Inför Detroit Red Wings - St. Louis Blues
Två hungriga lag är i Stockholm. Detroit ska försöka visa att man fortfarande är herre på täppan i Central Division. St. Louis ska försöka visa att man är det unga gäng som tänker knuffa ner veteranerna från tronen. Premiärhelgen går under lördagen vidare med Del II av Detroit Red Wings mot St. Louis Blues.
Så var då premiären avklarad, men premiärhelgen går alltså vidare med det andra mötet mellan Detroit Red Wings och St. Louis Blues i Globen i Stockholm.
Tiden har gått väldigt fort sedan de båda lagen landade på svensk mark, St. Louis i slutet av förra veckan och Detroit i början av denna.
Man har trots det hunnit med både varsin träningsmatch mot svenskt motstånd och så ikväll (fredag) alltså NHL-premiären där St. Louis stod som hemmalag och även bärgade de två poängen.
Rivaliteten klubbarna emellan avtog något efter Red Wings Stanley Cup-seger 2002 då Blues efter ett starkt 90-tal tappade mark och senare även la om kursen byggde om sitt lag.
Den ombyggnaden är nu klar och man såg redan under fjolårssäsongen att Blues kommer bli att räkna med i framtiden.
Något som även alla Red Wings-supportrar kan glädja sig åt då en starkare Central Division gör matcherna lagen emellan betydligt mer sevärda samtidigt som det bättre förbereder Detroit för det som komma skall i vårens slutspel.
Nu verkar det dock på nytt kunna hetta till så fort lagen möts och vissa av fjolårets möten var riktigt intensiva historier.
Det unga St. Louis gjorde allt vad man kunde för att visa att man inte hade någon överdriven respekt för de klart mer erfarna och vinstvana Detroit-spelarna och det nu var dags för en ny generation stjärnor att ta över. Och man gjorde det på ett sätt som sannerligen lär ha glatt deras egna supporterskaror, genom ivrigt forecheckande och ett högt tempo i anfallsspelet.
Red Wings vara dock fortfarande numret för stora och vann fem av sex möten under säsongen 2009-10. Något som knappast lär ha undgått Blues-spelarna när man nu får två nya chanser att besegra rödvingarna.
Rapporterna om att Red Wings skulle vara ett lag på nedgång är i många fall kraftigt överdrivna. I Stanley Cup-finalen i våras så använde man sig av inte mindre än fyra nykomlingar som ingen gjorde bort sig på något sätt utan istället såg ut att trivas som om de inte hade gjort något annat under sina unga liv.
Lagets kärna är kanske inte lika ungdomlig som i vissa andra lag, men då större delen av denna ännu inte har passerat 30-strecket så lär vi få se fortsatta framgångar i Hockeytown USA även efter att högt ansedda herrar som Nicklas Lidström och Brian Rafalski tackar för sig.
---
Sedan lockouten för ett antal år sedan så har man i Detroit visat att lagets framgångar berodde på mer än att man hade en generös ägare som lät klubbledningen spendera stora summor på dyra free agents som snabbt kom in och gav laget en extra kick.
Man har på senare år särskilt utmärkt sig för att vara kanske bäst i ligan på att se potential i mindre spelare och sedan utveckla denna potential för att få fram NHL-spelare av mycket hög klass.
Många pekar gärna på organisationens förmåga att drafta duktiga spelare sent i draften som nyckel till lagets framgångar på senare år.
Men faktum är att det snarare är klubbens utveckling och förädling av dessa spelare som borde vara i fokus när man letar orsaker till att klubben bland annat har tagit sig till slutspel hela 17 säsonger i följd och under tiden fått lyfta Stanley Cup-bucklan vid fyra tillfällen.
Med de enormt utbyggda nät av scoutingverksamhet som idag finns i samtliga lag så är det väldigt få spelare som "missas" och därför finns tillgängliga sent i draften.
