Vafalls, har Serie A börjat igen?!
Serie A har åter välsignat oss med dess existens.
Jag ska vara ärlig och säga att jag har haft ganska svårt att ställa om mig till det faktumet att Serie A och alla toppligor utöver Ligue 1 har startat igen. Jag var på något sätt mentalt inställd på att säsongen var över. Jag har heller inte ens tänkt en tanke relaterat till fotboll under detta uppehållet. Det är nästan som att jag glömde bort att jag var fotbollsintresserad och nu måste bli intresserad på nytt.
Detta har lett till att jag var tvungen att titta på reprissändningar av Parmas två första matcher tillbaka från uppehållet. Och detta berodde alltså inte på att jag inte hade tid att kolla i realtid utan jag glömde helt enkelt bort att Parma spelade. Det fanns inte ens i mitt huvud. Så kan det gå.
Och detta kan ju från min sida i alla fall erbjuda en viss förståelse för spelarna och tränarna därute att det inte är så himla enkelt alla gånger att bara ställa om sig. Man behöver en långsam uppstart för att kicka igång sig själv igen. Åtminstone somliga behöver det.
Här kommer i alla fall en liten summering om hur Parma sett ut nu i återstarten av Serie A. Resultaten har varit blandade om man väljer att uttrycka sig i vänlig ton.
En trög början
Parma var alltså det laget som kickade igång Serie A igen med den uppskjutna matchen mot Torino. Och detta var ju otroligt symboliskt på ett personligt plan men det spelade tydligen ingen roll, jag glömde lik förbannat bort att matchen spelades och fick se den i efterhand som jag tidigare bekräftat. I vanliga fall så är Torino ett svårt lag, i synnerhet på bortaplan. Inför säsongen hade man tagit en poäng utan att tveka men Torino den här säsongen har haft ett annat utseende än man hade räknat med. Man har varit kanske säsongens största besvikelse, man har underpresterat grovt och varit rent spelmässigt ett av seriens sämsta lag. Det har stundtals sett ut som att lagdelarna inte hör samman, ingen tillstymmelse till symbios, klara linjer eller spelmönster. Den stora anledningen till att Torino ändå ligger på ett betryggande avstånd gentemot nedflyttningsstrecket är att man trots allt har ett skickligt spelarmaterial och vissa individer har stått för monstersäsonger på egen hand. Jag tänker framförallt på Salvatore Sirigu som mycket väl kan ha räddat Turins sanna lag undan från nedflyttningsstrid. Så med andra ord fanns det ingen anledning för Parma att gå in med mentaliteten att en poäng kan man vara nöjd med. Parma var tröga dock i den här matchen och Torino var spelmässigt det bättre laget. Och i den här matchen så var det faktiskt främst Parma som fick se sig bli räddade av framstående individer när spelet som helhet krampade. Juraj Kucka som har haft en vana den här säsongen att höja sig i motvind klev fram och kvitterade när Torino hade momentum i matchen och såg ut att kunna dryga ut den ledningen de införskaffat. Men det som främst är ihågkommet från matchen är ju att Luigi Sepe plockade fram tigerreflexerna och räddade Andrea Belottis straff. Det är väldigt svårt att se ett scenario där Belotti nätar och Parma kommer undan med den poäng. Sepe blev definitivt den stora poängräddaren här(bokstavligen) och givet att det såg ut på det här sättet får man vara tacksam för den poängen som insatsen gav.
En dansk vålnad fortsätter att plåga Genua
Under höstsäsongen så slaktade Parma Aurelio Andreazzolis Genoa på ett sätt som fick en att sympatisera med Cricketklubben från Cristoforo Colombos hemtrakter. Dejan Kulusevski sprang åttor runt Genoas försvarslinje, Matteo Scozzarella var som en ensam murbräcka på mittplan och Andreas Cornelius var såpass effektiv att även hans snedträffar landade i nätmaskorna. Konsekvenserna av matchen blev att Andreazzoli fick sparken av president Preziosi och för Parmas del ledde detta till att säsongens momentum förändrades. Parma hade visat oroväckande tendenser innan detta mötet men kom in i en helt annan rytm och fick ett helt annat sjävförtroende som resultat.
