”Vilken lycka att göra mål mot Parma. Om det inte vore för farbror Luca…”
Månader av skadehelvete, långt från planen, har inte stoppat Sala. Han har kommit in som huvudrollsinnehavare med ny övertygelse och med större ansvarstagande.
”Pablo lever” sjöng en av Italiens största låtskrivare. ”Jacopo lever”, skriker vi. Sala har kommit tillbaka och resultaten syns. Vår unga, men redan erfarna, spelare har tagit sig tillbaka till sitt Verona.
Jacopo har sett världen, fotbollsvärlden. En kille på 23 år som redan levt i Italien, England och Tyskland, som redan mött Mourinho, Ancelotti, Drogba och Lampard, kan inte annat än att vara avgörande. Sala har lidit: han började som en referenspunkt och han hittade sig själv spendera mer tid hos läkarna än på planen. Att falla gör ont och att falla än en gång just som du lyckats ta dig upp igen kan vara förödande. Men Jacopo lever. Han lever med ett leende, lever mentalt och han lever genom viljan att sätta på sig den blågula tröjan. Och med hjälp av ”farbror” Luca kom han tillbaka till Verona. Det är det rätta, våra fans har hela tiden vetat det. Jacopo har återvänt, Sala lever.
Atalanta och Chelsea, ungdomsklubbarna under din karriär: skillnader, minnen och tips.
”Bergamo är min stad där jag växt upp tillsammans med min familj. Nivån på deras ungdomssektion har alltid varit långt fram. Man märker att de tar väl hand om de unga, formar dig bra och ledarna är mycket förberedda. De följer dig mycket och de vill se dig växa även som man och inte bara som spelare. I Atalanta är skolan också viktig.
Steget till England var en otrolig chans. Jag växte mycket, jag lärde mig ett nytt språk och jag var tvungen att ”vakna” snabbt. I London fick de mig att känna mig professionell med en gång: man åt och tränade intensivt och sidan om fanns a-laget, en grupp konstruerad av stora mästare. Det tror jag saknas i Italien för enligt mig borde man låta de unga vara nära a-laget. I England tränade vi alla tillsammans och på samma tider även om vi var på olika planer och det gjorde skillnad.
Minnen? Jag har många. Jag kommer aldrig att glömma när jag stannade och observerade Lampard som sköt på mål ensam efter träningen. Han är ett exempel och har varit mitt exempel. Jag minns Ancelotti, han motiverade mig mycket och han repeterade alltid för mig att jag skulle spela enkelt. Jag kände hans förtroende och tack vare honom fick jag höra Champions Leaguemusiken och uppleva Premier League. Sen, hur skulle jag inte kunna nämna Dieder Drogba, vilken mästare. Tyvärr fick jag inte lära känna Josè Mourinho så väl. London, England, Chelsea, jag skulle göra om det igen.”
Sedan kom Tyskland, närmare bestämt Hamburg, och åter en ny förändring med språket och livstilen.
”Ja och det var inte helt lätt, men det var där som jag blev en fotbollsspelare. Jag kommer alltid att tacka Frank Arnesen, dåvarande sportchefen, som verkligen ville ha mig i Hamburg. Jag växte mycket i Tyskland där de gav mig mycket speltid, vilket gav mig mycket självförtroende och en startplats. Skillnaderna? I Italien lever man mycket mer för fotbollen. Matchen spelar du inte bara på matchdagen: målen, misstagen och diverse matchklipp ser man åter och åter under hela veckan. Medan i Tyskland fungerar det inte så. De har en stor passion för fotbollen men när matchen blåstes av så var det klart där. Sedan är fotbollen mer fysisk utomlands medan den är mer taktisk här i Italien. Man utövar fotboll på vars ett sätt. I Italien har du färre chanser att göra misstag. ”
Och här är vi idag. Du har precis kommit tillbaka efter en skada som hållit dig utanför i nästan sex månader. Hur upplever ett proffs dessa tunga perioder?
”Skador upplever man alltid dåligt. Dock, efter de första dagarna fyllda av frustration och bitterhet måste man genast vända blad, annars är det svårt att komma tillbaka.
Hjälpen från min familj har varit fundamental, utan att för den skull glömma tillgivenheten som fansen visat mig. De har hela tiden varit där för mig, jag har fått många meddelande på sociala medier som har hjälpt mig, fått mig att kämpa ännu mer och inte ge upp. Jag vet inte ens vad jag gjort för att förtjäna all denna värme från dem, men jag har verkligen uppskattat det.
Även mina medspelare har hjälpt mig, speciellt Agostini, Moras och Toni, som ofta ringde och frågade hur jag mådde. De har verkligen hjälpt mig.
Jag fortsatte att säga till mig själv att min chans skulle komma. Även Mandorlini har varit viktig. Jag har hela tiden känt hans förtroende och det har varit fundamentalt för min läkningsprocess och utveckling.
I början av min Veronavistelse kastade han inte in mig i hetluften direkt utan han hade haft tålamod och visste att han skulle vänta, medan nu ger man mig mer ansvar. När jag läste mitt namn bland de som blivit kallade till matchen mot Empoli räknade jag inte enas med att få spela, men jag är glad över hur det gick.”
Berätta lite för oss om din relation till ”farbror” Luca Toni. Varifrån har er vänskap växt fram?
"När han vann VM kastade jag mig i vår bys fontän för att festa (skrattar).
Redan under de första träningarna med laget klickade det mellan. Vi hördes av varje dag, även när jag blev skadad och fick stå sidan om. Så växte vår vänskap fram dag efter dag.
Luca är en bra person, en senator och ett stort föredöme, en som bryr sig om att hjälpa de yngre. Det ger oss hela tiden motivation att göra bra ifrån oss. Han förstår värdet av varje person och jag tror han sett detta hos mig liksom han såg potentialen i Itrube. Med det finns inte bara Luca, i ”Gialloblù” har jag lärt känna många bra människor. Framtiden efter fotbollen? Jag kommer aldrig att sluta, hoppas jag (skrattar). Jag vet inte vad jag kommer vilja göra, men jag kan se mig som en bra agent eller sportchef. Enligt mig skulle jag även vara en duktig tränare.”
Efter dåtid och nutid, vad är din dröm i framtiden med fotbollen?
”Självklart: att lyfta VM-bucklan (skrattar). Skämt å sido, jag har alltid varit en tävlingsmänniska: som liten åkte jag skidor och sprang. Framtiden är att hålla på med sport och vara bland människor som jag bryr mig om.”
Vem är Jacopo Sala?
Jacopo Sala är född i Bergamoprovincen den 5:e december 1991. I just stadens matchtröja, i Atalanta, började han spela fotboll och visa framfötterna. Så pass att han som femtonåring flyttade till Chelsea. Under Londonklubbens ungdomsrörelse växte han mycket både som person och som spelare. 2011 gick han till tyska Hamburg som blev hans första erfarenhet av a-lagsfotboll. Vi fick vänta ända till 2013, efter att han fått tillfredsställelsen att göra mål mot Bayern Monaco, för att se honom komma till Hellas Verona. Under de första månaderna i ”gialloblù) fick han inte spela mycket, men under andra omgången gjorde han många utomordentliga matcher som gjorde att klubben förnyade hans kontrakt.
Text: Matteo Viscione
Översättning: Stéphanie Öhrström
