positiva är att Jonathan Biabiany visade prov på gammal god förmåga i senaste omgången och orsakade stora problem för Fiorentinaförsvaret. Om fransmannen kan bibehålla detta så finns det potential för Parmas fronttrio att nå en högre höjd än tidigare. Inglese och Gervinho är självskrivna pjäser men platsen bredvid dem två har Siligardi, Biabiany och Di Gaudo turats om att ta hand om. Men ingen av dem har riktigt lyst direkt med undantag för Biabianys insats senast samt Siligardis prestation mot Genoa där han stod för ett snyggt mål. Amato Ciciretti är den man trodde skulle vara den tredje länken i kedjan men han var skadad i inledningen av säsongen men efter han återhämtat sig så har inte D'Aversa haft något vidare förtroende för honom då han endast fått startat en match och det var i 3-0 förlusten mot Napoli.
Skadeläget i Parma ser likadant ut som senast där Alberto Grassi är långtidsskadad. Bruno Alves saknades senast på grund av avstängning och lär vara tillbaka i mittlåset vilket förflyttar Iacoboni ut till högerbacken igen och Marcello Gazzola förpassas tillbaka till bänken. Både Alessandro Deiola och Luca Rigoni stod för inspirerande kampinsatser senast och kan mycket väl få behålla sina startplatser på framförallt Antonino Barillas bekostnad. Barilla har dock varit en mer eller mindre given pjäs i D'Aversas lagbygge under hösten och kanske vilades han på grund av tajt matchande nu under julveckan. Och längs fram lär Inglese och Biabiany få fortsätta medan Gervinhos potentiella närvaro har ett visst frågetecken över sig. Ivorianen gjorde comeback från sin skada i mötet med Bologna men såg inte alls ut att befinna sig i något toppskick, senast mot Fiorentina fick han nöja sig med ett kortare inhopp. Om det var så att han inte var fullt fysiskt återställd mot Bologna så kanske han börjar på bänken nu med. Men det kan ju också vara så att D'Aversa valde att spara Gervinho till matchen mot Roma då det beräknades som ett tuffare motstånd på förhand.
Potentiell startelva: 4-3-3: Sepe; Iacoboni, Alves, Bastoni, Gagliolo; Deiola, Stulac, Rigoni; Siligardi, Inglese, Biabiany.
Läget hos I Giallorossi
Roma har haft en kaosartad höstsäsong där Eusebio Di Francesco har levt med snaran runt halsen. Det har präglats av klagomål och protester från supporterhåll riktade mot sportchefen Monchi och president James Pallotta. Klubben gjorde sig av med en del etablerade spelare under sommaren såsom Radja Nainggolan och Kevin Strootman. Men med facit i hand så är känslan att bägge dem spelarna hade passerat sitt bäst före datum och Monchi krämade ur en ansedlig summa pengar för bägge två. Så från ett affärsmässigt perspektiv var det ett lyckat drag. Däremot har inte de mer etablerade ersättarna riktigt levererat som önskat. Javier Pastore var det stora affischnamnet till den här säsongen och det var en chansning som inte har gått hem. Argentinaren som man minns såväl från Palermo har gett intryck av att ha sina bästa år bakom sig samtidigt som skadebekymren har artat sig och det kommer nog ses som en av de största flopparna när säsongen är summerad. Däremot borde Roma från ett långsiktigt perspektiv grotta sig lite extra. Monchi har gjort ett bra jobb på att lyckas samla på sig en stor dos talang och potential för en ödmjuk summa. I duon Bryan Cristante och Lorenzo Pellegrini så har Roma såpass mycket talang att kan de bara finna ett sätt att få ut den mer regelbundet så har de två spelare som är rätt så givna i en italiensk landslagstrupp. Och nu har även den lovande 19-årige Zaniolo som man snappade upp från Inter i Nainggolan-affären börjat visat framfötterna. Han såg riktigt fin och fräck ut senast mot Sassuolo när han bland annat stod för ett läckert mål. Men bäst i den matchen var Patrick Schick, "den nye Dennis Bergkamp". Schick är ju extra frustrerande för Romanistas eftersom hans talang är uppenbar även för den blinde men Di Francesco har haft svårt att få Schick att skina och få till det i sina spelmodeller. Det finns liknelser man kan dra mellan tjeckens tid hittills i Roma och Bergkamps i Inter just. Skulle inte Schick