Columbus – Säsongssummering: Del 1
Columbus spelare har återigen fått chans att öva upp golfsvingen förutom att ett fåtal har fått spela i den tröstturnering som heter hockey-VM medan undertecknad har reflekterat över vad som gått fel och vilket vägval klubben nu måste välja – läge att bygga om (igen) eller fortsatta förhoppningar om att den befintliga talangpoolen ska växa till sig?
Innan säsongen hade jag förhoppningar om att klubben skulle lyfta sig ordentligt då det kändes som att en intakt grundstomme skulle kunna göra ett habilt jobb. I säsongsrankingen fanns det dock en del frågetecken som behövdes rätas ut. De mest notabla var följande:
• Växer Pascal Leclaire ut till en ordentlig förstamålvakt?
• Håller sig nyckelspelarna friska?
• Kommer talangpoolen att ta nästa steg?
Och här är det idel negativa besked och också en stor förklaring till varför säsongen gick som den gick. 73 poäng efter 82 grundseriematcher hade varit ett helt OK facit om man var ett nytt expansionslag, men det argumentet kan inte användas i all evighet då klubben funnits sedan år 2000.
Säsongen var egentligen körd efter två månader då ett stabilt facit med tio förluster på 14 matcher under november månad visade vart hän det barkade. Leclaire fick förtroendet i mål men pallade inte med ansvaret då han bjöd på den svaga insatsen efter den andra, som grädde på moset för hans del så gick hans knä sönder i december och det blev knappt en enda match till under säsongen – lika bra det då hans sex segrar på 24 försök inte ens skulle ha gjort sig i ECHL. Leclaire kommer nog aldrig bli den förstamålvakt fansen i Ohio har förväntat sig.
Efter den kassa inledningen så fick tränaren Gerard Gallant sparken och istället kom ex-Philly och ex-Stars Ken Hitchkock in i båset. Han blåste lite liv i organisationen varav klubben mäktade med fem raka segrar i december, men effekten var tillfällig då ytterligare skador tillkom på spelare som Duvie Westcott, Bryan Berard och Adam Foote. Tunga avbräck för vad som måste anses vara ett av ligans absolut mest ihåliga försvar.
Så med andra ord pallade inte Leclaire med jobbet och skadorna hopade sig. Hur gick det då för talangpoolen? Inget vidare heller. Jag trodde att den spelskicklige Gilbert Brule skulle kunna vinna Calder Trophy, men det gör man inte genom 19 poäng på 78 matcher. Till hans försvar ska dock sägas att han spelade med gelikar som Jody Shelley men det är ändå fasligt svagt av den kille som förväntas styra en av topplinorna. 22-årige ryssen Nikolai Zherdev (som jag inte har lust att kalla talang längre) bråkade om sitt kontrakt, fick som han ville och gjorde inte ett vatten för klubben då 32 poäng på 71 matcher är skrattretande. Frågan är vem som vill ha denna big baby? Spelare som Alexandre Picard och Aaron Johnson förtjänar inte ens ett omdöme och det enda spelare som försvarade klubbens ära bland talangerna var Dan Fritsche. Hemmasonen behandlades som skräp men kom igen och gjorde en kanonsäsong med 27 poäng och +3 på 59 matcher. Synd att slutet av säsongen ödelades på grund av skador, men Fritsche har visat var skåpet ska stå.
Nyckelspelarna motsvarade inte heller förväntningarna. Sergei Fedorov visade ännu en gång att han har gjort sitt på en isrink då han mesade runt och cashade in, något som 42 poäng på 73 matcher påvisar. Rick Nash förblir en gåta i Columbusdressen då han vill vara överallt och ödslar energi. Återigen kunde han inte ta sig förbi 60 poäng under en säsong och fler och fler börjar undra om inte ett miljöombyte skulle lyfta hans spel. Lägg därtill att nyförvärv som Fredrik Modin och Anson Carter kostade mer än vad det smakade varav det gick som det gick.
Men något positivt finns det väl? Jo, några ljusglimtar hittar man. David Vyborny visar att han återigen är en väldigt duktig spelare som har lite hjärta för klubben, enda nackdelen är att åldern talar emot honom och att det troligtvis kommer att gå utför från här. Men han vann den interna poängligan igen med 64 poäng på 82 matcher – överlägset bättre än alla andra. Jason Chimera gjorde en fin säsong tillsammans med Manny Malhotra och båda visar att de är solida om inte särskilt aggressiva tvåvägsforwards. Även plus till Ron Hainsey som på grund av skador på övriga backar fick ta ett kliv framåt och gjorde så med den äran, det syns emellanåt att han är ett överskott från Montreals organisation då han kan få enormt djupa svackor men överlag en bra säsong. På målvaktsfronten visade Fredrik Norrena att han är en duktig målvakt som dock aldrig kommer att befinna sig i något toppskikt i NHL, men fler segrar än förluster (24 mot 23) i en förlustorganisation som Columbus är acceptabelt.
Avslutningsvis så känns det ändå som att Columbus har en identitetskris och det är dags att välja. Flera år utan några framsteg samt en talangpool som inte har utvecklats enligt förväntningarna gör att det känns som att välja mellan pest och kolera. Pest i det avseendet att man inte kan fortsätta i samma spår men även kolera då klubbens bästa spelare egentligen har passerat sitt bäst-före-datum. Säsongen 2006-07 kommer för alltid att tillskrivas som en förlorad säsong.
I del 2 så kommer spelarbetyg att delas ut.
