Ny säsong, nya möjligheter!

Det är återigen dags för en ny upplaga av Serie A där Parma går in under färskt ledarskap på alla fronter.

En påtvingad revolution

I början på augusti framkom det att Daniele Faggiano skulle lämna sitt uppdrag som sportchef i klubben och istället bege sig till Genua och cricketklubben. Detta framstod där och då som ett märkligt beslut där bland annat Fulvio Ceresini, son till Parmas forna president Ernesto Ceresini myntade det härliga citatet att Faggiano har självmant valt att bege sig till helvetet. Faggiano släppte ett uttalande där han menade på att han inte längre kände att han var rätt man att ta Parma framåt och att han letade efter nya utmaningar. Såsom Genoa har presterat de senaste säsongerna känns det onekligen som en utmaning för den gode Faggiano. Kort efter detta startade Parma en cirka två veckors lång process med att hitta sin nya sportchef där man noggrant gick igenom sin kortlista på kandidater. Valet föll så småningom på Marcello Carli. Vill man vara lite cynisk så blev det förmodligen så därför att Carli var den enda av kandidaterna som stod utan kontrakt vid tillfället och var på så vis den lättaste att lösa. Men med det sagt är Carli en meriterad gubbe, meriterad nog för jobbet som sportchef i Parma. 

Det skulle inte dröja länge innan nästa bomb damp ned i Emilia-Romagna. Bara några dagar inpå det nya jobbet satt sig Carli ned för att diskutera framtiden med Parmas tränare Roberto D'Aversa. Och strax efter det mötet annonserades det att klubben och D'Aversa kommit överens om att gå skilda vägar. Detta kom något otippat eftersom Parma strax dessförinnan hade gått ut med att D'Aversa skulle vara Parmas tränare även under kommande säsong. Detta var å andra sidan innan Marcello Carli blev klar som ny sportchef. Parma stod inte för någon längre process denna gången med att hitta en ersättare utan Fabio Liverani blev klar som ny tränare relativt omgående. 

Vad som kan ha föranlett D'Aversas uttåg kan man bara spekulera i och spekulera kommer jag att göra. 

Presidenten i Parmas ägargrupp Nuovo Inizio, Marco Ferrari gick ut med ett noggrant uttalande där han försökte redogöra för varför Parma har agerat som man gjort under sommaren. Uttalandet riktade in sig väldigt mycket på de pengar som gruppen investerat i Parma och hur målet alltid varit att stabilisera klubben åter i Serie A. Slutsatsen jag drog från det hela var att Nuovo Inizio inte längre har den nödvändiga drivkraften. Det rapporterades ju tidigare att det i princip var klart att Parma skulle få nya ägare i Al-Mana gruppen från Qatar men på grund av den rådande pandemin valde de att dra sig ur affären. Jag tror detta är anledningen till att Parma inte har värvat in en enda spelare hittills när jag skriver detta. Allting står lite grann och väger i väntan på att en ny ägare ska ta över. Nuovo Inizio vill inte fatta några ytterligare stora och omfattande beslut om framtiden. Och detta kan vara anledningen till att Daniele Faggiano helt enkelt lämnade, han ville inte ta risken och chansa på att Parma skulle få en ny ägare på plats innan säsongen drog igång. Däremot är jag inte helt övertygad om att detta är anledningen till D'Aversas avsked. Det har ju rapporterats att D'Aversa inte kände sig bekväm med de nya förutsättningarna men detta är nog någonting som Parmaledningen gärna velat att supportrar skulle tro även om det inte vore sant. 

För Marcello Carli har visat en särskild preferens gällande tränare tidigare i sin karriär som sportchef. Han har också lyckats väldigt väl när han fått ta in "sina gubbar". Under tiden i Empoli presterade man över förväntan när Carli plockade in tränare såsom Maurizio Sarri och Marco Giampaolo. Två tränare vars fotbollsvisioner påminner en hel del om Fabio Liveranis. Däremot blev resultatet mellanmjölk när han ärvde tränaren under tiden i Cagliari där Rolando Maran redan satt när han tillträdde. Det kan ju vara så att Carli hade som plan att faktiskt ersätta D'Aversa i och med att Liverani matchar så väl in med vilka typer han normalt sätt föredrar att arbeta tillsammans med men detta är som jag skrev tidigare, endast spekulationer från min sida. 

