So far, so good
Efter en halvknackig avslutning av årets grundserie så var det många som ifrågasatte om Red Wings skulle ha någon chans överhuvudtaget att vinna Stanley Cup back-to-back. Efter de två inledande matcherna har de flesta frågetecken runt laget förvandlats till utropstecken.
Visst kan det vara lite för tidigt att dra några slutsatser av lagets slutspelsform redan nu. Men faktum kvarstår att det inte är så att slutspelsblåbären i Blue Jackets har varit jättedåliga, utan att det snarare är så att Red Wings har fått sina motståndare att se väldigt svaga ut.
Visst skulle Columbus-spelarna kunnat göra saker lite annorlunda vilket kanske hade fått de två inledande matcherna att ha en något annorlunda skepnad, men när Red Wings presterar på den nuvarande höga nivån så är det få lag som kan konkurrera med dem. Frågan är om det är någon alls som kan det.
Vad är det då som förbättrats om man jämför med lagets spel i grundserien? Jo, framförallt två saker.
• Målvaktsspelet
Under hela säsongen och särskilt innan slutspelet drog igång så pratades det kanske mer om något om hur Detroits målvaktsspel mycket väl kunde bli lagets fall.
Ken Holland, Mike Babcock och resten av organisationen har dock gång på gång uttalat sitt fulla förtroende för Ozzie och det ser ju att - i alla fall än så länge - betala av sig.
Att många tycker att Ozzie är lagets svaga länk står dock ganska klart efter att Michael Arace på Columbus Dispatch efter match två försökte antyda att Osgood inte alls varit särskilt bra och att det bara tillfälligt ser så ut. Arace menar också att hemmapubliken försöker hjälpa till att massera den trefaldige Stanley Cup-vinnarens ego när de står upp och skriker ”Ozzie!, Ozzie!” under delar av hemmamatcherna då de vet att Osgood behöver positiv respons för att fortsätta överprestera.
Att påstå att Osgood på något sätt skulle ha ett svagt psyke är dock ganska långsökt. Det finns knappast någon spelare i hela ligan som konstant beskyllts för lagets motgångar - då dessa inträffat - på samma sätt som Detroit-målvakten har under pågående säsong och det verkar ju inte ha skadat Osgoods självförtroende avsevärt.
• Motivationen
Efter målvaktspelet så var det största ”orosmomentet” innan slutspelet drog igång att laget spelade omotiverat.
Till och med vissa av spelarna i Red Wings har så här i efterhand erkänt att man hade svårt att motivera sig och inte alltid tog i och kämpade som man kanske borde ha gjort.
Inför den pågående matchserien mot Blue Jackets så skrev också undertecknad att ”när man har förlorat matcher under säsongen så har det nästan uteslutande berott på att man spelat oinspirerat och haft svårt att hitta rätt motivation”. Så hur ser det nu ut när det är den tiden på året då det verkligen gäller att prestera på topp?
Jo, när slutspelet nu dragit igång så verkar det som att någon tryckt på on-knappen. Laget har verkligen jobbat sönder motståndarna i Blue Jackets.
När spelare som besitter så stora kvalitéer som Red Wings spelare gör så ska det därför mycket till för att något lag ska besegra rödvingarna i en sju matcher lång matchserie, om man nu fortsätter att jobba hårdare än de lag som man ställs mot vill säga.
Sammanfattningsvis så kan man ändå säga att det hittills sett oförskämt bra ut och att det i dagsläget är svårt att tippa emot Red Wings, vilket lag man än möter.
Så bra har man hittills varit att man i slutet av match två hade frustrerat Columbus-spelarna till den grad att de under den tredje perioden började ta flera onödiga utvisningar. Särskilt Antoine Vermette ska nog vara glad att det i efterhand inte blev någon ytterligare påföljd när han efter att ha blivit uppsnurrad ordentligt av Pavel Datsyuk valde att ta sin hämnd genom att köra ner ryssens huvud i isen med en ful crosschecking och sedan sätta sig på honom och fortsätta ta ut sina aggressioner.
Även om Red Wings under säsongen har nämnts mindre och mindre som favorit att plocka hem Lord Stanleys-buckla i slutet av säsongen - främst på grund av Boston och San Joses respektive framfart - så kvarstår det faktum att detta lag i suverän stil vann Stanley Cup ifjol, behöll laget intakt och skrev kontrakt med den mest eftertraktade av alla free agents.
Detta ledde som många vet till att man innan säsongen sågs som favoriter till att slut på topp även denna säsong och sedan dess så har ju faktiskt inget hänt med laguppställningen.
---
En annan ”intressant” utveckling under årets slutspel - som många också påpekat här på SvenskaFans-forum - är det nästan skrämmande inkonsekventa utdömandet av avstängningar signerat NHL:s Senior Vice President Colin Campbell som är den som främst ansvarar för alla disciplinära åtgärder.
Kan någon vara snäll att förklara för mig varför Daniel Carcillos tilltag, som går att se här, är avstängningsvärdigt, men Mike Cammalleris likartade tilltag inte är det?
Eller varför Milan Lucic blir avstängd när han ger sig på Maxim Lapierre här, men inte David Backes när han i en snarlik situation ger sig på Henrik Sedin (som går att se på www.tsn.ca/nhl)?
För Detroits skull så får man väl hoppas att NHL inte tycker att det är okej att ge sig på européer (Havlat, Sedin) och att avstängningar först blir aktuella när man ger sig på nordamerikaner (Talbot, Lapierre). För i så fall så kan Detroit få problem.
Personligen så bryr jag mig inte om man stänger av samtliga fyra spelare, eller om man låter samtliga fyra slippa avstängning. Men det är för mig givet att man måste göra en av de två och inte som nu hålla på och skicka väldigt olika signaler till spelarna om vad som faktiskt är tillåtet.
Det är situationer som dessa som får oss NHL-fans att börja koka ihop konspirationsteorier om att vissa lag favoriseras av ligan.
När det är slutspel i världens bästa liga så är det minsta man kan förvänta sig att samma regler ska gälla för samtliga deltagare.
