Krönika: The Curse of Europe?
Samtliga lag som inledde säsongen 08/09 i Europa har nu sparkat sin respektive headcoach och förra säsongen gick det inte alls bra för Anaheim och Los Angeles efter att de hade inlett säsongen i London. Vilar det kanske en förbannelse över lagen som får inleda säsongen i Europa?
Vad har Pittsburgh Penguins, New York Rangers, Tampa Bay Lightning och Ottawa Senators gemensamt? Jo, alla lagen inledde säsongen i Europa – och alla fyra lagen har nu sparkat sin respektive headcoach.
Sammanlagt har sex lag gjort sig av med sin tränare under den här säsongen. Chicago var först ut med att sparka Denis Savard och plocka in Joel Quenneville redan i mitten av oktober. Efter detta gjorde sig Carolina av med Peter Laviolette och ersatte honom med Paul Maurice. Men dessutom har fyra andra lag sparkat sina tränare – fyra lag som alla inledde säsongen i Europa.
I november fick Barry Melrose lämna cirkusen i Tampa Bay och ersattes av Rick Tocchet. I början av februari klev Cory Clouston in som headcoach i Ottawa efter att Craig Hartsburg fick kicken. Två veckor senare fick Michel Therrien kliva av i Pittsburgh och in kom Dan Bylsma. Cirkeln slöts sedan häromdagen när Tom Renney fick lämna sitt sjunkande skepp i New York och John Tortorella blev ny headcoach hos Rangers.
Som om inte detta räcker fick även Anaheim och Los Angeles stora problem under förra säsongens inledning efter att de hade börjat säsongen med två matcher i London.
Kan det vara så att det vilar en förbannelse över lag som får inleda säsongen i Europa, eller är det rena tillfälligheter? Påverkar den störda dygnsrytmen efter resan hem till Nordamerika igen så pass mycket? Är det frukten av ett dåligt lagbygge hos alla fyra lagen vi ser nu? Eller vad beror egentligen det faktum på att samtliga fyra lag som inledde säsongen i Europa nu har sparkat sina tränare?
---
I Tampa Bays fall vet man inte om man ska skratta eller gråta. Redan när de anställde Barry Melrose – Barry-fucking-Melrose! – som ny headcoach i somras kunde man ana att allt inte stod rätt till nere i pensionärsparadiset Florida. Lightnings nya ägare ville använda organisationen som en verklighetens dynasty likt den i spelet NHL09, och trodde uppenbarligen att Melrose med glädje skulle acceptera en roll som marionett nu när han äntligen fick chansen som headcoach i NHL efter ett 13 år långt uppehåll.
Men ack vad fel de fick. Melrose fick kicken efter 16 matcher trots ett klart godkänt 5-7-4-facit och in kom Rick Tocchet, och den gamle tuffingen har med all tydlighet accepterat rollen som marionett.
Lightnings problem under säsongsinledningen berodde dock inte på dåligt ledarskap bakom bänken. En snabb överblick över deras trupp visar flera uppenbara brister. Backbesättningen består som bäst av två, tre spelare som håller NHL-klass, resterande del hör hemma i AHL. Bland forwards finns det en del duktiga spelare, men avsaknaden av rollspelare och energispelare är påtaglig.
Det klart största problemet med Lightning är – bortsett från de nya ägarna – det dåliga lagbygget. Under sommaren signade man den ena forwarden efter den andra, men de förväntade nyförvärven på backplats uteblev, vilket nu innebär att Lightning har ett obalanserat lagbygge – och deras offensiv är inte så dominant att de kan kosta på sig ett bristfälligt försvar.
Att göra sig av med Melrose kan man inte säga så mycket om – han skulle inte ha anställts från första början. Men ett 5-7-4-facit på de första 16 matcherna med Lightnings skrattretande dåliga lagbygge är ett tillfredsställande resultat.
---
Det andra laget som inledde säsongen i Europa och som sedan dess har gjort sig av med sin tränare är Ottawa. När Craig Hartsburg fick kicken och ersattes av Cory Clouston blev han Senators fjärde headcoach sedan medverkan i Stanley Cup-finalen 2007. Kontinuitet? Jovisst.
Precis som i fallet med Tampa Bay så beror dock Ottawas dåliga säsong inte på lagets headcoach – utan på dåligt lagbygge. Senators har ingen målvakt som kan bära ett lag, försvarsbesättningen saknar offensiv spetskompetens och i offensiven förlitar man sig helt på sina tre stjärnor och saknar secondary scoring. Bryan Murray, Senators general manager, har kommit undan med alldeles för många misstag. Att han fortfarande får sitta kvar på sin post är häpnadsväckande.
Om vi börjar längst bak med den så viktiga målvaktspositionen så inledde Ottawa säsongen med Martin Gerber och Alex Auld som sina två målvaktsalternativ. Hur man då kan förvänta sig en topplacering i Eastern Conference förstår jag inte. Går man sedan vidare till backbesättningen är det enbart Filip Kuba som kontinuerligt har visat upp offensiva kvalitéer – och det duger inte i dagens NHL.
