Reflektioner efter Game 1 mot Detroit
Columbus Blue Jackets förlorade sin första slutspelsmatch med 4-1 mot Detroit Red Wings i Joe Louis Arena - vad tar vi med oss från den matchen?
Laget kom ut som vildar i första perioden och tvingade fram fyra utvisningar från Detroit Red Wings men som tidigare så var powerplayet inte nära att göra mål (även om spelarna vill hävda att det fungerade bättre än i grundserien men å andra sidan så är det svårt att vara sämre än vad det var i grundserien) men övertaget fanns där - det var det viktiga.
Överlag så var den första perioden väldigt bra med undantag av laget återigen visade prov på sin oförmåga att göra mål. Tretton skott på mål hade Columbus varav en del kvalificerade men gamle bespottade Chris Osgood i Detroits mål visade att gammal är äldst.
OK, Columbus hade 0-0 i första pausvilan och spelarna kunde pusta ut - Detroit såg mänskliga ut för att vara regerande mästare. Stort misstag och den attitydförändring som skulle resultera i förlust.
Andra perioden visade direkt varför Detroit var mästare och varför Columbus aldrig ska slå sig till ro. Columbus har inte grundspelet som krävs för att laget ska kunna vinna på 90 procents attityd och kommer aldrig har det. Detroit utnyttjade det skoningslöst. Förvisso så fick Detroit inte mycket ut av sina toppkedjor ankrade av Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk men istället viade tredjekedjan med Jiri Hudler, Valtteri Filippula och Mikael Samuelsson var skåpet skulle stå - helt rättmätigt gjorde de också 1-0.
Den kedjan var skoningslös när det gällde spelskickligheten, tempot och intensiteten - en perfekt konstellation i ett slutspel som kan överraska med viktiga insatser när det låser sig för toppkedjorna. De kombinerade för 1+4 i matchen.
Columbus fick förvisso en kvittering omgående genom R.J. Umberger men det får tillskrivas som en bjudning av Detroit och hade bara kosmetisk betydelse - den här matchen var Detroits och när Manny Malhotra ville styra in Jonathan Ericsson skott i eget mål så var det ridå ner. Två mål till skulle falla och Detroit stod enkelt som segrare med 4-1 i första matchen i Joe Louis Arena.
Det här var en viktig läxa för Columbus då det visade på flera faktorer:
- Ett lag kan aldrig slå sig till ro och tro att det ska lösa sig efter EN bra spelad period - allra främst mot Detroit.
- Detroits försvarsspel är lysande om inte motståndarna driver på mot mål. Laget visade att de kan spela shutdown närhelst de vill då de bara släppte igenom 20 skott i de sista två perioderna.
- Chris Osgood hade inte mycket att göra men var fortfarande den bättre av målvakterna - Steve Mason släppte fyran billigt men då var matchen redan över. Mason måste dock ha minst en eller två matcher av monumentala prestationer om Columbus ska överleva detta.
- Columbus har två av NHL:s bästa tekare i Manny Malhotra och Antoine Vermette men ändå vann laget bara 43 procent av tekningarna - laget kan inte ge upp pucken direkt till Detroit som älskar att ha den i sin ägo - då jobbar man i underläge redan från början.
- R.J. Umberger var Columbus överlägset bästa spelare. Han gjorde målet och jobbade kopiöst i alla situationer - en idealisk forward i ett slutspel och det syns att det är där han trivs bäst.
- Laget såg uppgivet i tredje perioden, en underlig syn för ett lag som spelar sin första slutspelsmatch. Den attityden måste Hitchcock får bort annars finns det inte mycket att hämta i den här matchserien.
Game 2 är i natt i Joe Louis Arena - bättring då!