Mötet som utspelade sig den 23 juni var snudd på en perfekt återspegling av höstens möte. Dejan Kulusevski var återigen fullständigt ostoppbar, det såg ut som att det helt enkelt inte fanns något sätt som Genoa skulle kunna ta till för att stoppa svenskens briljans. Det börjar faktiskt bli löjligt hur många som fortsätter att prata om Alexander Isak som Sveriges största talang. Kulusevski har en potential som inte ens Zlatan kunde konkurrera med utan det är egentligen endast all världens Kakás och Messis som kan matcha 20-åringen från Bromma. Jag ser ärligt talat inget tydligt tak, det kan mycket väl bli Ballon d'Or i framtiden för Kulan. Men tillbaka till matchen där Cornelius inte visade någon nåd utan klev av som hattrickhjälte återigen. Och eftersom Genoa har bytt tränare ett par gånger sedan förra mötet så börjar man ju undra om inte problemen är djupare inrotat än vilken kugge det är som sitter på tränarbänken. I synnerhet börjar man ju tänka allt mer så när man ser vilket otroligt inspirerande jobb Ivan Juric har stått för i Hellas Verona. Samma Juric som fått sparken av Preziosi flertalet gånger.
The Truman Show
Matchen mot Inter var en match man hade sett förut faktiskt så sent som fjolårets vårsäsong. För dem som förträngt den matchen så var förutsättningarna komplicerade för Inter på förhand. Luciano Spalletti var kritiserad från alla håll och kanter och Inter hade helt tappat sin rytm och form. Det existerade till och med lösa rykten om att Spalletti riskerade stöveln vid eventuellt poängtapp mot Parma. Och när matchen drog igång så såg det mycket tacksamt ut för Parma. Inter var rejält under isen, tömda på självförtroende och form och Parma var det klart bättre laget under den första halvleken. Man skapade flera klara lägen och kunde ha lett matchen med 2-0 vid paus om det inte vore för ens förbannade ineffektivitet och slarv när chanserna dök upp. Andra halvleken tog vid där den första slutade och det såg ut bara kunna sluta på två olika sätt, antingen vinner Parma eller så slutar det 0-0. Då helt plötsligt beslutar sig Juraj Kucka som dessförrinnan stått för en fin insats för att bjuda på ett riktigt junismisstag och dribbla vid mittplan helt i onödan. Inter vinner bollen och sätter igång en farlig omställning som tar Parmas försvar på sängen. Nainggolan spelar fram till Lautaro Martinez som sätter 1-0 för Inter och så slutar även matchen. Den här matchen fick en ödesdigen effekt på Parmas resterande säsong då man endast lyckades vinna 2 av de sista 14 matcherna efter detta.
Detta låter ju minst sagt som det senaste mötet med Inter. Förutsättningarna inför har vissa likheter. För första gången sedan Antonio Conte kom till Inter så har han börjat bli ifrågasatt av den grövre majoriteten. Inter har förlorat sitt "mojo" från hösten och tanken var ju att Inter skulle försöka närma sig Juventus den här säsongen och bli den gamla damens främsta utmanare. Istället har det visat sig bli Simone Inzaghis Lazio som tagit den fanan samtidigt som det nu också känns hyfsat sannolikt att Atalanta med deras grymma form också kan komma att passera Inter i tabellen. Detta skulle ju då innebära att rent tabellmässigt har inte Inter tagit några kliv gentemot föregående säsong.
Matchens utseende var likartat med. Inter uppträdde håglöst och trögt och Parma hade inte några större svårigheter att ta sig till farliga möjligheter under den första halvleken. Gervinho bommade först ett gyllene läge för att sedan snurra upp Interförsvaret och placera in 1-0 målet efter en fin uppöppnande genomskärare från Juraj Kucka. Allt gick som planerat. Men sedan blev det som en återspelning av förra mötet. Parma borde drygat ut ledningen men Gervinho och Cornelius var ineffektiva. Dansken varierar mellan att vara ostoppbar och att inte vara det. I varannan eller var tredje match han deltar i gör han mål oavsett vilket håll han snörat på sig skorna men detta var en av matcherna däremellan. Men Inter fortsatte att se trubbiga ut efter paus. Bruno Alves hade stenkoll på Lukaku och gav honom inte ens en tillstymmelse till millimeter att jobba med. Det såg ut som Parma skulle kunna rida ut stormen och plocka hem en 1-0 seger. Då kvitterar helt plötsligt Inter genom Stefan De Vrij och Juraj Kucka beslutar sig för att dra på sig en onödig utvisning och tre minuter senare i den 87:e matchminuten står fjolårets Parmaspelare, Alessandro Bastoni för segermålet. Parma lyckades alltså på cirka tre korkade minuter slänga bort vad som såg ut att bli en ganska enkel seger mot ett underpresterande topplag.