Ottawas största problem är dock det faktum att det enbart är Daniel Alfredsson, Dany Heatley och Jason Spezza bland forwards som kan uträtta något i offensiven. Lag som helt förlitar sig på ett fåtal offensiva superstjärnor håller inte i längden, det har vi sett de senaste säsongerna.
När Hartsburg fick lämna hade han ett 17-24-7-facit, vilket inte är godkänt med NHL-mått – men fullt realistiskt med tanke på hur Senators lag ser ut. Precis som i fallet Tampa Bay borde istället ledningen se över sig själva och sin general manager istället för att konstant byta headcoach.
---
Även Pittsburghs problem beror på ett dåligt lagbygge och inte dåligt ledarskap hos Michel Therrien. För nio månader sedan förde han sitt lag till Stanley Cup-final och var i ärlighetens namn inte långt ifrån att vinna densamma. Men under sommaren försvann Marian Hossa, Ryan Malone och Gary Roberts. Ersättare blev sedan Miroslav Satan, Ruslan Fedotenko och Matt Cooke.
Redan då såg man att Penguins säsong inte kommer bli lika framgångsrik som den förra. Vinnarskallar och föredömen som Malone och Roberts samt duktige Hossa ersattes alltså med avdankade Satan och Fedotenko, medan Cooke var en bra värvning.
Problemet med Cooke är däremot att han har tvingats användas i en offensiv kedja, och han gör sig som bäst i en brunkarkedja eller checkingline. Penguins offensiv består nu av Sidney Crosby och Evgeni Malkin och en handfull spelare som enbart levererar eftersom de spelar jämte just Crosby och Malkin. Förutom sina två stjärncentrar har Pittsburgh inga forwards som kan avgöra matcher på egen hand, och det börjar lukta lite Ottawa-syndrom.
---
Vad ska man slutligen säga om New York Rangers? Rangers är ju liksom Rangers. De kommer för alltid att prioritera högavlönade stjärnor som är nöjda bara de kvitterar ut en hög lön. Rangers hör snarare hemma på Broadway än i Madison Square Garden då deras organisation snarare påminner om en tragikomisk pjäs än en NHL-organisation.
Offensiven består av ett gäng överbetalda, underpresterande, lata och oengagerade veteraner och en handfull vettiga energispelare, plus en del mer eller mindre odugliga utfyllnadsspelare. Bland försvarsbesättningen saknar man sedan kvalitet både i det offensiva och i det defensiva spelet. I dagsläget består Rangers helt och hållet av Henrik Lundqvist. Har han en bra match kan Rangers vinna, men när spelet inte fungerar för Lundqvist är Rangers chanslösa.
Rangers måste omedelbart göra sig av med sin general manager Glen Sather och därefter Scott Gomez, Wade Redden, Markus Näslund, Michal Rozsival och Dmitri Kalinin. De behöver ta något eller några år och bygga om laget från grunden. Låt John Tortorella sätta sin prägel på laget och plocka in vinnarskallar istället för avdankade veteraner som spelar i Rangers enbart för att de vill bo på Manhattan.
---
Sammanfattningsvis kan det då konstateras att det enbart är tillfälligheter att lagen som inledde säsongen i Europa nu har sparkat sina respektive tränare, och inte på grund av det faktum att de inledde säsongen i Europa. Förvisso påverkar även den rubbade dygnsrytmen, jobbiga resor och de ändrade rutinerna, men grunden till Lightnings, Senators, Penguins och Rangers problem ligger hos ledning och general managers – inte hos lagens respektive headcoach. Rangers inledde ju faktiskt säsongen i en makalös form, men i takt med att den långa säsongen tickade vidare märktes deras dåliga lagbygge.
Lagens trupper håller inte tillräckligt hög standard för att kunna utmana om en topplats i Eastern Conference, och i vissa fall inte ens om en slutspelsplats. Att sparka en tränare är oftast det enklaste alternativet, men hjälper det ens?
Ja, det hjälper om man i grunden har ett bra lag, men som underpresterar. Med Lightning och Senators gjorde det ingen större skillnad att byta headcoach. I Penguins och Rangers fall får vi avvakta med att konstatera något, men det är inte mycket som tyder på att vare sig Bylsma eller Tortorella kan göra underverk med de trupperna de fick ta över.
---
Nästa säsong ska Detroit, St. Louis, Chicago och Florida inleda säsongen i Europa. Fyra lag med varsitt stabilt lagbygge, som visserligen är i olika stadium på utvecklingsstegen, men deras coacher behöver inte frukta någon förbannelse.
Då får vi äntligen bekräftelse på att det snarare var Lightnings, Senators, Penguins och Rangers dåliga lagbyggen som var problemet – och inte det faktum att resorna över Atlanten påverkade dem.
