Detroit Red Wings 07-08: Säsongssummering med spelarbetyg
Med titel nummer fyra på de senaste elva säsongerna – lockoutsäsongen 04-05 borträknad – kan man i Detroit se tillbaka på ännu en säsong där man kunnat skörda framgång av ledningens långsiktiga och målmedvetna tänkande och agerande.
Innan lockouten som förde med sig lönetaket var Detroit ofta ett av de lag som ”beskylldes” för att köpa titlar eftersom man då tillsammans med en handfull andra lag hade ägare som var beredda att spendera vad som ansågs nödvändigt för att nå framgång.
Därför var den senaste titeln lite speciell eftersom man nu tog död på sina tidigare kritiker och även på de elaka tungor som de senaste åren envist hävdat att det nuvarande Red Wings-laget inte har den tuffhet som krävs för att ta sig igenom fyra omångar av slutspelshockey.
Just frågan om att kunna stå upp mot sina motståndare i den tuffare Western Conference var något som Ken Holland tog itu med redan vid trade deadline. Han plockade då in gamla Detroit-hjälten Darren McCarty från IHL-laget Flint Generals och tuffe Brad Stuart från Los Angeles som Detroit hade stött på och imponerats väldeliga av redan i förra årets slutspel då Stuart representerade Calgary.
Efter att i långa stunder ha dominerat ligan och skaffat sig en nästintill ointaglig ledning i toppen av tabellen under vintern, drabbades laget av stora skadebekymmer, främst på backsidan.
Vid ett tillfälle fick man faktiskt klara sig utan fyra av sina top-5 backar då Nicklas Lidström, Brian Rafalski, Niklas Kronwall och Chris Chelios alla föll offer för en rad olika skador som höll samtliga borta från spel. Och det var innan man hade lyckats locka över Brad Stuart.
Man fick då förlita sig på sina yngre förmågor i AHL-laget Grand Rapids Griffins som Kyle Quincey, Jakub Kindl och svenske Jonathan Ericsson. Dessutom fick resten av den ordinarie backbesättningen med Brett Lebda, Andreas Lilja och Derek Meech utökat förtroende som de till stor del klarade av galant, även om de givetvis aldrig kan ersätta de redan nämnda storspelarna fullt ut.
Man vann till slut President’s Trophy – som grundseriens bästa lag – komfortabelt med sina 115 poäng och Mike Babcock blev även den förste Head Coachen i ligans historia att nå 50 vinster i var och en av sina tre första säsonger med ett lag.
I slutspelet tog man sig sedan relativt enkelt förbi de två första omgångarna – mer så i andra omgången mot Colorado än i den första mot Nashville – innan man stötte på tufft motstånd i form av Dallas som då hade slagit ut mångas favoriter att representera väst i finalen, San José och regerande mästarna Anaheim.
Man lyckades dock besegra Texas-laget med 4-2 i matcher och kvalificerade sig därmed för sin första final sedan den lyckosamma säsongen 01-02, då man senast blev mästare.
I finalen ställdes man nu mot ett ungt och hungrigt Pittsburgh som endast hade tappat två matcher på sin väg fram till finalen (16-2).
I de två första matcherna lyckades dock Detroit fullkomligt radera ut Pittsburghs unga stjärnduo Sidney Crosby och Evgeni Malkin och ingen i Penguins fick överhuvudtaget hål på Chris Osgood i Detroit-målet under dessa inledande ronder.
När matchserien vände till Pittsburgh blev dock motståndet tuffare och Red Wings fick kämpa hårt för att lyckas vinna en match i Steel City och återvända till Motown med 3-1 i matcher.
Man var mycket segervissa till match fem och hoppades kunna avgöra matchserien på hemmaplan för att undvika att släppa in Pittsburgh i matchserien när man nu hade pingvinerna nere för räkning. Något som dock inte gick riktigt som man hade tänkt sig då Crosby & Co. först kvitterade Detroits ledning sent i den tredje perioden för att sedan avgöra matchen – och därmed också hålla liv i matchserien – i den tredje övertidsperioden.
Tillbaka i Pittsburgh visade dock Red Wings upp enorm kyla och rutin när man snabbt lade besvikelsen efter match fyra bakom sig och var mer eller mindre i ledning hela matchen igenom för att till slut med minsta möjliga marginal bärga segern. När Marian Hossa – numera i Detroit – gjorde 2-3 i power play med 1:27 kvar att spela blev det rejält nervöst på Detroit-bänken med upplösningen av match fem i färskt minne. Och Penguins hade i slutsekunderna till och med en puck som dansade igenom Osgoods målgård innan slutsignalen gick och firandet av en lång säsong kunde börja.
