Reflektioner från Game 3 - plus lite annat smått och gott
Med lite perspektiv på tisdagsnattens händelser så tänkte undertecknad (Robert Bjurström) försöka sig på att samla ihop tankarna från det tredje och klart mest kontroversiella mötet i matchserien - och kanske i hela slutspelet så här långt - mellan Detroit och Anaheim. Samt göra ett försök att se det komiska i det som inträffade i matchens slutskede.
Åsikterna kring den kanske hittills mest uppmärksammade situationen i årets slutspel är vid det här laget ganska ensidiga: Marian Hossas 2-2-kvittering med 64 sekunder kvar av Game 3 borde aldrig ha dömts bort.
Skribenter från båda sidor - Helen St. James och Michael Rosenberg på Detroit Free Press och Randy Youngman på The Orange County Register - samt kanadensiska tv-kanalen TSN:s expertpanel är alla rörande överens om att lagens tredje möte i det pågående slutspelet borde ha inneburit en ny potentiellt gastkramande förlängning.
När huvuddomare - och säkerligen den för gårdagens mest hatade personen i sportstaden Detroit - Brad Watson dock hade bestämt sig för att blåsa av spelet så fanns det inte längre något som man kunde göra för att ställa saker och ting tillrätta.
Även om avblåsningen kom efter att pucken letat sig över mållinjen - som tv-kanalen Versus, som klockade händelsen, hävdade direkt efteråt - så spelar det ingen som helst roll.
Huvuddomaren behöver bara ha tänkt blåsa för att målet inte ska gillas. Det är dessutom inte en situation som kan avgöras av en måldomare utan det är helt och hållet upp till domaren på isen att avgöra.
En regel med brister kan man tycka, men en så länge så är det detta som står i NHL:s regelbok.
- Under tiden som Detroit hoppas att man snart ska få tillbaka Brian Rafalski (som inte är spelklar till nattens Game 4) så hoppas nog Anaheim att den skada som James Wisniewski ådrog sig under Game 3 inte är så pass allvarlig som det såg ut när den inträffade. Wisniewski har så här långt varit otroligt nyttig för ankorna då man mer eller mindre har gått runt på fem försvarare - Pronger, Niedermayer, Beauchemin, Whitney och Wisniewski - och bara stundtals har använt sig av Sheldon Brookbank. Om Chicago-förvärvet Wisniewski nu blir borta så tror undertecknad därför att lagets hittills vattentäta defensiv kan få vissa problem.
- Rafalski förresten. ”You don’t know what you’ve got until it’s gone” heter det ju så fint och det tycker undertecknad märks tydligt för tillfället. Särskilt Rafalskis förmåga att snabbt förflytta sig på offensiv blå och hålla kvar pucken i motståndarzonen är något som man saknar utan amerikanen, då ingen av lagets övriga backar är lika kvick i sidled som 35-årige Rafalski.
- Någon mer som är övertygad om att Anaheims första mål i nattens match aldrig hade tillkommit om Detroit hade haft Rafalski på isen istället för Chris Chelios? Trodde väl det, jag kan ju omöjligt vara ensam om detta.
- Även om man var det bättre laget i Game 3 så var Detroits enorma övertag i skottstatistiken (46-23) något missvisande då man tvingades ta många skott ur för Ducks-keepern Jonas Hiller väldigt fördelaktiga vinklar. En av de små detaljer som Ducks-försvaret lyckats väldigt bra med är att styra ut Detroits forwards på kanterna och på så vis göra jobbet lättare för schweizaren.
- Man (Ducks) har även lyckats väldigt bra med att ge Hiller fritt synfält när skott väl har avlossats, och man har gjort detta utan att ta särskilt många utvisningar. En av nycklarna till seger för 8-seedade Ducks då Red Wings effektivitet i power play, som många redan vet, är närmast dödlig.
- Det måste vara lite oroande för Red Wings Mike Babcock att se sin kollega bakom Ducks-bänken, Randy Carlyle, behålla de matchups i Game 3 som Babcock använde sig av i de första två matcherna när det var han (Babcock) som hade fördelen av att byta sist. Något som tyder på att Carlyle har ett väldigt stort förtroende för alla sina fyra kedjor och inte är särskilt bekymrad över vad Babcock kan komma att hitta på.
Den enda korrigering som Carlyle gjorde i nattens match var att han försökte hålla sin förstakedja med Getzlaf i spetsen borta från Lidström/Ericsson och istället matcha dem så mycket som möjligt mot Lebda/Chelios.
