Krönika: Värdiga mästare! Eller?
Stanley Cup-slutspelet är över för den här gången och det blev Pittsburgh Penguins som till slut stod som mästare. Som vanligt kan man inte undgå att analysera om de nykrönta mästarna är värdiga mästare eller ej…
Det blev Pittsburgh Penguins som tog hem Lord Stanleys pokal efter finalvinsten mot Detroit Red Wings. Finalserien avgjordes i en rafflande sjunde och direkt avgörande match i Joe Louis Arena, Detroits hemmaborg. Där hade Red Wings vunnit de tre tidigare matcherna i finalserien relativt bekvämt, men i en sjundematch är allt sådant meningslöst vetande.
Pittsburgh var hungrigare, säkrare, gjorde inga direkt avgörande misstag – och de hade Marc-Andre Fleury mellan stolparna. Detroit å sin sida var inte alls de normalt sett så säkra och disciplinerade Detroit som vi är vana vid att se. Misstagen avlöste varandra och man hade oerhört svårt att träffa mål med sina skott. Red Wings hade exempelvis 25 giveaways i matchen. Det är på tok för mycket i en sjundematch i Stanley Cup-finalen.
Brad Stuart är direkt inblandad i båda målen. Hans agerande vid Maxime Talbots 1-0-mål är pinsamt. Så nonchalant, så klent och så oerhört, oerhört dåligt. Är man under press bakom egen målbur försöker man inte att trixa fram pucken framför målburen. Där finns det två alternativ – en flipp ut i mittzon eller en stenhård rensning längs med rundeln. Nu blev Stuarts nonchalans och misstag direkt avgörande.
Stuart är även inblandad vid 2-0-målet, där hans pinsamma agerande vid offensiv blålinje ger Penguins ett två-mot-en-läge. Väljer Stuart att kliva fram på sin motståndare i det läget måste han vara säker på att kunna hindra pucken, och med det närkampsspelet som Stuart visade upp var han definitivt inte det. Att det dessutom var Stuart som drog på sig matchens första utvisning när han slog sönder Evgeni Malkins klubba var inte någon skräll.
Det dröjde egentligen till matchens sista minuter innan Detroit visade den nödvändiga desperationen som man måste plocka fram, och då var det för sent. Visserligen var de nära en kvittering via Niklas Kronwalls ribbskott, och Nicklas Lidströms läge med någon sekund kvar kan mycket väl leta sig in också om man har marginalerna på sin sida.
---
Är Pittsburgh värdiga mästare då? Detroit dominerade ju trots allt under grundserien och tog sig retfullt enkelt förbi såväl Columbus som Chicago. Tunga och rutinerade Anaheim gav dem problem, men de regerande mästarna tog sig vidare efter sju matcher. I finalen inledde de sedan oerhört starkt, trots att Pavel Datsyuk saknades på grund av skada.
När Datsyuk sedan gjorde comeback i match fem blev Penguins överkörda och Datsyuk såg ut att bli tungan på vågen för Detroits del. I match sex och sju var dock Datsyuk oerhört blek och trixade mest själv med pucken utan att egentligen åstadkomma någonting.
Detroit må ha varit dominanta i grundserien, men det är trots allt i slutspelet som det gäller. Flera gånger om har vi sett dominanter i grundserien floppa i slutspelet. Nu är det väl ingen flopp att torska i en Stanley Cup-final, but you get my point…
---
Pittsburgh å sin sida har stått för en alldeles makalös säsong. Med några veckor kvar av säsongen låg de utanför slutspelsplats och bestämde sig för att sparka sin headcoach Michel Therrien. In kom istället Dan Bylsma, den gamle fightern, och blev NHL:s yngsta headcoach.
Ungefär i samma veva kom försvarsgeneralen Sergei Gonchar tillbaka efter sin axelskada – och Penguins förvandling tog sin början. Bylsma fick in lite glädje i truppen och tillät ett mer offensivt spel. Gonchar tog omgående tag i försvaret och styrde sina trupper föredömligt. 19 poäng (6+13) på de 25 matcherna han hann spela är oerhört starkt.
Efter 82 omgångar Penguins slutade Penguins på fjärde plats efter att divisionsrivalerna Philadelphia inte lyckades säkra fjärdeplatsen i sista omgången. De två lagen fick också mötes i förstarundan i slutspelet, och precis som i Conference-finalen i fjol var det Pittsburgh som gick segrande ur striden.