En säsong som när den nu summeras går till historien då Detroit innehöll fler europeisk födda och tränade spelare än någonsin (12 stycken), en europeisk lagkapten (Nicklas Lidström) och fler spelare än någonsin från ett och samma land utanför nordamerika (Sverige, 7 stycken).
Här nedanför följer nu en utvärdering av varje enskild spelare. Spelarna har bedömts efter följande skala:
5 = Världsklass
4 = Mycket bra
3 = Bra
2 = Godkänd
1 = Underkänd
Den första siffran efter varje spelare representerar spelarens betyg under grundserien, den andra spelarens betyg under slutspelet.
Målvakter
Dominik Hasek 3 2
Trots att tjecken fick ännu en Stanley Cup-ring att lägga in i sin alltmer välfyllda trofé-hylla så utvecklades inte säsongens alls som han nog hade tänkt sig.
Under hela grundserien var det svårt att skilja Osgood och Hasek åt då den tjeckiske legendaren inte hade någon av sina bästa säsonger samtidigt som Osgood övertygade allt mer.
Babcock valde trots det att ge Hasek förtroendet när slutspelet tog sin början. Och även om Hasek inte var jättedålig så hade Babcock efter två raka förluster i Nashville fått nog och gav till match fem jobbet till Osgood som inte släppte greppet om förstaspaden när han väl jobbat sig till den.
Hasek meddelade sedan efter säsongens slut att han vid 43-års ålder gjort sin sista säsong i NHL. The Dominator lär bli ihågkommen som en av ligans allra största med sina inte mindre än sex utnämningar som ligans bästa målvakt (Vezina) och två utnämningar som ligans bästa spelare alla kategorier (Hart).
Chris Osgood 3 4
Ozzie genomgick något av en pånyttfödelse under en säsong där han till en början först och främst sågs som en mycket kompetent back-up till Hasek som var den som skulle föra laget till framgång.
Men med en plats i All Star-matchen om med ett succéartat slutspel så visade Osgood att han fortfarande har vad som krävs för att vara förstemålvakt i världens bästa liga.
Med ett nyskrivet tre-årskontrakt på fickan och Hasek ute ur bilden kommer Osgood nu få fullt förtroende mellan stolparna. Bakom sig kommer han dock att ha Jimmy Howard, Ty Conklin och Daniel Larsson – och inom en snar framtid även nydraftade Thomas McCollum – jagandes som inte lär vara sena att ta chansen om veteranen Osgood skulle börja svikta.
Backar
Nicklas Lidström 5 4
Kapten Lidas genomförde ännu en i det närmaste felfri säsong och var åter igen ohotad Norris Trophy-vinnare som ligans bästa back. 10 mål, 60 assist och +40 i +/- kolumnen blev Lidströms fantastiska facit denna säsong.
Det enda som drar ner betyget lite i slutspelet är att vi ibland fick se ett fåtal väldigt okarakäristiska misstag i egen zon då han blev satt under press – ett moment som om något brukar visa Lidströms storhet. Detta lade man väl egentligen bara märke till då man vid det här laget förväntar sig att den svenske dynamon ska genomföra drygt 100 matcher per säsong utan att göra några misstag överhuvudtaget, men ändå.
Niklas Kronwall 4 5
Kronwall fick under säsongen äntligen det stora genombrott som alla i Red Wings-organisationen har väntat på sedan man draftade den mångfasetterade backen som nummer 29 totalt i draften 2000.
Efter att ha varit bra och stabil under grundserien klev Kronwall fram ordentligt i slutspelet. Han inte bara vann backarnas poängliga på väg mot Lord Stanleys buckla, utan fick också nordamerikanska kommentatorer att mynta uttrycket ”a Kronwallian hit” för sina perfekt tajmade tacklingar som satte skräck i mer än en motståndar-forward.
Andreas Lilja 2 3
Lilja återhämtade sig väldigt bra efter ett svagt slutspel förra året som gjorde att han riskerade att hamna utanför laget i år.
Han fick också slita hårt under hela säsong för att lyckas behålla sin plats i laguppställningen – särskilt efter Brad Stuarts ankomst – men lyckades trots det få en hel del gjort både under grundserien och slutspelet.
En del misstag här och där lär skånningen alltid göra, men när man nu har bredden för att spela honom i tredje backpar – något som visade sig vara den bästa platsen för Lilja under säsongens gång – kommer han att göra mycket nytta.
Derek Meech 2 -
Unge Meech är ännu en i raden av skridskoskickliga, puckförande backar som Detroit har hittat sent i draften och haft tålamod med för att idag kunna änvända i laguppställningen utan problem.