blomma ut i Roma så gör han det nog garanterat på annat håll precis som holländaren en gång i tiden. Och utöver de redan nämnda så finns även Patrick Kluiverts son Justin samt det turkiska "undret" Cengiz Ünder. Det finns ingen bristvara på ung begåvning hos romarna direkt. Vad som däremot saknas den här säsongen är ju erfarna spelare som man kan luta sig mot under blåsiga eftermiddagar. Där finns det dock mer att ta av än vad som hittills presenterat sig. Steven Nzonzi har visat att han är en spelare som skiner i ett fungerande lag. Det var ju inte ens ett år sedan som han räknades som en av världens främsta defensiva mittfältare. Han är dessutom den enda spelaren i Roma som visat att han regelbundet kan leverera på regniga tisdagskvällar i Stoke, där ligger han ju i förkant även mot en sådan som Lionel Messi. Den användbara och underskattade Diego Perotti har haft en skadefylld höst men är nu verkligen tillbaka och det är viktigt för Roma då han nästan alltid lägger ned ett bra jobb. Skiner argentinaren så gör han det i det tysta oftast.
Roma har mer eller mindre ett fulltaligt lag med undantag för stadens prins, Daniele De Rossi som är skadad.
Förmodad startelva: 4-2-3-1: Olsen; Florenzi, Fazio, Manolas, Kolarov; Nzonzi, Cristante; Ünder, Zaniolo, Perotti; Schick.
Tankar kring matchen
Att Roma har haft en sådan katastrofhöst och endast ligger 4 poäng från fjärdeplatsen visar ganska tydligt vilken oerhört märklig upplaga av Serie A detta är. I stort sätt alla lag under topptvåan har underpresterat. Ta Inter till exempel som har ett stadigt grepp just nu om tredjeplatsen vilket rent resultatmässigt betyder att man är hyfsat mycket bättre än förra året men ändå är känslan även där att Spalletti inte alls får ut den faktiska kvalitén som finns i laget och klagomål har uppkommit. Marco Giampaolo har hängt löst hela hösten i Sampdoria men nu plötsligt efter några segrar så ligger dem femma i tabellen vilket inför säsongen givetvis hade setts som en braksuccé. Det är väldigt märkligt alltihop. Gennaro Gattuso är uppenbart för dålig för att coacha på den här nivån men ändå är Milan med i racet om en CL-plats. Listan kan göras ännu längre om man verkligen skulle vilja. Det är väl detta som Parma och Roberto D'Aversa verkligen har lyckats utnyttja under hösten. Många lag i år tycks sakna lite organisation och fokus ärligt talat och det har Parma haft i överflöd.
Men trots detta så är det ju ingen fråga om att herrskapet från Rom bär favoritskapet inför denna match. Men det finns definitivt brister i Di Francescos gäng som man skulle kunna försöka utnyttja. Ifjol så hade Roma rent statistiskt om man går på antalet insläppta mål en av seriens främsta defensiver. Men jag och en del andra hävdade då att det var lite av en illusion. Jag tycker Alisson var såpass bra att han mäktade med att dölja mycket av den defensiva instabilitet som fanns. Och detta har man märkt av en hel del i år. Robin Olsen har gjort en fin första höst i Serie A och visat att han håller en mycket hög nivå men han är ingen absolut världsklasskeeper som Alisson är. Men med en stark försvarslinje framför sig så kommer aldrig Robin Olsen att göra bort sig. Men det håller inte för ett topplag att ställa upp med Manolas och Fazio som ordinarie mittbackspar. Greken och argentinaren är absolut inga dåliga försvarsspelare men de borde konkurrera om en och samma position medan den andra mittbacksrollen går till en annan spelare med andra slags färdigheter. Roma behöver en mer självklar ledare i de bakre leden för varken Fazio eller Manolas är den typen. Och har Roma några större ambitioner så borde de försöka åtgärda detta i kommande fönster. Men i och med att mittbacksduon deras titt som tätt yrar runt som vilsna höns så har Parma en chans här. Roma har exempelvis inte mäktat med att hålla nollan på de senaste 10 omgångarna. Lyckas Parma stå emot det initiala trycket som Roma kommer att sätta så kommer det öppnas upp ytor för fronttrion att exploatera. Jag är försiktigt optimistisk här och tror på poäng i den här matchen. Jag tippar på kryss och delad pinne.
