Parma - Lecce
2 - 0

Stark andra halvlek ordnade seger mot Lecce

Parma lyckades slutligen bryta sin negativa trend mot bottenlagen och gick segrande ur bataljen med Lecce efter en stark andra halvlek.

The ghost of past performances

Den stora svagheten gällande Roberto D'Aversas fotbollsfilosofi har sedan återtåget till Serie A varit när man går upp emot motstånd där man förväntas vinna. Detta har jag påpekat flertalet gånger tidigare. Parma har ofta känts starkare på bortaplan än på hemmaplan och chansen till poäng har varit högre när man möter riktigt kvalificerat motstånd snarare än motstånd man förväntas besegra. Under fjolårssäsong kunde man plocka poäng från Juventus och besegra Inter för att veckan därpå desperat behöva försvara 0-0 hemma mot Chievo eller Frosinone. Hade jag varit neutral åskådare hade jag upplevt detta som charmigt. Parma är ett oberäkneligt lag där resultattavlan förblir ett mysterium ända fram till sista sekunden har tickat. Men som supporter med känslor investerade så är inte oberäknelighet någonting som efterfrågas utan man vill kunna känna sig trygg med sitt lag och veta vad man får. Inför säsongen så påpekade jag i alla fall att detta bör vara prioritet nummer ett för D'Aversa att försöka åtgärda. Dessvärre har vi bjudits på samma vara under hösten. Kryss mot Inter och seger mot Roma för att sedan torska hemma mot Hellas och SPAL. Många har pekat på Parmas behov att vara underdog i sammanhanget. Att spelarna trivs väldigt bra under de sortens psykologiska förutsättningarna. Detta stämmer nog men det är inte hela sanningen. Parma är ett av dem lagen med lägst bollinnehav i hela Serie A. Man spelar med lågt sittande backlinje och attackerar rakt och direkt via omställningar. Den här sortens fotboll passar generellt sätt bättre mot storlagen och är mer effektiv då. När Parma möter sämre lag tenderar de lagen att ligga med låg backlinje också och man tvingas till längre anfall snarare än dem snabba och direkta omställningarna och då går det helt enkelt för långsamt för Parma samtidigt som man inte riktigt har de skräddarsydda anfallsmönstren som behövs. Spelare blir oftast sittande på bollen för att de inte riktigt vet vad de ska göra med den när inte den långa gemomskäraren mot Gervinho eller Kulusevski går att slå. En förklaring till fjolårets prestation låg också i spelarmaterialet, Parma var inte utrustade att kunna spela en annan typ utav fotboll som hade gett samma typ utav resultat som D'Aversas reaktionära omställningsfotboll som var en nyckel i det förnyade kontraktet. Detta har ju sportchefen Daniele Faggiano åtgärdat i de senaste transferfönstren. Potentialen att kunna luckra upp försvar är mycket större när man kommer till spel med några av Kucka, Kurtic, Grassi, Hernani och Scozzarella på mittfältet snarare än Luca Rigoni, Antonino Barillà, Leo Stulac och Alessandro Deiola som situationen ofta var under fjolårssäsongen.

Jag vill påpeka eller förtydliga att jag inte är helt och hållet korrekt i mina tidigare skrivna rader. Parma behöver egentligen inte slå om sättet man spelar på för att nå resultat mot sämre lag vilket den här matchen faktiskt bevisar. Det finns ett narrativ som drivs inom fotbollen just att man måste spela på ett visst sätt för att nå fina resultat. Man ser kunniga experter som Martin Åslund säga att Norwich spelar bra trots att de ligger toksist i Premier League. För människor som har lite mera av en old school attityd som mig själv så är spelet och resultaten närmare sammankopplade. Kompetent fotboll och snygg fotboll är inte samma sak och dem bör inte förväxlas med varandra vilket jag tycker ofta blir fallet i dagens klimat. Det går att spela omställningsfotboll som ger fina resultat. Det främsta moderna exemplet är ju Claudio Ranieris ligavinnande Leicester som spelade den mest effektiva versionen av italiensk omställningsfotboll som jag någonsin har sett och de bör kunna fungera som en fin inspirationskälla för Roberto D'Aversa. En av nycklarna bakom Leicesters framgång den säsongen utöver just deras fina omställningar var deras organiserade presspel. Man lyckades ofta vinna bollen högt upp vilket tog motståndarna på sängen. Nyckelspelaren i allt detta var ju N'Golo Kanté som har startat trenden med defensiva mittfältare som huserar i mer utav en fri roll på mitten snarare än sittande. Kanté hyllades som en nyckel i Leicesters defensiv men egentligen var han en större offensiv nyckel. Hans spelsinne, positionsspel, tajming och bollvinnande egenskaper är second to none. Leicester hade inget högt presspel som var konstant men när de väl pressade gjorde de det i organiserade former och detta ledde nästan alltid till farliga bollvinster. Detta är nyckelfaktorn så att säga och detta kan D'Aversa fingra på för att lotsa sin fotboll ytterligare ett par nivåer.

Gamle Claudio, en potentiell inspirationskälla för D'Aversa.

Två halvlekar av olika ansikten

Första halvlek var dessvärre exakt vad vi tidigare har sett från Parmas sida när den här typen av motstånd gästar Ennio Tardini. Det var håglöst, slarvigt och med väldigt lite konstruktivitet i offensiven. Parma tog sig likväl till en del chanser under första halvlek vilket främst kändes som ett resultat av Lecces svajiga defensiv där försvararna inte såg särskilt samspelta ut. Detta orsakade enorm frustration hos mig då man som sagt tydligt kunde se vilken potential det fanns för Parma att verkligen kunna straffa Lecce.