Vad det istället i stor grad handlar om när man draftar - särskilt i de senare rundorna - är att man försöker hitta "råämnen" som passar in i den profil som laget söker. Sedan är upp till laget och spelaren i fråga att komma på hur man på bästa sätt får ut så mycket som möjligt av spelarens potential. Det är just detta som man i Detroit gör mycket, mycket bra.
Red Wings spelar efter de senaste säsongernas framgångar inte med någon akut press på sig att på nytt bärga Lord Stanleys Cup. Att laget ska vara med och slåss där framme ses dock numera som en självklarhet och allt annat än att man når Conference-final ses idag, hur absurt det än kan låta, som ett misslyckande. Då flera av de andra topplagen i Western Conference har stärkt sina aktier under sommaren så lär man i år åter få slita hårt för att visa att man fortfarande är "the Best in the West" .
---
Nyckelspelare
Matchvinnaren: Pavel Datsyuk
Lagets poängkung är också den som allt som oftast ser till att de två poängen bärgas. Att ryssen har det där lilla extra behöver knappast sägas och även om det var Zäta som vann Conn Smythe Trophy i fjol så var just det slutspelet Datsyuks stora "coming out party" efter att tidigare ha kritiserats för sina insatser i slutspelssammanhang. Har dessutom varit särskilt lyckosam mot just St. Louis då han i sina senaste nio matcher mot laget har mäktat med hela 18 poäng. Något som han gärna får spä på ytterligare när han nu äntligen är frisk igen efter att skador hindrat honom från att prestera på sin vanliga nivå under våren.
Försvarsgeneralen: Nicklas Lidström
Hade en lite svagare fjolårssäsong sett till hans egen högt satta standard. Styr och ställer i alla tre zonerna men märks trots det inte särskilt ofta om man inte som supporter verkligen vet vad man ska titta efter. Är en mästare på alla göra alla de små sakerna väldigt bra och hamnar därför sällan i trängda eller pressade situationer på isen. Börjar nu äntligen få den uppmärksamhet hemma i Sverige som han länge åtnjutit på andra sidan Atlanten och att nå milstolpen 1000 NHL-poäng på hemmais skulle säkerligen få hyllningarna att ta fart ordentligt (han ligger inför fredagens match på 997).
Grovjobbaren: Henrik Zetterberg
När ens stjärnspelare föregår med gott exempel och jobbar hårdare än någon annan på isen, då lär man också lyckas ganska bra som lag. Zäta är ett perfekt exempel på detta då man sällen ser en spelare i Red Wings eller motståndarlaget för den delen kämpa om varje centimeter is på samma sätt som norrlänningen gör. Är Babcocks förstaval i alla 3-mot-5 lägen, något som säger ganska mycket om Detroit-coachens tilltro till svenskens uppoffrande och hängivna spel.
Doldisen: Dan Cleary
Är väl mindre en doldis idag än för kanske bara ett år sedan, men Newfoundland-födde Cleary är idag etablerat som en hårdjobbande, pucksäker målskytt i lagets top-6. Men för den breda hockeypubliken är ändå Cleary fortfarande ett ganska okänt namn. Höjer alltid sitt spel i slutspelet då dessa matcher passar hans spelstil som handen gör i handsken. Lär fortsätta att göra sitt jobb i det tysta tillsammans med mer talangfulla lagkamrater i Detroit ett bra tag framöver.
Målvakten: Chris Osgood
Ozzie sviktade rejält under fjolårssäsongen då han gjorde en av sina sämsta – om inte den sämsta – säsongen någonsin i Motown. Han spelade dock upp sig och var en av lagets allra viktigaste spelare när man tog sig ända fram till en sjunde och avgörande match i vårens Stanley Cup-final. När nu flera stora målskyttar har lämnat laget och man på nytt fokuserat på att tajta till defensiven så är Osgood givetvis en nyckelspelare om det ska gå vägen.