Blast from the past: Parma - Roma 3-0, 24 november 2002.
Slutet på en era stundade för Parma även om ingen visste det då. Snart skulle Parmalatskandalen komma att avslöjas och Parmas tid i den italienska toppen skulle gå mot sitt slut. Men där och då var det business as usual. Ett hårt skadedrabbat Roma kom på besök och precis som nu hade de tvingas utstå en mycket tung höst. President Sensi och den legendariske tränaren Fabio Capello hade bedrivit en stor häxjakt mot förbundet och domarna i serien under hela hösten och beskyllde de mediokra resultaten på en djupgående konspiration som de ansåg att klubben hade utsatts för. Spelare som Emerson och Jonathan Zebina hade som resultat av missnöjet fått utstå mordhot och direkta fysiska attacker från ultrasgrupperingar. Med tanke på att det är Italien så ska det sägas att dessa konspirationsteorier som haglade fritt från Roma håll om att de andra storklubbarna konspirerade emot dem och så vidare låter inte lika tokigt som det hade gjort i Sverige om till exempel Hammarby hade dragit till med det.
I alla fall så var det Cesare Prandelli som satt på Parmas bänk och han var en av Italiens mest intressanta tränare på den här tiden. Det var ett något mer kvalitetsfyllt lag som Parma ställde på benen den gången i jämförelse med idag.
Startelva: 4-4-2: Frey; Benarrivo, Bonera, Ferrari, Junior; Nakata, Lamouchi, Barone, Filippini; Bonazzoli, Mutu.
Parma tog tag i taktpinnen tidigt mot ett skadedrabbat Roma utan sin konung Francesco Totti. Emiliano Bonazzoli gav Parma ledningen i den 10:e matchminuten. Bonazzoli var ju en anfallare med potential i ung ålder och med det namnet hade man ju gärna sett att det blivit mer utav hans karriär. Han fick det aldrig rikigt att lossna fullt ut i varken Sampdoria eller Reggina som han senare kom att spela för. I den 22:e minuten fick Parma en felaktigt dömd straff med sig vilket givetvis inte direkt fick konspirationsteoretikerna inom Romas supporterled att känna sig mindre övertygade om sin sak. Adrian Mutu gjorde inga misstag från 11 meter, han gjorde ju sällan det på den här tiden. Sebastien Frey fick stoltsera med ett par paradvärvningar och tog upp kampen rejält med Gigi Buffon om vem som skulle koras som Serie A:s bästa keeper. Men sedan i den 72:e minuten klev Bonazzoli återigen fram, denna gång omarkerad på hörna och nickade in 3-0 vilket fastställde slutresultatet. Parma slutade på 5:e plats denna säsong medan Romas kräftgång fortsatte säsongen ut och de fick parkera sig på en 8:e plats i tabellen. Säsongen efter uppdagades Parmalatskandalen och många nyckelspelare lämnade Parma inför den säsongen. Men Prandelli fick ändå ihop bitarna och med Freys storspel mellan stolparna och det faktum att Gilardino på den här tiden gjorde 2 mål på en halvchans så kunde Parma behålla sin 5:e plats. Men det blev den sista säsongen som Parma spenderade i toppen. Extra symboliskt blev det med när den stora ikonen Antonio Benarrivo valde att lägga av efter den säsongen. Benarrivo var liksom den sista spelaren från klubbens fantastiska glansdagar på 1990-talet och det den sista spiken i kistan, en epok hade gått i graven.
Antonio Benarrivo.
Adrian Mutu och Sebastién Frey.