Vad som däremot inte kräver någon spekulation är huruvida Roberto D'Aversas äventyr med Parma har kommit mot sitt slut. Ska man summera hans tid i klubben är det svårt att inte damma av superlativen på följd. Exemplariskt har hans jobb varit som helhet och han får högsta betyg utav mig. Han lyckades med två raka uppflyttningar och sedan två relativt stabila mittenplaceringar och han gjorde detta under förutsättningar som inte alltid kändes särskilt optimala. Hans förmåga att få ut mycket ur väldigt lite är något jag kommer minnas samt den fantastiska mentaliteten han lyckades brygga och skapa i Parmas omklädningsrummet. Jag vet inte hur många matcher Parma spelade där man kändes nere för räkning men väldigt ofta knöt man nävarna och tog sig tillbaka. Man spelade med hjärtat utåt som typiska supportrar skulle ha sagt. Baserat på hans prestationer i den finaste utav klubbar så kan det inte dröja länge innan man återigen får se honom på en tränarbänk i Serie A. Det är en del klubbar just nu som har tränare som inte sitter på ett enormt förtroendekapital och D'Aversa är i min mening den främsta tränaren som just nu är tillgänglig på marknaden för mitten/bottenklubbar. 

Om jag fick bestämma så skulle jag gärna se att han hamnade i en klubb man sympatiserar med och inte skulle ha något emot om de blev framgångsrika. Sampdoria ligger ur det perspektivet nära till hands där gamle Claudio Ranieri förmodligen inte ses som någon långvarig kapten över skutan. 


Grazie mille e buona fortuna, mister! 


Emilia-Romagna blir Italiens Iowa

Parma skulle få sina nya ägare skulle det visa sig. När jag inledde denna artikel befann sig Kyle Krause, överhuvudet för Krause-gruppen och ägare för butikskedjan Kum & Go i Parma för att skriva på de sista detaljerna för att göra övertagandet officiellt. Och han kommer även presenteras för spelartruppen innan matchen mot Napoli. Krause blir ny majoritetsägare och detta kommer kosta honom uppemot 100 miljoner euro. Av de rapporteringar som finns tillgängliga planerar Kyle att överlåta skötandet av klubbens dagliga verksamhet till sina båda söner Oliver och Tanner. Överenskommelsen med Nuovo Inizio påminner om den som drogs tidigare med Al-Mana gruppen, det vill säga att Barilla, Dallara & CO kommer sitta kvar på ett hörn de nästkommande fem åren innan Krause tar över makttyglarna helt och hållet. Däremot bör vi förvänta oss stora förändringar i styrelsen, Pizzarotti och Malmesi lär flytta på sig relativt snart och inte längre fylla rollerna som president respektive vice-president då Krause vill ha sina egna gubbar på plats med sönerna i front. Vad ska man dra för slutsatser kring detta? Att Parma får nya ägare är en positiv sak i sig. Nuovo Inizio har som jag skrev högre upp gett en klar antydan att de känner att deras jobb är slutfört. När de tog över Parma uttryckte de sig tydligt att det endast var tänkt som en temporär situation. Grundmålet var alltid att lämna över tyglarna till nya ägare med nya visioner och drivkraft när man väl hade etablerat sig i Serie A. Det är också positivt att de även väntar några år innan de lämnar klubben helt och hållet. Det kan vara vitalt för Krause att kunna ha tillgång till dessa pjäser vad det gäller rådgivning och annat samtidigt som de har som avsikt att värna om klubbens intressen. Förhoppningsvis innebär detta att Parma kommer börja agera på mercaton och få in några spelare som känns lämpade för Liveranis fotboll. Det måste sägas också att även om det är skönt att detta ägarbyte blev av så finns det samtidigt en stor sorg att behöva skiljas från Nuovo Inizio. Det fanns något väldigt sympatiskt och genuint med att ha sju lokala entrepenörer vid tyglarna för klubben. 

