Hösten tillhör Hammarby
Tack för en gästkrönika som får mig att känna mig väl till mods, trots höstmörkrets intrång.
Det går emot höst, det börjar bli kallt,
det blir alltmer gott att vara inne.
Snart är den här, betraktelsens tid
då sommaren bara är ett minne.
Ja han skrev så den gamle Öisaren Björn Afzelius. I mitten av 80-talet.
Men inte ska man vara inne bara för att det är höst. Nej, tvärtom. Det är ju på hösten matcherna ska spelas. På hösten, när man inte längre kommer ihåg hur man rödbränd tog bilen in från Årsta Havsbad för att se en tragglig semesterfotbollsmatch mellan två lag vars spelare mest såg ut att drömma om en Bananasplit på en utekrog.
Jag satt med Göran Rickmer och spånade för en månad sedan och vi var rörande överens om att för att få ordning på Allsvenskan borde alla matcher spelas under perioden 15 september till 1 november.
Man börjar få tid att se till varann,
man får alltmer lust att va tillsammans.
Det blir alltmer värt, när vinden tar i,
att känna en närhet till nån annan.
Det är ju först på höstsäsongen man vet vad det gäller. För att det gäller något. Det är alltid klart när det gäller Bajen. Ni vet själva att det egentligen bara var säsongen 2000 som var riktigt lugn och tråkig. Då var Bajen det mittenlag man så många gånger drömt om. Men som också visade sig vara en ganska andefattig upplevelse. Det ska stridas i topp eller botten. Och man ska gå sammanbiten de sista trapporna upp från betonggången från Gullmarsplan.
Det är också då man pratar som mest med sina okända och kända bänkkamrater på Söderstadion. Det pratas tabeller och kommande matcher. Man väntar på gonggongen som förkunnar mål på en annan arena. Kanske får man också bua när en motståndartränares nuna dyker upp på storbildsskärmen bakom bortaklacken.
Det börjar bli dags att njuta den tid
då alla färger är som vackrast,
det börjar bli dags att njuta den tid
då man skall skörda allt man sått.
För ingen gång är ju Söderstadion så vacker som när en höstsvart himmel ligger som ett lock över Hammarbyhamnen. Som när elljusstolparna strävar mot skyn. Som när gräsmattan skiner med en färg som nyligen bortgångne Djurgårdaren Bengt Grive mot sin vilja skulle tvingats kalla Hammarbygrön.
Söderstadion är kusligt vacker under höstens kvällsmatcher. Det är lite råkallt och det ångar annan rök ur munnarna än den som brukar komma i juni.
Och om du inte redan förstått mina bilder ber jag dig sluta ögonen och tänka dig ner mot hörnan mellan norra och östra. Där trädet står. Det ensamma trädet som nu vuxit sig pampigt och ståtligt. Grågröna fuktiga blad väller ut på ett sätt som skulle gjort Carl von Linné lyrisk.
Men vem planterade den busken en gång?
Så låt det bli höst, vad rör det väl mej
så länge din varma kropp pulserar.
Låt vinden ta i, du ligger ju här;
Min älskling, jag önskar inget mera.
Nej, för vem har rätt att önska något av Hammarby? Vem vågar begära? Det räcker så långt med den värme och kärlek vi får av det gäng som vi alla älskar på vårt sätt. Nu på måndag är det slut för i år. Även om några av oss givetvis åker till Borås och hoppas på guldstrid.
Men för många andra är det utstämpling. Och ett års väntan till nästa höststäsong. För egentligen är det ju bara den som räknas. Det vet vi som läst om hösten 1970. Som var med på E1 1982. Som stormade Tingvalla 1989. Och som grinade ikapp den 21 oktober 2001.
Så Björn Afzelius. I din himmel. Var rädd om hösten. Den tillhör Bajen.