Målskytten: Johan Franzén
Franzén har de senaste åren växt ut till en power forward av rang och är den spelare som skjuter mest av alla i laget. Han har även en förmåga att inte bara göra många mål utan även många viktiga sådana och hans mål är därför inte sällan matchvinnande.
Hjälps till stor del av att nästan alltid serveras passningar från Datsyuk eller Zäta samt även Lidström och Rafalski i power play. Men han har även visat att han kan spela med inte riktigt lika poängglade Filppula eller helt enkelt göra spektakulära solomål helt på egen hand.
Fightern: -
Todd Bertuzzi? Andreas Lilja? Justin Abdelkader? Nej, ingen av dessa är någon renodlad fighter, något som för övrigt inte funnits i Red Wings ordinarie laguppställning sedan lockouten. Har denna säsong precis som tidigare spelare i AHL som man kan plocka upp om man känner att motståndarna börjar ta sig allt för stora friheter med lagets stjärnor. Men att vi inom en snar framtid skulle få se en Colton Orr eller Georges Laraque i Red Wings tröja är inte särskilt troligt, för att inte säga osannolikt.
Ledaren: Kris Draper
"Drapes" syns och hörs alltid mycket i och runt Detroit Red Wings. Han är lagets kanske främste kulturbärare och sätter ofta tonen under de flesta aktiviteter som laget tar sig an. Han är lagets stora skojare som aldrig är sen att spela sina lagkamrater ett spratt eller två. Han är också den som allt som oftast delar ut smeknamn till nya lagkamrater och vinner även nästan alltid alla spel som företas, från att kicka fotboll under uppvärmningarna till att spela kort. Inte för att han mycket duktigare än lagkamraterna, utan för att han är känd för att fuska något alldeles hysteriskt. På isen är han dock utan undantag ett stort föredöme och en ledare.
Coachen: Mike Babcock
Erkänt hårde Babcock är trots högt ställda krav på sina spelare omåttligt populär. Detta beror till stor del på att han kan visa på att hans ledarstil och idéer ofta ger resultat, något som väl egentligen är vad alla professionella idrottare är ute efter. Har aldrig blivit tilldelad Jack Adams Award som ligans främste tränare, men var trots det ett lika väntat som självklart val att leda Kanadas lag på hemmaplan i Vancouver i februari nästa år. För tillfället är det svårt att se ett scenario framför sig där Red Wings skulle gör sig av med Babock så han kan därför i lugn och ro jobba med laget och behöver inte ta några genvägar. Är dessutom enormt uppskattad i media för sina lika färgstarka som uppriktiga uttalanden.
---
Plus/Minus
+
Man besitter fortfarande en av ligans på pappret bästa spelartrupper som också visat att man är mästare på att hitta olika sätt att vinna på. Något som nu kanske är viktigare än någonsin då man inte längre kan förlita sig på att lagets offensiv ska fixa segrar på beställning i och med sommarens spelarförluster. Det krävs nu att alla spelare precis som säsongen 2007-08 presterar på toppen av sin förmåga. Något som inte hände i våras och som medförde att man inte fortfarande får kalla sig regerande mästare.
+
Revanschlustan efter vårens minst sagt snopna finalförlust lär kunna få spelarna att höja sig ett extra snäpp genom egentligen hela den långa grundserien. Till och med en spelare som Zäta har erkänt att man ifjol nog ibland som regerande mästare blev lite för bekväma och inte alltid pressade sig själva att göra sitt allra yttersta för att hjälpa laget. Något sådant lät knappast tillåtas denna säsong.
-
Det är omöjligt att helt bortse från att de spelare som under sommaren lämnade laget tog 88 grundseriemål med sig. Att nyförvärven som tagit deras platser ska kunna ersätta en del av den förlorade produktionen kan man absolut räkna med. Att de ska kunna ersätta samtliga 88 mål räknar nog dock inte ens Bertuzzi, Williams, Leino och Eaves själva med.