Fick under säsongens gång alltmer förtroende och visade att han nu bör vara mogen att utmana om en ordinarie plats i tredje backpar. Är nog tyvärr lite för lik redan etablerade Lebda – både när det gäller spelstil och storlek – för att kunna spela i samma backpar som denne, men kan förhoppningsvis ändå öka på den gångna säsongens matchantal (32). Deltog ej i slutspelet och betygsätts därför ej i den kategorin.
Brett Lebda 2 2
Lebda hade en klart godkänd säsong i tredje backpar men utvecklades tyvärr inte nämnvärt och bör kanske för sitt eget bästa byta klubb för att kunna bli den top-4 back som han ändå har potential att bli.
Spelade fortsatt bra i slutspelet men känns i och med att Stuart fick nytt kontrakt allt mer som en ganska marginell spelare.
Lär om han stannar inleda säsongen i tredje backpar tillsammans med Andreas Lilja, men kommer inte tillåtas att göra allt för många misstag då laget även kommer att ha Meech, Quincey och Chelios (de två sistnämnda förväntas båda skriva på nya kontrakt) tillfälligt utanför laget, kämpandes om den sista backplatsen. För att inte tala om talangerna Jonathan Ericsson, Jakub Kindl, Brendan Smith och Logan Pyett i Grand Rapids.
Chris Chelios 2 2
Legendaren Chelios är utan tvekan på sluttampen av en fantastisk karriär men står vid 46 års ålder fortfarande förvånansvärt bra upp mot spelare som säkert är yngre än hans egna barn.
Stundvis under säsongen syntes det dock att åldern börjar ta ut sin rätt och Chelios är ibland lite för lätt att flytta på i närkamperna och hänger inte alltid med i det uppskruvade tempot i det ”nya” NHL, vilket gör att han ibland tappar puck i egen zon och ser lite vilsen ut.
Gjorde ändå en klart godkänd säsong även om speltiden reducerades efter Stuarts ankomst.
Har blivit erbjuden ett nytt ett-årskontrakt av klubben och kommer att få agera sjunde/åttonde back om det som väntat accepteras.
Brian Rafalski 4 4
Kan ibland se lite väl tunn ut och har svårt att försvara puckan när han blir hårt forecheckad, men hans skridskoskicklighet och sätt att transportera pucken från sin egna zon till motståndarnas har få jämnlikar i dagens NHL.
Mike Babcocks idé om att sätta ihop två av ligans bästa backar i samma backpar förvånade många till en början. Men sättet som säsongen artade sig på gav Babcock rätt och Rafalski gjorde tillsammans med kapten Lidström succé när de förde Detroit mot sin elfte titel genomtiderna.
Har fyra år kvar på sitt kontrakt och lär bara få mer och mer förtroende i laget trots sin ålder, särskilt när Lidas bestämmer sig för att det är dags att lägga av.
Brad Stuart - 3
Stuart kom som sagt över från LA vid trade deadline för ett val i andra rundan av årets draft och ett i fjärde rundan av nästa års draft och gjorde i det närmaste succé som backpartner till Kronwall i andra backpar.
Stuart förde med sig precis det som man från Detroit-håll hade hoppats på: en tuff, stadig back som inte var rädd att använda kroppen för att stoppa motståndarna men som ändå gjorde väldigt få misstag och sällan var ur position på isen.
Belönades bara minuterna innan han skulle till att bli free agent med ett nytt fyraårskontrakt som innebär att man nu har ligans otvivelaktigt bästa top-4 backar i laget att luta sig mot.
Forwards
Daniel Cleary 3 2
Spelade under säsongen till sig ett femårskontrakt som gjorde honom till den just nu tredje bäst betalda forwarden i laget.
Det var något som han tyvärr inte riktigt levde upp till när slutspelet väl började och Cleary har därför väldigt mycket att bevisa när säsongen inleds i oktober.
Hans höga lön ($14 miljoner totalt, $2,8 miljoner cap hit) kan till viss del förklaras av att han är ett före detta förstarunde-val och att det därför finns förhoppningar om han eventuellt ska kunna hitta tillbaka till den poängproduktion som gjorde att han då var så högt ansedd. Dessutom så är han en väldigt bra tacklare och erbjuder en stor dos av det i nordamerika väldigt populära ”grit”, som väl på svenska närmast kan översättas till kämparglöd eller jävlar anamma.
Pavel Datsyuk 5 5
En i det närmaste felfri säsong där Datsyuk mer än någon annan i laget tystade de kritiker som påpekade att han ännu, trots flera försök, inte hade lyckats ordentligt i slutspelet. Han var visserligen med i laget som vann bucklan 2002 men gjorde då inget större väsen av sig med endast sex poäng på 20 matcher.