Inför premiären mot Napoli

Från den trygga och stabila famnen som D'Aversa erbjöd till den ovissa spänningens handslag med Liverani. Hur kommer Parma att spela i premiären? Detta är frågan som de flesta med intresse för matchen ställer sig inför. Liverani har spelat en variant av sitt 4-3-1-2 på försäsongen med varierande resultat. Men i och med att Parma inte har värvat in någon spelare hittills kan det ju mycket väl bli så att Liverani tar inspiration från Roberto D'Aversa och spelar en likartad uppställning med inriktning på omställningsfotboll som sin föregångare. Själv tror jag på ett slags mellanläge, ett slags giftermål mellan det gamla och det nya. Liverani är mer utav en ideolog än en pragmatiker som D'Aversa. Framgång har inte samma värde om det inte sker på hans sätt. Men å andra sidan har Liverani uttryckt en djup besvikelse över nedflyttningen med Lecce ifjol. Detta är ingenting han vill uppleva igen och förhoppningsvis har detta lett till värdefulla insikter för honom. Ibland kan det vara värt att kortsiktigt kompromissa med ens vision för att kunna nå den i det långa loppet. Det är inte uppenbart exakt hur Liverani kommer ställa upp eller vilka spelare som kommer användas i vilka roller men den vanligaste elvan som förutspås av diverse fotbollstyckare är hans vanliga 4-3-1-2 med Brugman som regista och Juraj Kucka i rollen som den offensiva länken mellan anfallet och mittfältet. 

Tippad startelva: 4-3-1-2: Sepe; Darmian, Bruno Alves, Iacoponi, Pezzella; Hernani, Brugman, Kurtic; Kucka; Inglese, Cornelius. 

Nycklar för Parma den här säsongen:

Backlinjen måste skyddas - Liveranis Lecce framstod som något naiva ifjol. Jag minns premiären för dem ifjol när fotbollstwitter öste beröm över deras fina spel men likväl klev de av med 0-4 i baken mot Inter. De spelade med ett alldeles för riskfyllt passningsspel, ett exempel på offensivt bollinnehav. Många lag såsom Atalanta och Sassuolo kör med dem metoderna också med skillnaden dock att de har mycket skickligare spelare att tillgå som gör att det fungerar. Parma kan inte heller stå parkerad med en allt för hög försvarslinje såsom Lecce ofta gjorde, då blir det en återupprepning av fjolåret för Liverani med 80 insläppta bakåt. 

Dansken måste vara skadefri - Andreas Cornelius är ett märkligt fall då han framstod som relativt värdelös och överflödig i Cardiff och Atalanta. Sedan han anlänt till Parma däremot har han varit otroligt värdefull och i mitt tycke sätter han inte många fötter fel på en fotbollsplan. Han är bra i spelet samtidigt som han är det där hotet i straffområdet som Parma behöver. Cornelius erbjuder Parma en extra dimension med sitt huvud- och targetspel. Han är en tacksam punkt att sikta på när man ställer om eller saknar fantasi i uppbyggnadsspelet. Får han vara relativt skadefri så kommer det innebära flera bonuspoäng för Liverani och hans mannar. 

The Brugmeister - Går man på försäsongen och vad experterna tror så blir det Gaston Brugman som kommer fylla den vitala rollen som regista och spelmotor för Liveranis lag. Jag skrev i avslutningstexten för fjolårets säsong att jag trodde och hoppades på att den här säsongen skulle bli Gaston Brugmans säsong. Men detta skrev jag utan att förvänta mig ett tränarskifte bör sägas. Han har i mitt tycke länge tillhört en av de mer underskattade spelarna på den italienska fotbollskartan. En spelare som är för bra för att harva runt i Serie B som han gjort. Jag hoppas och tror att Brugman med sina färdigheter kan bli en mycket mer framträdande spelare under Liveranis ledarskap än vad han var under Roberto D'Aversas. 


Kanske blir detta uruguayarens år. 

