Hockey Hall of Fame gör inte skäl för namnet
Internationella meriter väger lätt när gamla hjältar ska förevigas i ishockeyns finrum. Förbiseendet av Detroit Red Wings Igor Larionov visar detta med eftertryck. En rad förändringar i nomineringsprocessen krävs för att Hockey Hall of Fame ska börja leva upp till sitt namn.
När Hockey Hall of Fame tillkännagav 2007 års hedrade, förbisågs Detroit Red Wings Igor Larionov. De invalda blev istället Mark Messier, Ron Francis, Al MacInnis och Scott Stevens. Med eftertryck visade ”Hallen” återigen att internationella meriter väger lätt kontra Stanley Cup-segrar och NHL-utmärkelser.
Igors karriär är inget annat än en hockeysaga. Som center och hjärna i Sovjets och CSKA:s fruktade KLM-kedja var han den mest kompletta spelaren i internationell ishockey under 80-talet. Två OS-guld och fyra VM-guld, för att inte tala om segern i Canada Cup 1981, är nog så glimmrande meriter som någon kan visa upp. När han sedan tog klivet över till NHL i slutet av 80-talet fortsatte han att dominera, först i Vancouver, sedan i San Jose. Därifrån tradades han till Detroit och vann sedermera tre Stanley Cup med Red Wings. Därmed blev han den åttonde medlemmen i Triple Gold Club.
Men som sagt, internationella meriter väger lätt när medlemmerna till Hockey Hall of Fame ska utses. Valeri Kharlamov (2005) är en av få spelare att bli invald utan en vacker NHL-karriär bakom sig. Vladislav Tretiak (1989) är en annan. Men det finns så många fantastiska hockeyspelare som glatt tusentals fans utan att för den skull ha gjort 500 NHL-mål. Att stirra sig blind på NHL-statistik är orättvist och en smula självrättfärdigt.
Förresten, nämn Paul Hendersons namn i sammanhanget och halva Kanada går i gång. Trots att han inte producerade stora siffror under sin NHL-karriär är han ändå en av världens mest berömda hockeyspelare, tack vare sitt 6-5-mål mot Sovjet i match åtta i 1972 års Summit Series. Självklart hör han hemma i HHOF.
Det stora problemet är att HHOF vimmlar av spelare från Original Six-perioden, där så mycket som en tredjedel av vissa årskullar valdes in. Detta har medfört alltför stränga restriktioner, som den omotiverade tumregeln ”max fyra spelare per år” (tänk om Messier, Gretzky, Kurri, Coffey, Bourque, Lemieux, Yzerman, Francis alla avslutat sina karriärer samma år – vilka hade fått vänta då?).
Hockey Hall of Fame måste på allvar börja göra skäl för sitt namn genom att seriöst se över nomineringsprocessen och börja välja in spelare som inte gjort sig ett namn i NHL utan i andra stora ligor (även spelare från WHA ignoreras). Annars kan den lika gärna byta namn till NHL Hall of Fame.