- Pavel Datsyuk gjorde sin hittills bästa insats under den pågående matchserien i nattens match. Det hjälpte dock inte när hans kedja än en gång gick poänglös ifrån en match. Ett nästan tragiskt faktum är att lagets målvakt Chris Osgood så här långt har registrerat samma poängskörd - en assistpoäng - som Holmström, Datsyuk och Hossa har mäktat med - Tillsammans! (Vid närmare eftertanke kan vi nog stryka ”nästan” och helt enkelt konstatera att det är ett ”tragiskt faktum”).
Eller som en kommentar på Detroit News hemsida uttryckte det:
- Om Datsyuks kedja inte ens kan prestera mer än [Todd] Marchants (den kedja som Datsyuk har matchats mot under de tre första matcherna), ja då lär inte Red Wings ta sig så mycket längre i detta slutspel”.
Från den ljusa sidan
När allt kommer omkring så bör man från Detroit-håll ändå göra sitt bästa för att snabbt glömma detta och ladda om inför torsdagens hyperviktiga Game 4.
Kan visserligen låta självklart, och detta lag har också blivit bortdömda/haft otur i viktig lägen tidigare, så det bör inte vara något som man inte vet hur man internt ska hantera.
Som sluord angående Game 3 så tänkte undertecknad, för de av oss som känner att vi för tillfället behöver lite humor i tillvaron, rekommendera Michael Rosenbergs (Detroit Free Press) mycket ironiska krönika kring Game 3. Detta är ett utdrag ur denna (fritt översatt av yours truly):
- Jag tycker inte om att behöva tala om för NHL-ledningen hur de ska sköta sin egen liga, men här är en galen regeländring som jag (Rosenberg) skulle vilja föreslå: Om ett lag lyckas få in pucken i motståndarnas målbur, så säger vi att de gör ett mål?
Rosenberg fortsätter sedan med dåligt maskerad sarkasm:
- Detta hade helt klart hjälpt Red Wings på tisdagskvällen, då Marian Hossa med 64 sekunder kvar [av matchen] petade in en fritt liggande puck i motståndar-kassen. För er som ännu inte hunnit dricka morgonkaffet upprepar jag, långsamt, än en gång: EN…FRITT…LIGGANDE…PUCK. Detta är en del av en mycket effektiv ishockeystrategi allmänt känd som ”målgörande”.
Det, är humor det.
Datsyuk nominerad till sin fjärde trofé
Detroits Pavel Datsyuk nominerades igår (onsdag) till sin fjärde trofé för säsongen som gick, en notering som han så här långt är ensam om till årets NHL Awards.
Precis som med Hart Memorial Trophy så är Datsyuk, 30, nominerad tillsammans med landsmännen Alexander Ovechkin och Evgeni Malkin till Leaster B. Pearson Award som tilldelas den spelare som anses vara mest ”outstanding” av sina kollegor i ligan. Därmed skiljer den sig något från Hart Trophy som tilldelas den spelare som är mest värdefull för sitt lag.
NHL Awards kommer i år att hållas i Las Vegas den 18:e juni och det är alltså redan klart att en ryss kommer att vinna Leaster B. Pearson Award för tredje gången, efter att Sergei Fedorov först vann utmärkelsen 1994 och senare även Ovechkin efter fjolårssäsongen.
Ännu en groda från Bettman
För de som ännu inte förstått det så är NHL högsta höns Gary Bettman inte en man som skulle vinna några finare priser under en popularitets-tävling norr om den 49:e breddgraden*.
Det är kanske inte så svårt att förstå varför efter Bettmans senaste utspel.
Det var i och med BlackBerry-mogulen Jim Balsilles numera offentliga försök att köpa Phoenix Coyotes och flytta laget till södra Ontario (Kanada) som Bettman sa vad han tyckte om detta, nämligen att ”We don’t run out on cities” (fritt översatt till ”Vi sticker inte från [de] städer [som har NHL-lag]”).
Steve Schrader på Detroit Free Press konfunderades av detta och undrade då därför i sin krönika:
- Så vad sjutton gör Winnipeg Jets i Phoenix?
Något som alla ishockeyfans över hela världen - förrutom möjligen i Phoenix - har frågat sig sedan sommaren 1996, då Jets flyttades till Phoenix och blev Coyotes.
---
*Den 49:e breddgraden går längs med gränsen mellan USA och Kanada.