Temperaturen i Neapel

Napoli har inte stått för något tränarskifte men delar trots detta Parmas känsla av ovisshet. Var står egentligen Gennaro Gattuso som tränare? Denna säsongen känns verkligen som året då han ska bevisa att han är bra nog för ett aspirerande topplag. Jag stod för en snabb matematisk övning när jag skulle skriva den här artikeln. Napoli tog 41 pinnar på de 23 matcher som Gattuso hade ansvaret för ifjol. Detta var en klar förbättring gentemot de 21 poängen man införskaffade på 15 matcher med Carlo Ancelotti. Men det bör sägas att Rino inte direkt överpresterade utan det var mer Ancelotti som grovt underpresterade. För Gattusos poängsnitt som Napolitränare ligger på cirka 1,7 vilket innebär att om han hade varit tränare för Napoli under hela förra säsongen så hade man slutat på 67 poäng vilket inte hade påverkat särskilt mycket. Man hade gått från 7:e plats till 6:e plats i tabellen. Och även om det inte direkt är hugget i sten att Gattuso hade haft samma poängsnitt om han hade fått inlett säsongen med Napoli så stärker detta ändå min tes om att Gattuso är lite för begränsad för ett lag som satsar på de mer åtrovärda placeringarna. Rino kan mycket väl komma att motbevisa mig men i detta nu ser jag främst Napoli som ett lag som kommer sluta mellan plats fem och sju. Dock gillar jag Rino ska det sägas och han förtjänar beröm för att han lyckades ena omklädningsrummet på nytt och att han åtminstone lyckades få Napoli att prestera ungefär i paritet med deras faktiska kvalité. Cuptiteln var säkerligen skönt plåster på såren för supportrarna med. 


Upp till bevis för den gode Gattuso. 

Napoli har hållit sig relativt kyliga på mercaton hittills. Den enda värvningen av rang man gjort är Victor Osimhen. Men å andra sidan pyntade man runt halvmiljarden för honom så det måste man tolka som en antydan till ambition från Aurelio De Laurentiis sida. Osimhen har en inspirerande bakgrundshistoria där han växte upp i extrem fattigdom och länge spelade fotboll barfota på gatorna. Det är mycket fint hur långt han tagit sig och jag ser gärna att han blir en hit nere i Neapel. Annars har det mesta transfersurret handlat om Kalidou Koulibalys vara eller icke vara där Pep Guardiola sägs vara väldigt sugen att plocka honom till regniga Manchester. Napoli är dock inte någon klubb i behov av att sälja så det kommer krävas att Manchester City nog spränger banken på sant vilda västern manér för att övergången ska bli av. Spontant skulle det kännas klokt om Napoli inte säljer sin försvarsgeneral då det nog är värdefullt att behålla en sådan kärnspelare när både José Callejon och Allan har lämnat klubben och de var starka röster i omklädningsrummet. Callejon lämnar ett stort hål efter sig hos Napolis trogna. Han stod för sju mycket fina år i Neapel där han spelade sig till snudd på ikonstatus. Hans sista halvår i klubben var som ett enda långt kärleksbrev med där spanjoren spelade utan ersättning för att signalera sina känslor för klubben och dess supportrar. En mycket fin spelare och karaktär som jag respekterar väldigt mycket. För övrigt lite märkligt att han fortfarande är klubblös, för även om han blivit till åren så är det många klubbar runtom i Europa där han tar plats i startelvan. Alla klubbar i Spanien utöver topptrion hade haft stor nytta av honom exempelvis. 

Napoli tippas ställa upp med följande manskap där de flesta tycks tro att affischvärvningen Osimhen får vänta på sin chans att skina från start.

4-3-3: Meret; Di Lorenzo, Manolas, Koulibaly, Hysaj; Fabiàn, Demme, Zielinski; Politano, Insigne, Mertens. 


Om man får tillåtas ta rollen som ärkeoptimist så besegrade både Lecce och Parma Gattusos Napoli under fjolåret. Förhoppningsvis står både Liverani och Parmaspelarna för en återupprepning där. En hyfsad start kan göra mycket för Parmas potentiella framgång den här säsongen då Serie A känns jämnare och mer oviss än på länge. Man märker vilken stadig utveckling hela ligan är på väg mot just nu. Den är på väg att segla upp som en stadig nummer två bakom Premier League. Fördelen med Serie A just nu är den enorma utvecklingspotentialen som existerar där många klubbar underpresterar kommersiellt och det finns mycket utrymme för modernisering som inte finns på andra håll och kanter. Det är också mycket billigare att köpa klubbar i Serie A av den anledningen vilket såklart är orsaken till att många klubbar har köpts upp den sista tiden av utländska ägare. Det kostade 100 miljoner euro att köpa till sig majoritetsägande över Parma, det går att jämföra med mittenklubbar i Premier League som ligger ute till försäljning för summor upp emot 350 miljoner pund. 

0 kommentarer

Martin Eliasson 2020-09-19 10:00:00