Att vara glad utan Bajen!
Farstamannen berättar i denna gästkrönika om fem matcher då olika ”hat-lag” gått på pumpen.
Satt på Stadion igår och genomled en dyster historia mellan de två lag som jag utan någon som helst tvekan avskyr mest. Djurgården och IFK Göteborg. Igår hade de båda samarbetspartnerna dessutom ordnat till någon form av jippo där både drottningen och prinsen var på plats. Om man åtminstone fått se Carl-Philip, som i många år utmålades som lovande i BP, skjuta straffar på Kjelle Frisk i paus. Men nej då, det var blommor och leenden och små obegripliga tal. Sen drog matchen igång och man satt där och hoppades på oavgjort och avstängningar på samtliga spelare.
Under den sömniga första halvleken satt jag och funderade på matcher jag sett där inte Bajen varit inblandat. Och där man drabbats av nästan osannolika lyckokänslor för att ens så kallade "hat-lag" gått på pumpen.
Jag roade mig med att i all enkelhet peta ihop en 5 i Topp för sådana fighter. Minnet är kort och jag kan ha missat någon underbar händelse. Men så här blev det när jag tänkte igår.
1. AIK-Barcelona
Och det så fantastiska bytet där 35 000 på Råsunda ville dräpa den stackars domaren Alain Sars. Jag hade suttit med hjärtat i halsgropen under hela matchen och fruktat att ett ganska välspelande AIK skulle tjäna hiskeliga mängder med UEFA-miljoner. En framstormande Abelardo (var det väl?) ändrade dock på det och jag minns hur jag i triumf kastade mitt matchprogram i luften.
Nog är det ett ödets ironi att den hemska lungsjukdomen som grasserar faktiskt går under namnet Sars. Tänk att först vara drabbad av livshotande Sars, för att bli botad och vara FRISK!
2. Degerfors-Djurgården
En underbar kvalmatch på Stora Valla. Refererad i TV av den märklige Roger Blomqvist. Djurgården hade mängder av stjärnor och Degerfors var ett av jugoslaver förstärkt brukslag. Bajen hade tampats med Degen i ettan men den här dagen var hjärtat totalt värmländskt. Degerfors var tvunget att vinna med två mål för att ta Djurgårdens plats i allsvenskan. Och med dryga tio minuter kvar av matchen stänkte Henrik Berger in ett distansskott i krysset. Festen hemma i soffan i Farsta kunde börja. Att jag var knasig nog att spela in fighten på video säger väl en del om vad jag hoppades innan avspark.
3. Barcelona-IFK Göteborg
Ständigt dessa katalaner. Det var mitten av 80-talet. Götet hade blivit "svenska folkets lag". Alla höll på Blåvitt som härjade i Europacupen (ja barn, det hette så när bara ett lag från varje land fick vara med). Vi hade samlats en hel hoper människor i en lokal i Skogås för att se matchen. IFK hade vunnit hemma med 3-0 och alla svenskar trodde det var en enkel biff att ta sig vidare. Alla utom jag och TV-kommentatorn Bosse Hansson som öppnade med:
- Det här blir ohyggligt svårt.
Bosse har alltid älskat spanska lag men den här gången talade han inte bara med hjärtat utan också med hjärnan. Barcelona satte igång en sanslös offensiv och Pichi Alonzo satte ett hattrick under ordinarie speltid.
När sen Blåvitt tappade allt under straffläggningen stod jag med tårar i ögonen och jublade medan mina kompisar kallade mig landsförrädare.
4. Djurgården-Halmstad
En match utan publik på Stockholms stadion. Efterdyningarna av överfallet på Anders Frisk (jo, en del figurer återkommer). Själva matchen är inte mycket att orda om. Men när man satt där på läktaren tillsammans med kanske 30-40 journalister och några fotbollsledare var det svårt att inte gripas av direkt glädje.
Den totala förnedringen för Dif som nu var en förening i det närmaste upplösning.
Minns att Bengt Grive sa att han inte varit på fotboll på sju år men att han var tvungen att se detta. Han sa det med tårar i ögonen, tårar som långsamt rann ned mot kavajslaget där Djurgårdsnålen såg ovanligt matt ut i sin emalj.
5. Malmö FF-Djurgården
Ja, märkligt nog är det Djurgården igen. Och 7-3 i en SM-final. Hur stort som helst. Blåränderna reste till Skåne med stor förhoppning om att få kalla sig svenska mästare. Martin Dahlin med kartongfrisyr ville annat. Vi skriver 80-tal och ett Malmö FF som man så ofta hatat och avskytt (Europacupfinalen mot Nottingham var nära att kvala in på listan) men den här dagen var jag ljusblå ända in i själen.
Det var liksom inte ens nära för Dif. Det var inte en feldömd straff eller en tveksam offside man förlorade på. Man hade inte fyra öppna chanser mot en storspelande Janne Möller. Nej, man kläddes av och offrades på galafotbollens altare.
Så skönt, så rättvist och så glimrande ljuvligt.
Man ska också minnas att detta skedde under en tid då Hammarby var långt ifrån guldjakt och man inte behövde fundera på vilka allsvenska resultat som kunde gynna Hammarbys tabellposition. Man fick helt enkelt glädjas åt det lilla.
Så ser min topplista ut. Och ni fans från andra föreningar som tycker att det är töntigt. Rannsaka er själva innan ni stormar in på forumet. Visst var ni rätt nöjda när Bajen mördades av Anders Frisk hemma mot Öster? Eller när Mikael Sandklef boxade bort den där Jensa-kanonen på Ruddalen?
Eller när…
Det är ju alltid mysigast att se sina egna vinna. men ibland enormt skönt att se det gå riktigt illa för de andra.