Särskilt kul var det också att se när Datsyuk tog för sig fysiskt i slutspelet. Förrutom att han vid ett tillfälle sänkte den betydligt större Ryan Malone med en vältajmad axeltackling, så hann ryssen även med att försvara lagkompisen Zäta när denne vid ett tillfälle togs fult i finalserien. Lär bara bli bättre och bättre om årets slutspel är något att gå efter.
Aaron Downey 2 -
Downey hade en väldigt marginell roll i laget under säsongen.
Det var mest när man var i behov av lite muskler och emellanåt ville ha in någon i laget som var mer än villig att släppa handskarna som Downey togs till nåder. Han gjorde dock 56 matcher till slut under grundserien och samlade på dessa ihop 116 utvisningsminuter. Något som visade att man även hade förtroende för Downey’s – visserligen något begränsade – hockeykunnande.
I sluspelet togs hans plats av Darren McCarty och han betygsätts därför inte i den kategorin.
Dallas Drake 2 2
Detroit plockade inför säsongen över Drake från St. Louis där han hade blivit uppsatt på waiverlistan, så den Red Wings-draftade veteranforwaden var ett relativt billigt komplement till lagets unga och något oerfarna forwards-besättning.
Spenderade större delen av säsong i lagets checkingline och ibland i fjärdekedjan och hade som mest framgång när han fick jaga puck högt upp i offensiv zon och stressa fram misstag från motståndarnas backar. Meddelade nyligen att han går i pension med flaggan i topp efter sitt livs första Stanley Cup-triumf.
Kris Draper 3 3
Ja vad finns det kvar att säga om Draper som inte redan sagts? Vid 36-års ålder är kanadensaren fortfarande en av ligans mest pålitliga checkingline-centrar som tekar fantastiskt bra, håller rent i egen zon mot betydligt mer talangfulla motståndare och erbjuder ovärdelig rutin till ett Red Wings som inte kommer att vara detsamma när Draper slutligen väljer att tacka för sig.
Hans poängproduktion är utan tvekan på väg nedåt – han lyckades inte komma upp i tvåsiffrigt i varken mål eller assist-kolumnerna den gångna säsongen – men kommer trots det att få spela i Detroit så länge han vill.
Valtteri Filppula 3 3
Den mycket lovande finländaren visade under säsongens gång upp färdigheter som lovar mycket gott inför framtiden. Han är dock fortfarande ganska ”streakig” och behöver bli jämnare innan han kan blomma ut ordentligt. Han visade dock upp ett mycket moget tvåvägsspel och Red Wings ledning och tränarstab har redan vid ett flertal tillfällen påpekat att han påminner mycket om en ung Henrik Zetterberg.
Hans 19 mål och 17 assist lär inte ge honom något jättekontrakt nu i sommar, men Ken Holland har ändå aviserat att man vill få Filppulas underskrift på ett långtidskontrakt där man hoppas att han under kontraktstiden ska kunna utvecklas till den stjärna i ligan som man tror att han har potential att bli.
Johan Franzén 3 4
Efter att ha vunnit lagets interna skytteliga under försäsongen åkte Franzén på en oturlig skada när grundserien skulle till att börja och han kom efter det inte riktigt igång.
Först under seriens slutdel fick The Mule ordentlig fart på poängproduktionen igen och det var något som han tog med sig in i slutspelet där han gjorde stor succé.
Hans nio mål på endast fyra matcher i andra omgången mot Colorado var rekord för en Detroit spelare – ett rekord som självaste Gordie Howe ägde tidigare – och förhoppningsvis kan han fortsätta i den stilen när han nu får antingen Zäta eller Datsyuk bredvid sig under en hel säsong.
Darren Helm - 3
Helm kom egentligen ifrån ingenstans som en frisk fläkt och tog Kopeckys plats i slutspelet när denne åkte på en skada under grundseriens slutskede. Han lade direkt beslag på centerplatsen i fjärdekedjan och gjorde den till sin med energiskt forecheckande och sin utomordentliga skrdskoåkning.
Bör ha en bra chans att ta en plats i laguppställning när säsongen drar igång i höst, även om det har indikerats från Detroit-håll att Helm mycket väl kan få inleda säsongen i Grand Rapids (AHL) för att han ska få mer speltid.
Tomas Holmström 3 3
Drogs tyvärr med mer skadebekymmer än på länge och spelade endast 59 matcher under grundserien – hans lägsta notering sedan säsongen 97-98 – men gjorde som vanligt väldigt mycket nytta när han väl befann på isen.