Den andra halvleken såg helt annorlunda ut. Parma kom ut som ett annat lag med en helt annan mentalitet och mindre slarv sista tredjedelen. Men framförallt med ett annat tillvågagångssätt. Både Juraj Kucka och Jasmin Kurtic löpte mycket mera under den andra halvleken och de tog diagonala löpningar som drev isär Lecces försvarslinje och framförallt öppnade upp ytorna för Dejan Kulusevski som var mycket mera delaktig under den andra halvleken. Detta var tydliga taktiska instruktioner från D'Aversa och här ska han ha beröm. Han vann den taktiska kampen mot Liverani under den andra halvleken. Även ytterbackarna Riccardo Gagliolo och Matteo Darmian vågade mer i offensiv väg och kom hela tiden i överlapp längs kanterna, Parma anföll mer som en enhet än under den första halvleken och man såg ganska snabbt resultatet utav detta då man tog sig till mycket mera farliga chanser under den första kvarten av andra halvlek än man gjorde under hela de första 45 minuterna.

Det var som sagt inte för att man slog om i sin generella taktik. Lecce vann bollinnehavet i den här matchen. Men när Parma vann bollen fanns det mer etablera mönster och förbestämda aktioner från spelarna. Löpningar som var planerade så att säga och en större beslutsamhet var bollen skulle någonstans vilket ledde till ett högre tempo.

Matchens stjärnor

Hernani

Brassen gjorde sin bästa match i Parmatröjan igår skulle jag vilja påstå. Matchens lirare i mitt tycke. Han skötte sin uppgift över förväntan och tog revansch för sin mindre vassa prestation mot Atalanta. Han visade upp en högre växel i passningsspelet från vad man sett tidigare. Svanemar påpekade bland annat den läckra krossen han smekte iväg med yttersidan under den andra halvleken. Blir bättre och bättre på att ta hörnor med och Parma börjar allt mer kännas som ett farligt lag på fasta situationer och i synnerhet på hörnsparkar på grund av honom. Han tar tydliga steg framåt brassen och det finns en intressant utvecklingspotential i honom skulle jag vilja påstå och det ska bli spännande att se vart hans tak är.

Simone Iacoponi

Det sitter i håret! Under hela den första halvleken satt jag och drog skämt på den gode Iacoponis bekostnad för hans nya frisyr där han ser ut som det nyaste tillskottet i pojkbandet Boyzone. Så det kändes givet på något sätt att det var han som klev fram på Hernanis hörna och bestämt nickade in 1-0 och bröt dödläget i matchen. Iacoponi var utöver målet stabil i de bakre leden i vanlig ordning. Det är fascinerande hur Simone tycks bli viktigare och viktigare för Parma för varje säsong som går. Han har växt tillsammans med klubben på något sätt.

Gagliolo & Darmian

Bägge Parmas ytterbackar gjorde det bra igår. På sätt och vis kan man hävda att värvningen av Giuseppe Pezzella blev väldigt lyckad då det potentiella konkurrenshotet från Pezzella har lotsat Gagliolo tillbaka till den nivån han höll under hösten under fjolårssäsongen. Gagliolo är en spelare som lever på sin inställning och sitt intellekt. Jag tycker han nästan alltid slår det smartast tänkbara inspelet eller passningen. Darmian visade även han upp skön grinta på andra kanten och var fin i duellspelet samtidigt som han alltid var ett alternativ man kunde spela till längs kanten.

Luigi Sepe och Juraj Kucka var stabila med men de är nästan alltid det. Grassi agerade substitut för Barillà vilket översätts till att han gjorde det nödvändiga jobbet i det tysta. Nyförvärvet Jasmin Kurtic stod för en stabil debut för sin nya klubb, mycket uppoffrande löpningar under den andra halvleken och jag känner mig väldigt säker på att han kommer visa sig bli ett nyttigt tillskott för D'Aversa.

Bäst hos motståndarna var nog Filippo Falco som bjöd på många fina dribblingar och tog sig även till farliga avslut. Gianluca Lapadulas enstaka aktion måste uppmärksammas också. Det var otroligt läckert hur han utan att titta sög ned en boll som kom bakom honom för att sedan skjuta i ribban. Hade en Parmaspelare stått för den tekniska aktionen hade jag varit deppad över hur det inte blev mål för den sortens nummer förtjänar ett bättre öde.

Danska skallar är gjorda av ett annat virke

Ja, vad ska man säga? Andreas Cornelius har precis kommit tillbaka från skada, hoppar in i 70:e minuten och två minuter senare dundrar han in 2-0 för Parma. Inför säsongen tackade Atalantasupportrar praktiskt taget Parma för att de värvade dansken för vad som många hävdade var ett överpris. Jag tror inte Parma betalade för vad man fått för det var inte en potentiell skyttekung som var planen med Cornelius. Kan inte vara många spelare i Europa som har mer mål per spelad minut än Cornelius. Endast 5 matcher från start har det blivit och ändå står han på 6 mål hittills. Och det blir ännu mera imponerande när man tar i åtanke att dansken har fått sin rytm och momentum återkommande förstört av skador. Jag satt och tänkte att man måste vara tålmodig med Inglese på grund av hans skador och låta honom spela in sig igen, den typen utav tålamod tycks inte behövas med dansken som bara går in och trycker dit den så fort han spelar oavsett om han nyss varit skadad eller inte.