Och att döma av hur Parma spelat efter den här förlusten så finns det ju skäl att känna oro. Det kan mycket väl få samma negativa effekt som förra vårförlusten mot Inter fick.
Italienska spartaner ledda av en kroatisk fältherre.
Matchen mot Hellas kändes viktig på förhand. Det kan mycket väl bli en match som summerar vilket typ utav ansikte den här säsongen kommer att präglas av. Hur den kommer summeras. Förloraren riskerar att fastna i det relativt anonyma mittenträsket medan vinnaren mycket väl kan utmana om europaplatser enda in på säsongens sluttamp. Det blev nästan lite uppenbart att många såg på det som sådant eftersom Parmas sportchef, Daniele Faggiano kände behovet att gå ut och informera om att Parma först och främst är utrustade och satsar mot nytt kontrakt. Att förhoppningar och drömmar om Europa är någonting som supportrarna har rätt till att göra men att det inte gifter sig särskilt väl med verkligheten.
Det blev förlust i alla fall vilket jag hade på känn på förhand. Det var inte frågan om någon vodoo-magi eller magisk magkänsla som utgjorde källan till dessa farhågor utan Hellas Verona är helt enkelt ett lag som passar Parma väldigt illa. Parma gjorde en hyfsat match men bollen och viktiga domslut studsade inte åt ens håll. Hellas Verona är ett jobbigt och obehagligt lag att möta vilket man inte direkt trodde inför säsongen skulle vara fallet. Ivan Juric har gjort ett fullständigt fenomenalt jobb. Tittar man på den individuella kvalitén som finns i truppen så borde Hellas vara en nedflyttningskandidat men Juric har minimerat betydelsen av individuell kvalité och skapat ett svårforcerat kollektiv. Hellas är jobbiga att bryta ned samtidigt som de förmodligen är det laget som visar upp mest kampmoral i serien. Ett gäng disciplinerade krigare helt enkelt som ser på varje match som slaget vid Thermopyle. För mig är Ivan Juric årets tränare. Många vill säkert ge den utmärkelsen till Gasperini men om man tittar på förväntningarna på förhand och förutsättningarna för dem bägge två så är det en i mitt tycke mer framstående bravad som Juric stått för i år. Även om jag knappast klagar om Gasperini skulle få den äran med tanke på Atalanta trots allt fortsätter vara en av de främsta lockelserna som Serie A kan fresta med.
"Ivan the Magnificent"
Generositeten vet ibland inga gränser
Det tog Parma cirka 1800 sekunder att ge bort matchen till Fiorentina igår. Det vill säga efter 30 minuter stod det 2-0 till de violetta renässansdyrkarna efter två extremt onödiga straffar. Men utöver det parodiskt dåliga försvarsspelet som Parma visade upp under den första halvleken så verkade det som att det inte fanns någon riktig vilja hos korsfararna. Dejan Kulusevski var mycket dålig i den här matchen också. Juraj Kucka slog genomskärare på muskelminne men svensken tog helt plötsligt inte de där patenterade djupledslöpningarna som Kucka tog för givet att han skulle. Och detta var en insats som präglades av den sortens håglöshet. Fiorentina var liksom inte särskilt bra i den här matchen men de visade vilja och Ribéry till skillnad från de bärande spelarna i Parma sprang och försökte. Det var helt klart Parma som förlorade den här matchen tack vare sin egna uselhet snarare än Fiorentina som vann tack vare deras briljans. Efter matchen gick först Faggiano ut och pratade om att Parma måste se över sitt försvarsspel för det håller inte att fortsätta ge bort straffar på det här sättet som man gjort sedan återstarten. Roberto D'Aversa kom sedan ut och visade tecken på ilska och irritation över bristen på kämpaglöd och motivation hos spelarna.
Respect, Ribs!
När återstarten skedde låg Parma riktigt bra till i tabellen. Man hade häng på Europa och man låg före sina rivaler från Emilia-Romagna vilket alltid är ett plus. Nu är man fast i mittenträsket och fått se sig själva bli passerade av både Sassuolo och Bologna i tabellen. Schemat som återstår är knappast enkelt heller. Det kan mycket väl bli samma skrala avslutning på säsongen som under fjolåret. Och detta är isåfall någonting som behövs ses över.