Kom för tredje säsongen i rad upp i 20 mål även om produktionen föll jämnfört med de två tidigare säsongerna – något som dock var ganska naturligt med tanke på antalet spelade matcher.
Kan förhoppningsvis hålla sig lite friskare under kommande säsong, även om åldern nu börjar ta ut sin rätt på en 35-årig kropp som har fått ta emot mer stryk under årens gång än vad som torde vara möjligt.
Jiri Hudler 3 3
Snubb på fyra i slutspelsbetyget. Den unge tjecken hade en bra genomförd grundserie bakom sig när han höjde sig ytterligare ett snäpp i slutspelet där han var Detroits femte bästa poängplockare med sina 14 poäng (5+9). Det som kanske imponerade mest var att han gjorde det i lagets tredjeformation och att han därför bara hade 11:35 minuters speltid i snitt under slutspelet.
Han var dock mycket viktig som spelfördelare i lagets andra power play-uppställning. Bör kunna ta ännu ett steg under kommande säsong och förhoppningsvis nå upp mot en 50-60 grundseriepoäng. Tyvärr lär han väl dock inte få någon ökad istid på grund av Marian Hossas ankomst.
Tomas Kopecky 2 -
Kopecky fick under säsongen som gick betydligt mer förtroende på isen än han fått tidigare och visade att han kan komma att passa mycket bra i en tredje eller fjärdekedja när han får använda sin stora kropp till att forechecka högt upp i motståndarnas zon.
Har inte särskilt stor offensiv potential, men det finns det en hel del av i laget ändå så en roll där han som sagt får chansen att trötta ut och hålla motståndarnas bästa spelare i check passar nog slovaken alldeles utmärkt.
Kirk Maltby 2 2
Maltby märks knappt längre i poängprotokollet, men med en lön som reflekterar det så är han fortfarande väldigt nyttig för ett Detroit som har en till stor del ung och orutinerad forwardsbesättning. Hade en helt okej säsong men utmärkte sig inte på något sätt och därför blir hans betyg därefter.
Gör det han ska och är nu en av fem Red Wings-spelare (tillsammans med Lidström, Draper, Holmström och McCarty) som har varit med om att vinna alla lagets fyra titlar sedan den första kom säsongen 97-98.
Darren McCarty - 2
Förra säsongens ”Fell good story” i Detroit och kanske i hela ligan var den om den uttömde och ruinerade McCarty som efter att förlorat alla sina pengar och verkligen nåt livets botten kämpade sig tillbaka och vann sin fjärde titel.
Han berättade under slutspelets gång om hur han säsongen innan hade suttit i Joe Louis Arena med sin son och tittat på när hans forna lagkamrater kämpade sig fram till en Conference-final och att han då aldrig hade kunnat drömma om att mindre än ett år senare vara tillbaka i omklädningsrummet med sitt namn på väggen.
Spelade dock en marginell roll i slutspelet men var bitvis nyttig i sin roll i fjärdekedjan.
Mikael Samuelsson 2 3
Lagets kanske ”streakigaste” spelare och därför även ibland fansens hackkyckling genomförde en fullt godkänd grundserie men höjde sig ändå ett snäpp i slutspelet och var väldigt bra särskilt i finalserien mot Pittsburgh.
Kommer under kommande säsong att få kämpa för ett nytt kontrakt då han efter säsongen blir kontraktslös. Nåt som kan komma att bli väldigt tufft då laget kommer att behöva ge Sammes svenska lagkamrater Zäta och Franzén rejäla löneförhöjningar. Det återstår därför att se om det kommer att finnas plats för Samuelsson även säsongen 09-10.
Henrik Zetterberg 5 5
Precis kom lekkamraten Datsyuk gjorde Zäta en i det närmaste felfri säsong som han dessutom kryddade med att vinna Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulle spelare. Han var dessutom nominerad till Frank J. Selke Trophy, en pris som dock gick till nämnde Datsyuk.
Zätas 92 poäng under grundserien var en ny bästa notering, trots att han missade sju matcher med en krånglande rygg.
Hans 27 poäng i slutspelet var än mer imponerande rekord för en Red Wings-spelare och hans fenomenala spel i båda ändarna av isen – särsklit hans utradering av Sidney Crosby i Stanley Cup-finalerna – etablerade svensken som en av ligans i dagsläget allra största stjärnor.
---
Jimmy Howard, Jonathan Ericsson, Kyle Quincey, Garrett Stafford, Mark Hartigan, Mattias Ritola och Justin Abdelkader spelade för få matcher för att kunna betygsättas överhuvudtaget.