Därefter väntade Alexander Ovechkin och Washington Capitals i andrarundan, där Caps gick upp till 2-0 i matcher. Pittsburgh lyckades dock hämta upp underläget och vann så småningom efter sju matcher. i Conference-finalen hade man inga större problem med ett tröttkört Carolina, som blev svepta.
I finalen hamnade man sedan i underläge med 0-2, kom tillbaka till 2-2, förlorade den femte matchen med hela 0-5 – och många förväntade sig sedan att Red Wings återigen skulle vinna finalserien med 4-2 i matcher och få avgöra i Mellon Arena.
Men i de två sista matcherna plockade Penguins fram vad som hade varit deras stora egentliga svaghet under säsongen – secondary scoring bakom Evgeni Malkin och Sidney Crosby. I match sex klev Jordan Staal och Tyler Kennedy fram, och i nattens match smällde Maxime Talbot in två mål. Dessutom kom Marc-Andre Fleury tillbaka oerhört starkt från 0-5-förlusten och var fenomenal i de två avslutande matcherna.
Pittsburgh gick alltså från att vara utanför slutspelsplats till fjärdeplatsen och hemmafördel. Därefter slog man ut två av sina största rivaler i slutspelets två första rundor. Sedan hämtade man igen såväl ett 0-2- och 2-3-underläge i finalen mot Detroit.
Är man inte värdiga vinnare efter det så vet jag inte vad som krävs för att bli det.
---
Conn Smythe Trophy till Evgeni Malkin. Ingen större skräll direkt. Malkin var enastående under i stort sett samtliga matcher i slutspelet och hans 36 poäng (14+22) var den högsta poängnoteringen sedan Wayne Gretzky stod för 40 poäng 1993.
Malkin blev därmed den första ryssen och blott den tredje europén (efter Nicklas Lidström och Henrik Zetterberg) att tilldelas Conn Smythe Trophy. Hans puckbehandling, geniala passningar och mäktiga förmåga att hålla undan pucken för motståndarna var som vanligt på topp hos Malkin, men det som imponerar allra mest är hans defensiva insatser i framförallt nattens match. Han krigade, slet, offrade sig och delade till och med ut tacklingar.
Evgeni Malkin är utan tvekan den spelare som mest förtjänar Conn Smythe Trophy.
För Pittsburghs och Malkins del hoppas jag nu att deras general manager Ray Shero skaffar några ordentliga spelare till Malkin. En spelare av hans kaliber ska inte behöva ha Maxime Talbot och Ruslan Fedotenko vid sin sida. Tänk bara vad han skulle kunna åstadkomma med en riktig målskytt som kedjekamrat. Herregud, säger jag bara.
---
Marian Hossa då? Snacka om antiklimax. Slovaken lämnade Pittsburgh för Detroit i somras med motiveringen att han har en bättre chans att vinna Stanley Cup med Red Wings. När han sedan ställdes mot sina gamla lagkamrater i finalen var det den gamla lata och underpresterande slutspels-Hossa vi såg.
Han var så långt ifrån att leva upp till sina kommentarer att det var löjligt att se honom, och den här killen har en lön på 7,45 miljoner dollar…
---
Är det någonting som Detroit kan glädja sig åt så är det i alla fall Jonathan Ericssons genombrott. 25-åringen har tillbringat de senaste två säsongerna i AHL och har sakta men säkert utvecklats. Den här säsongen fick han sedan fler och fler chanser i NHL – och spelade till sig en ordinarie plats lagom till slutspelet började.
Väl i slutspelet var han oerhört säker. Han är placeringssäker, har effektiva poke checks och kan få upp en bra fart trots sin enorma kroppshydda. Dessutom har han visat sig ha ett tungt skott, vilket vi även fick se i nattens match.
Jonathan Ericsson kommer att bli en oerhört nyttig försvarskugge för Detroit under flera år framöver.
---
All heder åt Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Bill Guerin, Sergei Gonchar och de andra spelarna i Penguins som fick höja Stanley Cup-bucklan. Nattens härligaste ögonblick var utan tvekan när Mario Lemieux kom ner på isen fick bucklan i sina händer. Vilken glädje och vilken stolthet han visade – och vilket jubel han drog ner.
---
Avslutningsvis får vi rikta ett oerhört stort grattis till Stanley Cup-mästarna Pittsburgh Penguins. Deras omvandling mot slutet av grundserien och deras skalper i slutspelet gör dem utan tvekan till värdiga vinnare.
Nu tar vi sommar i två veckor. Sedan vankas det draft och free agent-släpp. Vem bryr sig om sol och bad då?