-
Med många unga och hungriga lag så nära inpå som i den egna divisionen så gäller det att lagets veteraner visar att det fortfarande finns bränsle kvar i tanken. Erfarenhet, tradition och kultur gör väldigt mycket för att ge Red Wings ypperliga förutsättningar för att kunna bygga vidare på lagets framgångar. Men att kunna matcha motståndarna i vilja och intensitet betyder minst lika mycket - om inte mer - och det är frågan om Red Wings-spelarna har vad som krävs både fysikt och mentalt för ännu en lång säsong.
Nyckel till seger
Först och främst måste Chris Osgood visa att fjolårets svaga grundserie var en engångsföreteelse och inte början på slutet för Ozzie.
Fredagens insats från Detroit-målvakten gjorde dock inget för att dämpa sådana farhågor utan visade snarare att inget lag är bättre än sin svagaste länk, som ändå målvaktsposten får anses vara i detta stjärntäta Detroit-lag.
Nu är det istället inte omöjligt att vi får se Jimmy Howard vakta målet som i sina senaste två matcher - mot Penguins i söndags och mot Färjestad i onsdags - har sett mycket bra ut. Babcocks förtroende för Ozzie lär dock även efter en svag premiärinsats vara stort och han har tidigare vägrat svara på om han tänker låta sina två målvakter stå varsin match i Globen.
I övrigt så måste man fortsätta att spela bra i numerärt överläge men betydligt bättre i numerärt underläge än mana gjorde i fjol.
Babcock har under försäsongen uttalat sig om att man måste bli aggressivare när man dödar utvisningar, något som var tydligt redan under föregående säsong.
Ofta försöker man nästan vara för "smarta" och hålla sina positioner istället för att jaga puck och tvinga fram misstag. Något som kan få lagets boxplay att se väldigt passivt ut.
Mot ett Blues som även de är bland ligans främsta med en man mer på isen så kan detta inte understrykas nog.
---
Laget
Mike Babcock ställde upp med följande lag i den första matchen och har ännu inte annonserat några förändringar. Fredagens målskytt Jonathan Ericsson drabbades dock av en ankelskada i matchen och var tvungen att lämna densamma. Hans medverkan i lördagens match är därför högst tveksam.
93. FRANZÉN, Johan - 13. DATSYUK, Pavel - 96. HOLMSTRÖM, Tomas
5. LIDSTRÖM, Niklas - 28. RAFALSKI, Brian
44. BERTUZZI, Todd - 40. ZETTERBERG, Henrik - 11. CLEARY, Dan
55, KRONWALL, Niklas - 23. STUART, Brad
21. LEINO, Ville - 51. FILPPULA, Valtteri - 29. WILLIAMS, Jason
22. LEBDA, Brett - 52. ERICSSON, Jonathan
33. DRAPER, Kris - 8. ABDELKADER, Justin - 18. MALTBY, Kirk
Healthy scrathes:
14. MEECH, Derek (D)
17. EAVES, Patrick (RW)
Andreas Lilja och Darren Helm är fortfarande långtidsskadade och finns därför inte tillgängliga.
När dessa två är tillbaka i spel - något som i Liljas fall ännu inte är en självklarhet överhuvudtaget - så lär Justin Abdelkader skickas ner till Grand Rapids i AHL och en av Brett Lebda och Derek Meech bytas bort eller waivas.
Skulle inte Jonathan Ericsson kunna spelas lördagens match så kommer Meech att ta över hans plats i laguppställningen, men inte nödvändigtvis på hans plats.
Lebda och Meech är nämligen lite för lika i spelstilen för att kunna paras ihop. Om Babcock bestämmer sig för att ge Eaves chansen så lär Maltby eller Abdelkader få hitta en plats på läktaren.
Att det skulle bli Maltby som bänkas känns dock osannolikt efter fredagens insats.
